Nu är snart min praktik slut vilket förhoppningsvis kommer innebära mer tid åt saker jag behöver energi till. Och mer hundträning.

Vi kämpar på med apporten. Cerberus håller den nästan nu. Inte så länge, men han sätter inte bara tänderna om den utan tar ett ordentligt tag. Det går framåt. Långsamt, men ändå.

I onsdags var vi på släphareträning i Jordbro. Det är som LC ungefär, fast inte en bana. Istället springer dom bara rakt fram. Först uppför i ett sandtag. Man själv drar ju ut luren  och går sedan tillbaka, det tar på benen kan jag lova. Jobbigt att gå i sand, så hundarna får jobba rätt bra för att ta sig upp. Sedan springer dom en raksträcka i sand också, på plan mark. Cerberus älskar det. Och Zoria har också fått prova nu, en kort sträcka på den plana marken. Första gången tog jag en jättekort sträcka bara för att se om hon ens skulle förstå grejen. Jag underskattade henne dock för iväg for hon och luren försökte hon döda. Munkorgen brydde hon sig inte ett dyft om. I onsdags fick hon springa en lite längre bit. Kanske 50 meter. Ingenting i jämförelse med en LC-bana som ju kan vara uppåt 1000 meter nästan. Men det får hon inte börja med ännu på ett tag. Det var iallafall roligt att se henne sträcka ut så i full fart och sedan kasta sig över luren för att döda den. Inte vill hon släppa den heller utan försöker hålla fast den med tassarna. Sötzoria. Hon blir nog snabb när hon är vuxen.

Idag hände det tråkigheter dock. Jag har ju under ganska lång tid jobbat med att försöka stärka Cerberus självförtroende. Jag har peppat honom, lekt lekar, gjort balansövningar, överöst honom med beröm och sett till så att han inte träffat några dumma hundar. Han har ju sedan han var ung råkat ut för än den ena än den andra hunden som gett sig på honom. Han har aldrig skadats, men hans självförtroende har fått sig rejäla törnar.

Det är så tråkigt att se, för han har alltid varit väldigt språksäker egentligen. Det började med hundar som gav sig på honom, och som inte gav sig trots att han låg och skrek på marken. Alltså som vi ägare fått släpa bort ifrån honom. Flera gånger reste han sig upp, skakade av sig och ville fram till hunden som varit stygg och visade sig underlägsen. Det såg ut som om han ville förklara missförstånden och inte ville vara osams ungefär.

Hur som helst så hade det hänt både när han lekt lös och när folk tappat kopplade hundar, haft hundar lösa som sprungit fram till oss osv. Vid lek har det ofta skett genom att dom lekt, Cerberus har velat sluta eller vara ifred och stannar, vänder sig bort och morrar lite samtidigt som han försöker gå iväg åt andra hållet. Dessa hundar har vägrat acceptera det utan istället gett sig på honom.

Jag har som ägare gått in och vid minsta tveksamhet inte låtit honom komma nära större hundar. Vi har hittat på annat. Jag har berömt honom när han gjort rätt och sagt till och gått undan. Jag har helt enkelt lagt ner mycket energi i att få honom tryggare igen. Två gånger har han sagt åt hundar som inte lyssnat på honom, där det slutat i att han jagar dom, trycker till dom och står över dom och svär högt. Det låter lika illa som när det är bråk på riktigt, men han skadar dom inte. Han har bara ledsnat, och lärt sig att det uppenbarligen inte räcker att bara säga till på respektfullt sätt. Dessutom svarar han nu för tiden upp när andra hundar ger sig på honom, från att förut ha försökt springa ifrån eller lägga sig på rygg och ge sig.

Däremot startar han aldrig något. Han går aldrig in i en rastgård t.ex. och söker upp en hane att bråka med. Om hanarna är tydliga med på vilken nivå dom ligger så går han bara undan och grejar med sitt.

Idag gick vi dock till rastgÃ¥rden i vanlig ordning. Där är nÃ¥gra jag känner igen sedan tidigare. Den ena hunden är större än Cerberus och jag vet att den har ett rykte om sig. Den har dock munkorg pÃ¥ sig, och ägaren – som jag ser som en vettig hundägare – bedyrar att han inte gör nÃ¥got med den pÃ¥. Att han är sÃ¥ lÃ¥g dÃ¥. Jag förklarar i min tur att Cerberus är osäker och kan svara upp om den ens morrar, men ägaren menar att det absolut inte är nÃ¥gon fara.

Jag är dum och provar.

Cerberus gÃ¥r in, gÃ¥r i en bÃ¥ge och luktar försiktigt hunden i baken. Sedan gÃ¥r han bort till andra änden och skrotar runt i vanlig ordning. Zoria fÃ¥r lekryck och tillsammans springer dom ett glädjevarv. När dom kommer till oss flyger den stora hunden pÃ¥ Cerberus. Med munkorgen pÃ¥ sÃ¥ ”ingenting” händer ju. Men Cerberus svarar upp. Dom tumlar runt och Cerberus hamnar pÃ¥ backen med hunden över sig. Jag försöker ”sparka” bort hunden och slÃ¥ med kopplet över den sÃ¥ att den ska väckas ur sin aggressivitet, vilket är lönlöst. Tillslut fÃ¥r ägaren tag i den, Cerberus kommer upp pÃ¥ benen och gömmer sig bakom mig.

Efter det går han inte en meter ifrån mina ben. Båda är såklart andfådda, och den andra hunden har korgen kvar så det var aldrig någon fysisk fara. Cerberus låter bara och skadar inte den andra heller. Men samtidigt vet jag hur mycket som kan förstöras bara av en sån här sak. Jag vet att alla månader av arbete kan vara som bortflugna. Att jag får börja om. Att det kan vara en gång för mycket och att hunden sedan kan få nog och bli hanhundsaggressiv.

Samtidigt vet jag att Cerberus är trygg med mig. Att han är trygg i sig själv. Att han trots sin osäkerhet ändå inte blivit dum mot andra.

Men jag blev så arg och besviken. Mest på mig själv för att jag är naiv och lyssnade. För att jag som ägare borde ha låtit bli. Och för att vi kanske får börja om. För att det är tävling nästa helg och Cerberus precis hade börjat följa luren fint igen och våga ta själva luren i slutet. Vi har haft mycket otur på banan med, med hund som gett sig på honom istället för luren i slutet, hund som rammat honom, hund som vänt upp mot honom och försökt leka, lina som dragits fel och fastnat i hans päls vilket resulterat i vurpa osv. Hans osäkerhet för hanar är inte till någon hjälp där heller.

Och det är så himla tråkigt.

Men gjort är gjort och nu är det bara att se. Jag försökte iaf leka som vanligt och inte göra någon grej av det hela. Jag visste ju att han inte kunnat bli direkt skadad, så jag kunde istället börja röra på mig istället för att känna igen kroppen direkt. Han ville dock inte leka med Zoria heller, ens när dom andra hade gått.

Men vi ska gå tillbaka dit och se om det finns någon snäll hund som vi känner där som han kan träffa. Så att det inte blir så laddat helt enkelt.

På vägen hem mötte vi dessutom tre sheltihanar, och dom ville han hemskt gärna busa med. Då hade han väl skakat av sig rädslan och gjorde lekinviter. Dom är ju dock rätt små, och det är stora hanar som gett sig på honom. Så problemet ligger inte riktigt där. Dock var det såklart skönt att han ändå släppt händelsen och kunde göra lekinviter och så så snart efter att det hade hänt. Så hoppet dog inte helt iallafall.

Vi ska bara fortsätta träna och köra på som vanligt så hoppas vi att det inte blev några större men. Det är bara så tråkigt när det händer dumheter. Och när ägare inte inser att konsekvensen för andra hundar kan vara stora även om dom inte blir söndertrasade och måste sys.