Det slog mig just att jag har varit ”ren” frÃ¥n mediciner i över ett Ã¥r nu. Jag gillade aldrig att äta SSRI och vad det nu var, och jag fick ju prova en rad olika saker som alla pÃ¥verkade mig mer eller mindre. Biverkningar suger, att alltid känna sig inlindad i bomull suger.

Droppen var när jag fick den sista medicinen och läkaren förvarnade mig. ”Du kan bli lite trött, sÃ¥ ta den klockan Ã¥tta pÃ¥ kvällen.” Okidoki sade jag och gick hem, köpte hem lite smarrigt godis och planerade att ha myskväll med Anders, TC och film. Strax efter Ã¥tta tog jag sÃ¥ tabletten. Och jösses vad den tog. Inte ens zopiklon som jag är ganska känslig mot tar sÃ¥ hÃ¥rt. Efter en kvart rumlade jag runt, svamlade nÃ¥t till Anders om att jag kände mig lite trött och han sade nÃ¥t om att jag kanske borde lägga mig ner. Och det gjorde jag. Pladask pÃ¥ sängen, med kläder och allt. Bland det värsta jag vet är att ligga med kläder pÃ¥ i sängen. Men jag var helt väck. Somnade pÃ¥ stört och vaknade 14 timmar senare. NÃ¥gon gÃ¥ng under natten vaknade jag till tillräckligt mycket för att ta mig ur de mesta av kläderna, men allt var som i en dimma. Sjukt obehagligt.

Läkaren hävdade att det kan vara så i början, och att man blir mer tålig när kroppen vant sig. Och visst, jag slutade somna på en kvart. Men somna gjorde jag, sov med lätthet 12 timmar helt avdäckad och gick sedan runt hela dagarna som i ett töcken. Jag orkade inte gör nåt med hundarna, kunde inte fokusera när jag pluggade, kunde hålla en tråd, orkade inte svara på sms. Allt blev bara konstigt. Så jag lade ner. Jag gjorde som man inte ska göra och trappade ner mig själv för att sedan inte gå till psykiatrikern mer. Jag ledsnade på att fylla i uppenbara lappar för att fastställa vilken form av personlighetsstörning jag kan lida av. Jag ledsnade på att höra läkaren upprepa mitt namn 20 gånger på 20 minuter. Och jag ledsnade på att inte passa in ens där. Mycket problematik, lite liknelse vid andra diagnoser.

Så. Ingen mer mirtazapin eller diklofenak eller zopiklon eller propavan. Inga mer sömnmediciner som bara gör att ångesten blir värre när man vaknar mitt i natten men kroppen sover. Inga mer antideppressiva mediciner som gör huvudet luddigt. Det enda jag har kvar är atarax, ångestdämpande, vid behov. Men eftersom jag inte gillar att bli påverkad av saker så är det inget jag tar särskilt ofta. Och eftersom jag inte tar den särskilt ofta reagerar min kropp fortfarande som om det vore första gången jag tar det. Dessutom tar jag det bara vid skyhög ångest, när det liksom är det eller att tömma mig själv på livet som är alternativen. Och då gör dom mest att jag tas ner på jorden igen. Dom tar udden av det värsta onda och jag kan hantera saker lite mer konstruktivt än att dränera mig själv på blod. Så det är min livlina. Ringa en vän har liksom aldrig fungerat för mig. Jag står ensam inför mig själv, och endast ensam, när det väl gäller.

Men en lugnare tillvaro med färre stressmoment utifrån hjälper mig mer än  mediciner. Jag behöver ingen diagnos att begränsa mig med. Jag är som jag är. Jag har mig själv att utgå ifrån, ingen annan. Jag har fortfarande perioder av sömnlöshet, jag har fortfarande panikångest i vissa situationer, jag har kraftig ångest emellanåt. Men jag går upp på morgonen och jag lägger mig på kvällen och jag har uträttat något varje dag. Jag grubblar och utvecklas och jag försöker allt mer att dela med mig av mina insikter istället för att alltid stå helt ensam.

Och jag strävar framåt. Utan mediciner för att hålla mig uppe. Jag går själv och jag står själv och jag finns.

Jag finns och jag är stark.

Ensam och med andra.