Lite uppdatering angående terapihundkursen igen då, för den som är nyfiken.

I onsdags var det dags igen. Det känns verkligen hur kort tid det är med tre timmar, och när folk kommer in på sidospår och frågor som kanske inte har med det exakta momentet att göra så rinner dyrbar tid iväg. Jag har inte haft så många frågor ännu faktiskt, utan försöker höra vad Sara säger och tänker att vissa saker kommer klarna med tiden. Många vill såklart veta exakt vad en terapihund kan göra, men det är ju just det som är grejen. Dom kan jobba med i princip vad som helst. Bara man har en plan bakom det hela, tänker iallafall jag själv.

Lite tråkigt för mig med är ju att jag inte har någonstans att göra av Zoria under tiden, så jag måste ta med henne för att ens kunna gå kursen. Trist främst för att det är ett till snöre att hålla ordning på, även om hon faktiskt sköter sig otroligt bra och mest bara ligger och tittar. Men jag hatar att vara i vägen eller känna som att jag gör något dumt, och det är liksom trångt så det räcker i lilla lokalen. Så jag ber om ursäkt till övriga kursare att jag har valpis med mig. Dom är hos dagmatte i Skogås om dagarna just nu, och jag hinner inte ut dit och hämta dom, sedan hem, och sedan ut dit igen. Så just nu får hon hänga med tyvärr. Jag hoppas på att komma på någon braig lösning fram över.

Leka och springa är ett måste, speciellt för affar, och en bra paus från träning. Snälla Cerberus lekte idag med 5 afghanvalpar och 2 salukivalpar. Valpar är skojiga just för att dom alltid vill leka. (Foto: Khaos)

Hur som helst sÃ¥ började vi lite smÃ¥tt pÃ¥ apportering. Ojojoj vad jag kommer fÃ¥ färga hÃ¥ret den här vÃ¥ren. Jag lär bli grÃ¥hÃ¥rig av just apporteringen. Afghaner är kanske inte direkt kända för att hämta saker direkt, inte ens när man kastar en pinne Ã¥t dom om man nu fÃ¥r för sig att göra det. Däremot är det, hos Cerberus, en favoritlek att ha en leksak/pinne/vad som helst som han ska stjäla och sedan bli jagad. Sedan ”tappar” han saken som en annan hund ska försöka ta ifrÃ¥n honom, sÃ¥ han mÃ¥ste tokskynda sig och sedan ruuuusar iväg igen i en väldig fart. Men ja, det är snudd pÃ¥ enda gÃ¥ngen som han tar saker i munnen.

Klicker är för övrigt världens bästa grej. BÃ¥da afghanerna fattade grejen pÃ¥ en gÃ¥ng, och grunden till ”haka” tränade vi in pÃ¥ tre smÃ¥ korta klicktillfällen. Nu gäller det bara att fÃ¥ det att sitta i alla lägen. Här hemma är inte direkt nÃ¥got problem. Det är nÃ¥got jag fÃ¥tt inse ocksÃ¥. Att det är där afghanen i honom kommer in. Den där biten att ”ja, jag gör när jag vill”. Finns det nÃ¥t intressantare sÃ¥ passar det helt enkelt inte herrn, dÃ¥ tar han inte ens smarriga godisar utan lägger pÃ¥ ignoransen helt. Men träna träna träna.

Det är ju dessutom fÃ¥ saker som Cerberus inte rÃ¥kar ut för i vardagen, sÃ¥ jag tror jag har en ganska bra grund. Självklart är vi inte inne pÃ¥ vÃ¥rdavdelningar och dylikt, men varje dag Ã¥ker vi tunnelbana/pendeltÃ¥g/buss. Vi Ã¥ker hissar, bÃ¥de vanliga hemmahissar i huset och äckelhissar vid tunnelbanan. Sedan han var valp har vi Ã¥kt vanliga tÃ¥g och x2000 där folk kliver rakt över honom hela tiden. (eftersom hundavdelningen har den otroligt strategiska platsen i mitten av tÃ¥get, bredvid bistron. Heja.) Han trängs bland människoben i rusningstrafiken pÃ¥ pendeln, vi hänger pÃ¥ centralstationen och väntar pÃ¥ tÃ¥g, vi gÃ¥r pÃ¥ t-centralen eller pÃ¥ promenad inne vid ”plattan” där mängder av folk vill klappa, fota och prata.

Senast idag när vi satt och väntade pÃ¥ tunnelbanan i sällskap av Zorias kullsyster Diva sÃ¥ kom en typiskt ”skum man” med alla möjliga träningsattribut. Cerberus satt pÃ¥ sitt favoritsätt med rumpan upp bredvid mig pÃ¥ bänken, bakbenen dinglandes och framtassarna i golvet medan Zoria och Diva lÃ¥g bredvid. Mannen, som pratade nÃ¥gon sluddrig tyska, saknade tänder, luktade lite konstigt och hade en gigantisk ryggsäck pÃ¥ ryggen böjde sig rakt över Cerberus, klappade honom pÃ¥ huvudet och pratade en massa som jag trooor var att det var en fin hund. Han var iallafall glad, sÃ¥ mycket uppfattade vi. I gengäld fick han en nosdutt i ansiktet av Cerberus. I övrigt reagerade inte Cerberus alls, han satt lugnt kvar och lät mannen klappa. Han vandrade sedan vidare till Zoria och Diva som inte heller reagerade nämnvärt utan bara snurrade ett varv pÃ¥ svansen och lät honom hÃ¥llas. Självklart var jag beredd hela tiden IFALL nÃ¥gon av hundarna skulle signalera att det var otäckt, bÃ¥da mina backar dÃ¥, men jag sÃ¥g det som ett bra tillfälle att öva lite faktiskt.

Det där är dock nÃ¥got som Cerberus är van vid. Afghaner drar ju alltid ögonen till sig, och speciellt Cerberus vad det verkar. Eller sÃ¥ kanske det är för att matte ser sÃ¥ söt och snäll ut, vem vet. Oavsett vilket sÃ¥ har vi mött allt frÃ¥n vuxna som bara vill klappa och prata, till en hel klass av lÃ¥gstadiebarn, en grupp tonÃ¥rsgrabbar frÃ¥n gothiacup, ett gäng ”pundare” som dyker upp som gubben i lÃ¥dan och sÃ¥ mÃ¥nga ”alkisar” att vi tappat räkningen. För övrigt tycks det vara mÃ¥nga utsatta, alkohol- eller drogberoende, som haft afghan en gÃ¥ng pÃ¥ typ 60/70-talet. JättemÃ¥nga har blivit sÃ¥ glada att dom nästan fÃ¥tt tÃ¥rar i ögonen när dom berättar om sin gamla afghan som inte lydde för fem öre och som var mer vild än tam, samtidigt som dom klappar Cerberus som sÃ¥klart stÃ¥r snällt.

I övrigt tar vi varje tillfälle i akt att träna lite saker som redan sitter. Hittills har vi tränat på Södra station när vi  väntade på pendeltåget, på T-centralen och på centralstationen. Då kör vi vanliga sitt och ligg, och så kör vi snurra, buga, kram, high five och haka. Så småningom ska jag försöka göra lite på själva tunnelbanan med, men än så länge tror jag att det bara skulle misslyckas då han ofta är mer intresserad av att titta på människor och sånt där eftersom folk är stilla. Men det kommer det med.

Jag är iallafall stolt över mina fina hundar, och då speciellt över Cerberus som faktiskt är en klippa i de flesta lägena. Alla dom som sagt att afghanhundar är dumma ska få äta upp sina hattar, så det så! Dom är intelligenta både när det gäller att hitta på hyss och stjäla söndagsmiddagen på smidigast sätt, och när det gäller att lära in ett moment på kort tid. Det som brister är ju att få dom att lyda blint. Det går antagligen inte. Afghanen tycks ha en inbygd plus- och minuslista i huvudet där allt vägs för och emot. Så det gäller att be snällt och visa hur roligt det är att göra något.

Jag misstänker för övrigt att jag kommer få göra en skriftlig ansökan till Prins Cerberus för att få honom att apportera. Och att handläggningstiden kommer vara värre än hos alfakassan.

Så nu ska vi öva.

Hoppas det går bra för alla andra kursdeltagare och att ni tycker att det är lika roligt som jag!