Jag älskar sommarregn.

Det där fina, mjuka som knappt ens känns. Eller det där tunga ösregnet som kommer i snabba skurar och flyttar på grus och grenar när det strilar längs marken. Och sommaråska. Med klara blixtrar över himlen. Förr var jag rädd för åskan. Det höga ljudet gjorde mig spänd och orolig, kanske för att jag förknippade det med saker som hänt i samband med just åska. Nu är jag inte det längre. Nu är det bara fint. Vackert. Mysigt. Rengörande och befriande.

Ända sedan jag var barn har jag älskat att vara ute i regnet. Gärna under skydd av ett tak som regnet smattrar emot, eller ett paraply eller rejäla regnkläder. Eller det bästa, ett riktigt tätt träd.

Det är något speciellt med just det. Att höra regnet. Känna det. Se det. Hela landskapet vilar. Människor håller sig inne, djur går undan, solen gömmer sig bakom molnen. Ljuset blir avslappnande för ögonen och allt blir bara.. lugnt. Jag låter känslan vagga mitt inre till ro. Ibland vänder jag ansiktet mot regnet, utan att riktigt veta varför. För att jag ska göra så bara. För att känna dropparna mot mitt ansikte. Vattnet. Det som skänker liv.

Här utanför finns det några riktigt täta lönn-träd. När det regnar ett inte allt för tungt regn så förblir ytan under trädets krona torr. Där brukar jag stanna ibland med hundarna. Det är så fint. Man hör regnet slå mot löven och en och annan droppe smiter emellan och faller ned på oss. Bara en meter bort faller regnet platt mot marken men vi är skyddade. Av naturen själv.

Tyvärr åker det många bilar förbi på vägen bredvid. Det förstår sinnesstämningen lite. Det är nackdelen med att bo i stan, men bara borta i parken är det direkt mycket lugnare. Jag längtar tills jag bor i hus. Då ska jag ha en stor tomt. Med en mysig entré med tak över och en massa växter, som jag kan sitta under när det regnar. Och så ska jag ha flera täta lönnträd eller kanske några andra sorters träd. En ek eller en klättervänlig björk. Björkar är inte roliga i afghanpälsar dock, men man får väl kratta där lite oftare. Jag vill ha många hemliga krypin. Bland buskar och träd och annat. Man blir aldrig för gammal för att bygga koja väl? För jag har alltid trivts bäst under saker. Under träd och under sängen. Under soffbordet låg jag och tittade på tv. Och vi hängde en filt mellan soffan och fotöljen och där inne kunde jag ligga och bara andas och fundera.

Och överleva.