Vi hade en uppföljning av grupprocess igår med vår grupp vi har den här kursen. En sak som jag verkligen fastnade vid som sades var att vi alla måste tänka på att andra kanske inte alltid uppfattar oss som vi tror. Och det är så himla sant. Alla vi människor borde väl stanna upp då och då och tänka efter. Hur ser andra på oss? Hur mycket av det jag sänder ut uppfattar dom? Ser dom samma saker som jag menar, eller sker det en transformation på vägen? Hur tolkar andra mina ord, mitt skroppsspråk och min ton. Vi har alla olika uppfattningar om saker, allt beroende på våra egna erfarenheter, vår bakgrund, situation o.s.v. Det är på något sätt oundvikligt. Vi är människor, inte maskiner. Vi tar in information, förmodligen mer än vi uppfattar själva, och tolkar den utefter våra egna förutsättningar.

Jag tror att jag är förhållandevis bra på att försöka se mig själv ur andras ögon. Ibland snarare lite för mycket, så det istället leder till att jag ser mina fläckar allt för väl, vilket leder till att jag trycker ner mig själv, vilket i sin tur leder till att jag börjar bete mig tvivelaktigt i en situation som jag egentligen borde kunna hantera. Och ibland slutar det med att jag ser för mycket på andra, vilka fel jag gör och hur jag borde göra, och så vips så blir jag osäker och rädd och vill vara någon annan. Det är lätt att tro att andra är bättre då. Om man ständigt synar sina egna brister i sömmarna. Och jag tror inte riktigt det är poängen.

Poängen är väl bara att vara medveten. Att vara medveten om att när jag säger en viss sak kanske det låter hårdare än vad jag menar. När jag formulerar mig på ett visst sätt kanske jag sårar någon utan att jag menar att göra det. Man blir snabbt en ganska otrevlig människa att umgås med och följa om man enbart ser allt utifrån sin egen synvinkel. Om bara ens egna tolkning är den rätta.

Det är fin balansgång det där, och jag har ännu inte lärt mig behärska den. Jag tror att jag, på grund av rädsla, om och om igen faller över på den lite mer självutplånande sidan. Å andra sidan vet jag ju faktiskt inte om det är så andra upplever mig. För även jag är tämligen sluten. Jag är öppen men släpper in få. Jag är verbal men ändå tyst. Jag har många processer igång i mitt huvud, men det vet ju faktiskt ingen annan än jag. Så hur gör man? Frågar folk hur dom uppfattar mig? Hoppas på det bästa? Vänder kappan för vinden? Packar ihop helt och struntar i andra?

Jag vet inte. Jag är nog den sista som skall komma med lösningar på den fronteneftersom jag verkligen inte vet. Men jag jobbar på det. Jag jobbar mot förståelsen.

Och jag hoppas att även andra kan fundera över saken.

Hur uppfattar andra just Dig?