Idag var det dags för praktik igen, för Cerberus och mig. Tyvärr fick jag veta att min barndomsvän fått en stroke idag också. Vid 28 års ålder. Jag blev livrädd. Vi har varit vänner sedan vi var 6 år gamla och hon började i vår klass. Vi var oskiljaktiga tills vi började högstadiet, då började vi umgås med två till. I gymnasiet gick hon på Åland och jag i Åkersberga men jag var på Åland så ofta jag bara kunde. När jag flyttade till Göteborg gled vi såklart ifrån varandra, hon skaffade familj och vi hördes inte så mycket längre. Men varje gång vi ses så är det som om vi inte varit ifrån varandra. Och det är så härligt. Man ska ta vara på sådana vänner. Och jag känner mig usel som inte hunnit träffa henne trots att jag nu bott här uppe i nästan fyra månader.

Fick iaf ett sms om att hon var bättre nu, att dom inte hittar anledningen men att hon är okej. Så då bestämde jag mig för att åka till hemmet ändå. Dom blir så glada där, och det är skönt att få något att göra så man slipper sitta hemma och piska upp sig själv. Jag har ju iallafall lärt mig något. Till och med någon så ung kan riskera att försvinna ifrån en.

Idag var det ännu mindre folk pÃ¥ klapphörnadelen. Personalen är alltid lika förvirrade och verkar aldrig veta att man kommer, trots att det är ”samma tid samma kanal” som gäller varje vecka sÃ¥ att säga. Men men. Dom som kommer blir glada. Idag var det en kvinna som morrade i huvudet pÃ¥ Cerberus igen, och pep och tjöt, och det reagerade han faktiskt pÃ¥. Han frös till i typ tvÃ¥ sekunder, sen strök han sig mot henne och kelade och ville ha bekräftelse eller vad man ska säga. Och eftersom vi faktiskt inte varit i situationen sÃ¥ himla mÃ¥nga gÃ¥nger sÃ¥ kan jag ändÃ¥ tycka att det är okej med en reaktion sÃ¥ länge den inte är dÃ¥lig. Han svarar inte med att morra tillbaka, spänna upp sig eller bli dum. De flesta gÃ¥ngerna som jag sett honom reagera har han backat/hukat sig lite snabbt för att läsa av läget, sen gÃ¥r han fram igen när han konstaterat att det bara var en människa som flippat typ.

En kvinna hann stoppa fingrarna i munnen pÃ¥ honom med, trots att jag stod bredvid. Men jag pratade med en av de andra och flyttade blicken frÃ¥n hans huvud i fem sekunder, varpÃ¥ jag hör ytterligare en kvinna som säger ”Nämen, vÃ¥gar du göra sÃ¥där!”. När jag snabbt vrider blicken igen sÃ¥ är det en som stoppat fingrarna in i munnen pÃ¥ honom. Han är ju van frÃ¥n alla utställningar och sÃ¥ sÃ¥ han bryr sig inte, mer än att han ”spottar ut” fingrarna. Men man inser ändÃ¥ hur snabbt nÃ¥got sÃ¥nt kan hända och att man mÃ¥ste ha ännu bättre uppsikt.

När vi var in på avdelningen idag träffade vi en äldre dam som var på dåligt humör. Vårdaren frågade om hon ville hälsa på hunden ändå och det ville hon faktiskt. Så vi hälsade, och hon blev GLAD! Hon berättade om hundar hon haft, visserligen förstod jag inte så mycket för det var inte riktigt sammanhängande. Snarare som om hon berättade två historier parallellt. Men hon mindes det ändå för stunden. Speciellt att hennes ena tik hade haft så grovt skall att det hördes över hela sjön när hon skällde. Fast hon skällde som tur var inte så ofta.

Det är så fint att höra sådana historier. Det spelar inte så stor roll att det inte är sammanhängande. Men dom berättar! Hon satt tyst bredvid en annan när vi kom dit, och efter nån minut var hon glad och pratade för fulla muggar samtidigt som hon klappade Cerberus. Vårdaren frågade om hon fick fota en bild och skriva ut så att kvinnan kunde ha i sitt rum, och det fick hon om hon bara fick fixa håret först. Men håret var så fint så, så hon och Cerberus poserade fint på en bild. Han ser alltid ut att vara lika stor som de gamla själva. Mest för att han är lite närmre kameran, men ganska stor är han ju ändå.

En annan kvinna ville först inte alls hälsa. Hon svor lite för sig själv och frågade om han skulle käka upp henne (Ja, hon sade faktiskt käka, inte äta. ) Jag valde att hela tiden ha hans bakdel mot henne, så tillslut räckte faktiskt hon med ut handen för att iallafall känna på hans päls. Det var roligt tyckte jag! Det kom en man också som pratade tyst, tyst och halvt på svenska halvt på spanska. Han frågade om hunden var farlig, och när vi sade att han är så snäll så så ville han också prova klappa.

Jag vet att Cerberus är stor, men det är ändå förvånansvärt få som är rädda för honom. Vilket kanske inte är så svårt att förstå egentligen. Det finns inte mycket skräckinjagande i det här.

Nu ligger Cerberus här hemma och sover så gott så. Zoria var med husse på jobbet och det blir man minsann trött av det med. Det är jobbigt att hålla koll så att inga matsmulor går till spillo och så att kaffeapparaten faktiskt bara serverar äckligt kaffe och inte typ.. köttbullar.. helt plötsligt. Imorgon åker jag och Cerberus till Söderhamn på kvällen för på lördag är det LC-prov. På söndag är det dags för klapphörna igen och det ser vi fram emot.