Jag har ett problem. Jag har ibland orationella rädslor som andra har svårt att förstå sig på. Men det är faktiskt inte själva rädslorna som är problemet, utan just biten att andra inte förstår. Eller kanske min omörmåga att få andra att förstå.

För att göra någon slags liknelse då, utan att hänga ut mig själv allt för mycket: Om jag är rädd för att dricka ett stort glas läsk och försöker förklara det för någon. Då försöker jag hitta något som framkallar lika stor ångest för den personen som glaset med läsk gör för mig. T.ex. att bli ensam, eller rånad eller vad som helst. Det är inte samma sak, får jag ju givetvis till svar då. Och nej, det är det ju förstås inte. Det är stor skillnad på att vara rädd för att dricka läsk och på att bli rånad. Men det är ju just det som är poängen. Min rädsla är inte grundad här och nu utan bottnar i något gammalt. Min rädsla är inte något som var och varannan är rädd för. Men det är ju en rädsla likväl. Och enda vägen till att få någon att förstå själva rädslan borde ju då rimligtvis vara att förklara just vilken känsla man menar, inte att jämföra med exakt samma sak?

Jag har en otroligt stark rädsla för att bli ensam. Den yttrar sig på många olika sätt, men de personer som det berör försöker jag vara öppen med och verkligen förklara hur jag känner. Ändå bemöts jag av oförstånd. Varför?

Men ändÃ¥ möter jag motstÃ¥nd. ”Det är inte samma sak.” Än en gÃ¥ng, nej det är det inte. Du behöver inte jobba med din rädsla lika mycket eftersom du vet att sannolikheten att du faktiskt rÃ¥kar ut för det är ganska liten. Jag Ã¥ andra sidan behöver jobba med det för att det pÃ¥verkar mig väldigt mycket i min vardag. Jag vet att det är en löjlig rädsla, och även om jag vet bakgrunden;  kanske misshandlades jag med hjälp av läsk, och även om jag vet att det inte kommer hända nu, sÃ¥ framkallar det lik förbannat samma Ã¥ngest. Faktum är att vetskapen om att jag ”inte fÃ¥r” ha den rädslan faktiskt bara gör känslan ännu värre.

Och så ber jag dig; snälla drick inte stora glas läsk! Och så förklarar jag hur jag känner då, jag förklarar att det är precis som det kändes den där gången du trodde att livet höll på att gå under. Att det är precis samma känsla. Att jag vet att den inte är rationell och vettig men att jag jobbar på det, jag kan bara inte jobba på det om jag hela tiden utsätts för rädslan på nära håll. Och det finns ju så mycket annat du kan dricka. Du kan dricka vatten, eller saft, eller juice, eller mjölk eller precis allt annat utom just läsk.

Hur gör man då när läsken tycks vara så pass viktig för den andra personen att personens välmående står och faller på det? När de andra alternativen inte duger, och när förståelsen inte finns. När allt min rädsla blir är orationell och något jag måste komma över. Men när min rädsla känns så starkt att jag blir fysiskt sjuk i kroppen av den då? Skall jag då bara skärpa mig? Hur gör man det? Om det vore så enkelt hade jag ju gjort det för länge sedan. Det är ju inte som att jag vill bära runt på rädslor för läsk eller andra fåniga saker som jag ju vet inte är farliga. Men hur gör man när alternativ inte finns? Ska jag behöva utplåna mina gränser för att andra inte kan förstå, på bekostnad av mitt välmående så långt det nu har kommit? Ska man sluta träffas för att någon måste dricka läsk och jag inte klarar av det?

Jag äts upp av känslor inifrån och ut. Och jag orkar inte hantera mer än jag redan gör. Jag har också gränser och jag måste se till lyssna på dem. Annars kastar jag ju alla år av terapi i sjön. Det var ju gränser och förståelse för mig själv jag så länge saknade.

Det tog många år innan jag ens förstod vad det var jag var så rädd för och varför.  Att bara sluta vara det helt plötsligt finns liksom inte som alternativ, hur mycket jag än önskar det. Som sagt, jag väljer inte att må dåligt över småsaker. Jag utövar en otrolig mindcontrol i princip varje dag, då jag stannar upp, ställer in mig hur jag ska tänka och sedan försöker tänka så. Men det går inte när det gäller allt för stora saker, och då kvittar det hur små andra tycker att dom är.

Och än en gång. Varför är det så svårt att förstå en liknelse bara för att det enligt andra är olika nivåer på det? Vem har egentligen rätt att bestämma vad som är mest legitimt att vara rädd för? Jag förstår verkligen att det är stor skillnad på att vara rädd för att dricka läsk och för något som man har anledning att vara rädd för. Men samtidigt, jag har ju också haft anledning att vara rädd. Så bara för att jag inte har det just nu så kan jag ju inte trolla bort min erfarenhet. Och jag försöker ju verkligen. Jag vill att jag skall bli bättre. Är det fel att behöva hjälp på vägen?

Och tja… Läsken som skrivit brevet är inte läsken som är med i bloggen. SÃ¥ att säga. Faktum är att läsken inte är läsk alls, utan nÃ¥got mer omfattande och mer flytande. Men det har ni förhoppningsvis redan listat ut.