Tomrum
Jag vet inte om jag har en vårsvacka eller om jag nått någon slags milstolpe i mitt liv nu, men något är det iallafall. Visserligen är känslan på något vis välbekant, samtidigt känns den så oerhört främmande. Även om jag haft den förut så består den av helt andra nyanser och delar när den återvänder igen. Lite som om den varit ute på en resa och nu återvänder. Som om den bär med sig intryck och erfarenheter från den där resan vilka förändrat den lite trots att det är samma känsla som förut.
Jag vet inte. Jag vet bara att jag känner mig så där oroväckande tom. Jag famlar i mörkret. I tomheten. Och det är svårt att få någon ordning på allt när allt är tomt. Det finns ingenting att förhålla sig till. Allt bara flyter. Eller drunknar. Existerar. Eller ickeexisterar. Som ett vakuum på havets botten. Någon bortglömd plats i fjärran. I mörkret. Eller ljuset för den delen. Jag vet inte vart eftersom jag inget annat ser än just tomrum.
Tystnad.
Avdomnad.
Ingenting känns roligt. Ingenting känns spännande. Ingenting känns värt att se fram emot. Ingenting känns, helt enkelt. Och det skrämmer mig för jag har känt så förut. Och jag vet att andra också känner så. Och att många brukar fylla det tomrummet med alkohol, eller ett nytt hem, en ny stad eller en knippe ungar. Det skrämmer mig. Jag är inte sådan. Jag fyller inte tomrummet med saker för jag vet att tomrummet ändå kommer bestå. Det kommer bara inte synas för stunden pga alla saker man placerat ut för att ha något att navigera sig kring.
Mitt tomrum är inte så lättlurat. Det har funnits där så länge jag kan minnas, men det bleknar ibland. Går på promenad eller åker på en resa. Men nu är det här igen och jag vet inte hur jag ska hantera det.
Så jag värjer mig. Kryper in i mitt skal. Snäser ifrån och går undan. Håller avståndet från andra och från mig själv. För jag har ännu ingen lösning.
Det som stör mig är att jag ju vet vart jag är på väg. Jag har ett mål. Ett syfte med livet. Något att sträva emot. Och jag vet att jag kommer nå dit. Att jag kommer lyckas. Men just nu är det som att det målet inte räcker. Det fyller inte tomrummet. Det har en annan plats. Tomrummet är i mitt inuti. Det har ingenting med framtiden att göra. Eller har det det?
Jag börjar ifrågasätta allt. Varför är jag här? Vad är det för mening? Jag känner ju inget. Jag är iskall. Tom. Svart. Hård. Jag är avstängd och jag vet inget annat. Samtidigt vet jag att jag känner. Allt känner jag och tusen gånger så intensivt som de flesta. Känslor piercar mig likt nålar och mitt hjärta härbärgerar dem alla. För det är sådan jag är.
Men nu då?
Jag har inte längre några svar.
maj 16th, 2010 at 22:07
Vad tråkigt att du känner att du har ett hålrum sådär starkt, det kan inte vara lätt eller särskilt trevligt att tampas med. Jag tror absolut att de flesta människor kan känna att något fattas ibland eller betydligt oftare, vare sig det är återkommande eller ej. Jag tror också att det är en del av att vara mänsklig, att man känner sig ensam och förvirrad emellanåt, ingen kan ju vara bäst på allt eller vara trygg i alla lägen, även om det är det man strävar efter livet igenom. Att du reflekterar över dina känslor, dig själv och din plats i livet kan man välja att se som väldigt sunt; Den sortens tankar visar på att du inte följer den enklaste vägen och att du inte kommer att bara hamna i en livssituation som du egentligen inte valde. Du väljer själv, du väljer hela tiden, och just därför känns det förbannat svårt och jobbigt ibland. Jag gör på liknande sätt själv, och ibland önskar jag att jag också kunde vara en enkel människa med enkla drömmar. Och sen inser jag att jag då skulle gått miste om alla drömmar jag har nu, alla känslor jag upplevt och kommer uppleva, och alla tankar jag har och har haft, osv. Det kostar på att använda hjärnan, helt enkelt.
maj 20th, 2010 at 18:51
Precis som du tror jag att alla känner så ibland. Men många fyller då upp det med saker utan att fundera över vad det är som saknas egentligen. Det gör inte jag. Inte på samma sätt. Och vad gäller just nu så är det nog i mångt och mycket en del av min egen utveckling, en del i terapin och en ny slags plattform att landa på. Jag har helt enkelt tagit ännu ett kliv upp i trappan och eftersom jag aldrig har varit här så känner jag inte igen mig.
Lite snabbt förklarat så vet inte jag hur man får saker att kännas som inte gör ont. Om man inte har saker som plågar en, och som man drömmer om en väg ut ur, hur känner man då något? För styrkan i känslan av att det är skönt att det är sommar är inte ens i närheten av lik styrkan i känslan i en dagdröm om den dag det detsruktiva förhållandet blir bättre, eller den dag pappa inte slåss längre osv. Om du förstår vad jag menar.
Får kanske skriva ett inlägg om det här med, jag tänker mycket på det här just nu. =)