Jag var ute med hundarna nyss. Precis här bredvid ligger Situation Sthlms kontor så det är alltid många människor här för att gå och skaffa nya tidningar. Jag är van vid det och hundarna med, eftersom dom ofta blir objekt för folks intresse. Och klappar.

Idag när jag passerade kom en kille fram till mig. Han var i min ålder. Kanske till och med yngre med tanke på att jag ju börjar bli till åren nu. (Okej, inte så men 30 är snart här och det känns helt galet.) Hur som helst såg han ut som vilken grabb som helst. Lång, lite egen stil, tuffsig, spretig frilla. Men när jag såg honom såg jag att han var lite mer sliten. Lite mer skitiga kläder (men inte så mycket) och tja.. såg ut att ha levt ett lite hårdare liv. Han frågade mig om jag hade 8 kronor, eller iallafall någon krona att bidra med. Det fattas bara 8 kr sade han. Jag skakade på huvudet och sade att jag tyvärr inte hade några. Och grejen var att jag kollade inte ens. Jag visste att jag för det första inte hade plånboken med mig, och att jag för tillfället är minst lika pank som han är eftersom jag i princip är arbetslös. Men det kändes så himla ignorant. Dels kanske jag hade några lösa mynt i väskan, jag kunde ju inte vetat säkert om jag inte tittade efter. Och dels måste han ha trott att jag bara sade så, precis som så många andra.

Sekundrar efteråt grävde jag i väskkan för att se, och jag hade verkligen inte ens en krona. I samma veva mötte han en man som skulle hämta Situation Sthlm, morsade och vände åt andra hållet. Han fick några kronor av en av vägarbetarna här utanför och gick med snabba kliv mot Situation Sthlms kontor.

Då slog det mig. Vad krävs för att få en ung kille att be en främmande person om några kronor på det viset? Att tigga, så att säga. Om jag blev hemlös precis i denna stund så skulle jag vara förtvivlad. Jag skulle antagligen skämmas. Och om jag behövde 8 kr skulle jag vilja sjunka genom jorden innan jag frågade en rätt söt grabb, eller tjej för den delen, om pengar. När når man den gränsen? Hur hamnar man där? Vad är man med om att för att svälja sin stolthet så? För jag tycker absolut inte att man skall skämmas. Det är snarare väldigt starkt gjort. Men jag förstår ändå att vi människor har en gräns. Jag har det, det vet jag. Och alla har  olika gränser. Det förstår jag också. Men någonstans har man en gräns, och jag undrar vad som tvingar en att gå över den.

Jag önskar att jag hade haft 8 kr att ge honom. Jag önskar att jag hade kunnat visa att det var okej.

Och att jag bryr mig.