Proffsmatch och psykologi.
Jag blev lite halvt erbjuden proffmatch i England i -70kg, nu blev det inget av den tyvärr, men det fick mig att vilja jobba för att göra det möjligt att gå i den viktklassen. Jag tävlar normalt i -76kg i shootfighting, men då är det invägning bara några timmar innan match och mman har ingen direkt möjlighet att basta / banta så mycket som i proffmatch.
Det känns iaf. kul att någon tycker att man kanske ska avancera i tävlingarna.
När jag va yngre så tränade jag en kampart, som det så fint heter, som heter Bujinkan Budo Taijutsu. Mer känt som Ninjutsu.
Förutom att Bujinkan är, i grund och botten, ganska dåligt som självförsvar/kampsport, så va tyvärr mentaliteten på dojon inte så vårdande och uppmuntrande. Jag tränade där i 7 år och fick under den tiden det starkt inpräntat i mig att det va fult att vilja avancera, att jag va oerhört dålig på det som lärdes ut och allt man gjorde va fel och ifrågasattes. Inget man gjorde va helt enkelt bra och man förstod aldrig hela bilden.
Jag va bara 14-15 Ã¥r när jag började träna och blev ganska hÃ¥rt präglad av hela det tänket. NÃ¥got som följer med mig än idag. Det sitter i ryggmärgen att det är fult att kräva uppmärksamhet, visa att man är duktig eller pÃ¥ nÃ¥got sätt ”tvinga” sig pÃ¥ med det man gör pÃ¥ andra.
Fult att ta plats och tro att man är duktig.
Det har satt krokben för mig många gånger i mitt tävlande och tränande, för när det handlar om att prestera, speciellt att prestera MOT någon annan, Då är det så oerhört viktigt att tro på sig själv, att visa att man kan, inte bara i sitt eget huvud, utan för alla andra också, och inte minst för sin motståndare.
Inför varje match jag gÃ¥r sÃ¥ blir jag bara tröttare och tröttare, för varje gÃ¥ng jag gÃ¥r match sÃ¥ försöker jag ”vara nÃ¥gon”, vilket jag sÃ¥ fÃ¥tt veta är sÃ¥ fel.
Så det känns skönt när någon utanför, någon vars omdöme om mig är objektivt och som endast ser mig i det jag presterar på träning och match, och inte minst någon som själv är duktig och vet, när någon sådan faktiskt uppmärksammar en på ett sådant sätt och säger att man kanske kan gå en proffsmatch.
Det är inte beröm för att muntra upp eller för att få mig att bli taggad inför något, utan det är ett erbjudande baserat på min förmåga och ett förtroende för den.
Sånt känns bra.
november 24th, 2009 at 13:38
Tråkigt att det var så på den Bujinkan-klubben! Den jag körde med i Umeå hade mycket god och öppen stämning, liksom Krav Maga-gänget ute på Tjörn. Jag som inte är ute efter graderingar och höga presteringar tyckte det var toppen!
november 24th, 2009 at 21:50
Det va ju bara ett problem för dom som ”stack ut” och ansträngde sig mer än vad resten gjorde. Väldigt mÃ¥nga gick dit sina 2 pass i veckan för att umgÃ¥s typ. Jag va där och tränade varje dag, under nÃ¥gra perioder sÃ¥ bodde jag pÃ¥ dojon och tränade och instruerade jag 2-3 pass om dagen.
Jag gjorde det för att jag ville lära mig, jag älskade att träna och det va nästan det enda jag fokuserade på.
Vilket snöre man hade om midjan va inte det viktiga, speciellt i Bujinkan där man bara har 3 färger. Det va inte så tokviktigt vilkey Kyu man hade. Eller, det VA iaf. inte det.
Men efter ett tag så började graderna användas som maktverktyg, jag fick helt plötsligt inte lov att instruera eller ens träna själv på dojon. Och detta efter att jag BOTT där. Just på grund av att jag inte va graderad tillräkligt högt.
Samtidigt sÃ¥ va det ”fult” att frÃ¥ga/vilja gradera sig.
När jag väl fick 1a Dan så lyckades dom göra graderingen på ett sätt som helt och hållet tog bort allt värde för mig i graden.
Under ett träningspass så tog dom mig och 5 andra till sidan, sa åt oss att träna på Kihon Happo (8 grundtekniker). Efter en kvart så får vi sedan ställa oss i 3 par och visa upp teknikerna utefter att vår sensei säger vilken vi ska visa.
Kihon Happo har ganska mycket i sig så själva testet va helt ok, problemet va att dom andra 5 som tagits upp knappt kunde en av teknikerna. De andra paren gjorde helt andra tekniker, helt fel tekniker, stod och kliade sig i huvudet och sneglade på mig.
Jag visste hur alla teknikerna såg ut, fick viska till min partner vad hon skulle göra, och vad jag skulle göra, för att sedan visa.
Efter att jag gjort tekniken så gjorde dom andra 2 paren en sorglig imitation och vi gick vidare till nästa.
Det hela tog kanske 20 minuter, och efteråt fick vi alla 6 ett svart bälte.
I det läget va jag så äcklad så jag visste inte om jag skulle ta emot det eller inte.
november 24th, 2009 at 22:52
Det blir nog extra börda av att vara svensk också, här, där det alltid är fult att vilja vara bra eller till och med bäst, att visa vad man går för och att vilja vara annorlunda. Kämpa på bara, ju fler matcher du går, och framför allt de du vinner, så kan du ta bort en eller två små stenar från axlarna och känna dig bättre och bättre, tycker jag.
november 25th, 2009 at 10:07
Ojdå
( Det var ju inte alls bra! Sådant engagemang är ju bara positivt och ska uppmuntras! Och vilken gradering! XoI
november 25th, 2009 at 10:08