Victims – aren´t we all?
I kurslitteraturen som jag hÃ¥ller pÃ¥ och läser (Mellan makt och hjälp) sÃ¥ talar dom om ”offer” vs. ”utsatt”, där dom beskriver att man genom sprÃ¥ket bygger upp en egen subjektiv verklighet och vÃ¥r egen plats i den. Författaren skriver att de begrepp vi väljer att beskriva oss själva med är viktiga för vÃ¥r självkänsla och vÃ¥r självbild, och att man därför skall vara medveten om att människor som blivit utsatta för övergrepp mÃ¥nga gÃ¥nger föredrar att använda termen ”utsatt” istället för ”offer” när dom beskriver sig själva.
Jag funderade sÃ¥klart pÃ¥ detta och jag tror att jag aldrig kallat mig själv för offer. Även om jag förstÃ¥r att jag till viss del är det sÃ¥ känns det som en hemsk roll att tillskriva mig själv, och nÃ¥got jag inte alls kan identifiera mig med. Utsatt dÃ¥? Tja, kanske. Det använder jag säkert oftare. Jag var utsatt för nÃ¥got under en lÃ¥ng tid. Men personligen använder jag nog ordet ”erfarenhet” betydligt oftare. När jag försöker förklara varför jag reagerar annorlunda än andra pÃ¥ nÃ¥got sÃ¥ hänvisar jag till min erfarenhet. När jag försöker förklara för Emil vad vi kommit fram till i min terapi, när vi hittat nya nycklar, sÃ¥ talar jag ofta om att jag med min erfarenhet i bagaget reagerar si och sÃ¥. För jag vet inget annat. Det är vad jag lärt mig fungerar. Eller sÃ¥ jag lärt mig att man mÃ¥ste bete sig. PÃ¥ grund av min erfarenhet.
Om man funderar vidare pÃ¥ det där sÃ¥ kan man ju se bÃ¥de positiva saker. Att vara offer lÃ¥ter negativt. Men sÃ¥ som Skau skriver i boken sÃ¥ kanske man mÃ¥ste ”fÃ¥ vara offer” för att kunna ta sig ur nÃ¥got. För att tillskriva förövaren felen, inte ta pÃ¥ sig skulden själv. Men att ha en erfarenhet dÃ¥? Vad säger det? Det lÃ¥ter ju som en positiv sak. Och det stämmer bra överens med hur jag ser pÃ¥ mig själv. Jag hade inte varit den jag är idag utan min erfarenhet, mitt bagage. Ã… andra sidan kanske jag hade varit mycket bättre? Jag kanske hade sluppit problemen och bara varit allmänt bra, tagit mig längre, sluppit gÃ¥ pÃ¥ massa nitar, sluppit sÃ¥ra andra osv. Och eftersom det är en erfarenhet sÃ¥ kanske jag borde ha styrt det hela. Kanske ligger ansvaret pÃ¥ mig dÃ¥, och inte alls pÃ¥ honom? Att vara utsatt är nog betydligt bättre, man är utsatt för nÃ¥got av nÃ¥gon annan. Handlingen ligger pÃ¥ nÃ¥gon annan. Han utsatte vÃ¥r familj för det här. Jag skyller inte mina handlingar pÃ¥ nÃ¥gon annan, men jag kan konstatera att handling A ledde till handling B som slutligen ledde till att jag själv gjorde handling C. Jag kan se att det jag varit utsatt för har pÃ¥verkat mig, och att det givetvis är upp till mig att lära mig hantera det jag idag har att arbeta med. Men det var fortfarande andra som felade.
Jag vet inte. Jag är inget offer iallafall, så mycket vet jag. Ibland blir jag dock trött på att behöva hantera. Jag vet att jag kan vara ologisk. Att jag behöver mycket stöd och stora silkesvantar. Och jag blir trött på mig själv för att jag inte bara kan vara. För att allt ska vara så krångligt. Men jag försöker verkligen. Jag försöker vara så tydlig som möjligt med allt jag känner. Jag försöker förklara så fort jag kommit fram till någonting nytt. Jag analyserar och funderar och stöter och blöter. För det mesta i tystnad, men även ihop med andra. För att visa att jag jobbar. Att jag försöker. Att jag vill framåt.
Men folk förstår inte. Efter att ha varit kritiserad under ett helt liv är jag otroligt känslig. Saker som andra bara häver ur sig kan snurra och fastna i mitt huvud under otroligt lång tid, och jag kan ta en liten mening som en stor personlig kränkning. Särskilt känslig är jag för att bli omyndigförklarad. Att folk tror att jag inte tänker. Att jag inte kan. Eller att andra tillskriver mig något jag absolut inte är eller vill eller menar.
Och ibland blir jag trött på att hantera det. Jag kämpar varje dag med att hantera mig själv. Och jag försöker in i det längsta att hantera andra. Att förklara för mig själv att andra nog inte menade det så, eller att det är jag som regerar fel, eller att andra helt enkelt inte förstår. Men ibland orkar jag bara inte mer. Ibland orkar jag inte behöva försvara och förklara andras beteenden. Ibland vill jag bara få vara.
Varför kan jag inte det? Varför kan jag inte bara få vara sådan som jag är? Varför ska jag för evigt behöva jobba med saker, tänka på saker, arbeta med saker, för att någon annan en gång i tiden handlat fel? Kan man verkligen säga att någon är mer rätt än andra? Finns det ens rätt och fel när det gäller sådant? Kommer jag någon gång få slappna av och bara vara, utan att behöva oroa mig för att bli ensam då?
Kanske är det därför mina hundar kommit att betyda så mycket. Inte för att jag inte har något annat intresse i livet, utan helt enkelt för att dom alltid, alltid accepterar mig så som jag är. Det låter så klyschigt och fånigt, men det är ju sanning. Jag vet att dom inte bryr sig om att jag blir ledsen för orealistiska saker, eller är rädd för saker som ingen annan ser, och jag vet att dom inte lämnar mig för att jag ställt till med något för tioende gången på en vecka.
Jag är trygg med dom och jag vet att dom inte lämnar mig. Därför är dom mitt allt.
december 2nd, 2009 at 13:48
En klyscha är ju inte en klyscha för intet!
Djuren kan man anförtro vad som helst, och de sviker aldrig!
En annan klyscha som jag också tycker är rätt bra är den där att du fått sin hand med kort tilldelad, och det är upp till dig hur du väljer att spela den. Man kan gräma sig i evighet över det som varit, men många låter det dra ned dom resten av livet, till och med förstärka det, oförmögna att släppa eller försöka acceptera och finna nya vägar med de förutsättningarna.
Nej, jag skulle ju stanna vid de första två kommentarsmeningarna!
december 2nd, 2009 at 19:42
Haha! Jag får dig att ha saker att säga iallafall, don´t i?
Men du har så rätt så. Som vanligt. Klart det ligger något bakom klyschor. Det känns bara så.. klyschigt.. att komma dragandes med dom. 
Och för övrigt är jag inge bra på kortspel. Men jag gör mitt bästa. Problemet är väl bara att jag försöker analysera vad alla andra har på händerna också, samtidigt som jag försöker tänka ut alla tänkbara varianter av min egen hand. Jag har ett oerhört kontrollbehov, och när spelreglerna säger att man inte får tjuvkika så kräver det stor kraftansträngning av mig för att lita på att den andra inte tänker köra över mig totalt med en hand full av ess. 
december 2nd, 2009 at 21:17
Jag skulle vilja säga att ja, du har rätt att vara precis som du är, om det är så att du själv vill det, mår bra och trivs. Är det så att du, eller vem som helst annars, inte känner sig bekväm eller trygg i sin egen identitet på grund av olika erfarenheter (nu menar jag precis vad som helst, alltså) så tycker jag absolut det är en bra idé att börja räta ut sig själv lite, gräva runt och se vad man hittar.
Att jobba pÃ¥ att ta sig vidare frÃ¥n jobbiga händelser är ocksÃ¥ en otroligt positiv sak, tycker jag. Det visar ju väldigt tydligt att du inte bara accepterar det som hände utan gör allt du kan för att förändra och förbättra för bÃ¥de dig själv och resten av din familj – utifrÃ¥n vad jag hört dig berätta och läst dig skriva om förut. Det är starkt jobbat, och grymt bra.
december 3rd, 2009 at 14:48
Hihi! Tänk att det ibland kan vara enklare att uttrycka sig med hjälp av liknelser och symbolik (hittar inget bättre ord, men du fattar nog
)
Jag tror ”Anna Nio” skrev i nÃ¥gon annan kommentar hur otroligt energislösande det är, men SÃ… svÃ¥rt att lÃ¥ta bli. Jag brukar bara försöka pÃ¥minna mig själv om att de andra sällan sitter med enbart ess pÃ¥ sin hand, även om det kan kännas sÃ¥. Ibland kör jag med metoden att de har mycket sämre kort pÃ¥ hand än jag själv, pÃ¥ nÃ¥got plan. Och eftersom man ändÃ¥ inte kan kontrollera vilka kort de har, eller hur de spelar dom, fÃ¥r jag bara försöka fokusera pÃ¥ min egen hand, och se till att jag inte fumlar för mycket med dom, bÃ¥de händerna och korten!