Nu har jag efter att ha ältat saken hos psykologen i en timme äntligen fått tummen ur och bokat en tid på vårdcentralen. Jag hatar att gå till läkaren. Det är en blandning av känslan av att ta upp en plats som någon annan behöver bättre, och av att inte bli tagen på allvar. Jag går i princip enbart till läkaren om jag har halsfluss. Då har jag oftast sett prickar i halsen så jag VET att jag har det innan jag går dit. Min psykolog log lite åt att jag tar på mig alla roller och sade att det ju faktiskt är läkarens jobb att göra. Att diagnosticera. Att ta mig på allvar. Mitt jobb är att gå dit och säga vad som är fel.

Till saken hör dock att jag mÃ¥nga gÃ¥nger har fÃ¥tt helt andra diagnoser. En sade per telefon ”jag förstÃ¥r att det är jobbigt med det lÃ¥ter ju inte sÃ¥ farligt”. Nähä? En annan läkare skickade hem mig med alvedon och diklofenak, och ett konstaterande om att jag är ung och borde studera. Jag var 21 och nyinflyttad i Göteborg. Planen VAR att studera, men det hjälpte inte mig när jag i panik sökte för ryggsmärta.

Nåväl. Nu är jag less. Less på att inte kunna träna. Less på att var konstant trött och less på att knappt ens orka gå långisar med hundarna. Det började i höstas. Efter The Zone blev jag sjuk och var dängförkyld länge. När jag väl blev frisk lyckades jag vara det i några dagar, sedan var det dags igen. I julas mådde jag också bättre och lyckades träna några gånger för att sedan få ont i halsen. Igen. Vid terminsstart höll jag mig frisk i några veckor, och sedan blev det halsont igen. Och har haft sedan dess. Utöver halsontet är jag dängtrött. Jag kan med lätthet sova 10 timmar, något som inte är jag i vanliga fall. Och trots ordentlig sömn blir jag aldrig pigg. Jag är trött och matt och seg. På hundpromenaderna blir jag andfådd av minsta höjda tempot eller uppförsbacken.

Inte okej.

Och ja. Jag har mycket att göra. Jag har många bollar i luften. Men jag TRIVS ju med det, om jag bara kan få känna mig frisk och kry. Jag vet att jag inte måste må så här. Kanske är det bara järnbrist. Men då vill jag veta det så att jag kan göra något åt det.

Såå. Nu har jag bokat tid. Två veckors väntetid var det. Heja sjukvården. Men å andra sidan har jag ju gått i flera månader nu, så två veckor till gör väl ingen större skillnad.