I onsdags var vi på Rickardsviksparken och skulle träna. Apportering, apportering, apportering. Cerberus hade inte alls någon lust utan var ofokuserad och ignorant. När jag värmde upp lite och försökte visa på att det var arbete som gällde på träningsplanen så apporterade han faktiskt apportbocken några meter. Givetvis var inte Sara där just då så hon missade vår lilla jackpot.

Eftersom det var valpkursdags så höll vi till på planen utanför ingången istället, vilket gjorde att Cerberus tycke det var myyycket roligare att titta på valparna som anlände till kursen, eller på förbipasserande. Det är otroligt frustrerande när man vet hur förig och fin han kan vara och så står man där med en hund som inte ens tittar på en. Och det lustiga är att så är han faktiskt väldigt sällan. Iallafall så disträ som han var då. Varje gång vi har varit iväg på praktik så jobbar han finfint, men han har väl en del förväntningar när han kommer till Rickardsviksparken.

Vi tänkte prova vara i rastgården för att kunna ha honom lös och jobba. Jag var rädd för att han mest skulle ta det på lek och ignorerar oss eftersom han vet att rastgård är rastgård och inte träningsplan. Men då skulle det ju bara vara att koppla honom igen, så testa kan man ju alltid. Jag hakade loss honom och Cebbe sätter av. Till staketet. Och börjar skälla! Han skäller verkligen aldrig. Utom vid jakt. Eller inte i själva jakten heller, men om man håller fast honom så skäller han som för att informera att han ska jaga. Jag vet precis hur jaktskallet låter eftersom jag hör det så fort vi möter en hare/kanin vilket vi gör nästan dagligen här i tanto. (Vilket i sin tur resulterar i att Cerberus numera har flertalet ställen där han vet att det funnits kanin en gång och som han nu måste scanna av med blicken när man passerar. Han kikar till och med in under buskar, under staket och liknande. För att han minns att en gång satt det en hare där. Vem sade att afghaner är dumma?)

Hur som helst så var det alltså en kanin han hittade. En tamkanin som bodde i en liten hage av kompostgaller, precis granne med rastgården. Så där var mitt redan dåliga träningspass förstört. Det var bara att koppla och gå runt huset igen, och stå ut med en hund som hela tiden ville tillbaka och jaga kanin.

En gnutta tränat fick jag dock. Och han hämtade apporten nÃ¥gra gÃ¥nger. Vi fick i uppdrag att träna pÃ¥ att hÃ¥lla den, och att jag tackar honom och tar den innan han ens hinner tänka att han ska släppa den. SÃ¥ det har vi övat pÃ¥. Det knepiga med honom är ju dock att efter tre gÃ¥nger sÃ¥ ledsnar han och gÃ¥r och hittar pÃ¥ annat eller lägger sig. Därför har jag nu börjat variera samma övning, och göra den bÃ¥de enkel och lite svÃ¥rare. SÃ¥ först ger jag honom den och säger tack sÃ¥ fort han har den i ett ordentligt grepp. Sen leker vi med den lite och har som dragkamp, för att stärka greppandet. När han dÃ¥ hÃ¥ller fast den sÃ¥ tackar jag och berömmer. Sedan skjuter jag iväg den över golvet och ber honom hämta den, vilket han oftast gör ocksÃ¥. Dock med lite bus och trams, i sann afghananda. Där fÃ¥r jag vara snabb att tacka honom dock, för han kommer inte riiiktigt ända fram till mig, och ibland gÃ¥r han Ã¥t andra hÃ¥llet med den. Det sista vi gör är att vi stÃ¥r bredvid soffan, jag ger apportbocken till honom och säger sedan ”upp”. Han vet vad upp är eftersom vi gör sÃ¥dana övningar pÃ¥ i stort sett varje promenad, utan apportbock dock. Upp betyder att han ska gÃ¥ upp pÃ¥ vad helst som är nära honom. En parkbänk, sten, stubbe, stock. Vad som helst. SÃ¥ istället för att släppa apporten snabbt sÃ¥ blir han liksom lite ställd, tar ett bättre grepp och kliver upp i soffan och lägger sig där. Fortfarande med ett bra grepp om apporten. Jag tackar och berömmer. Massor med beröm och hurrarop! Husse brukar ocksÃ¥ vara med och fira när han gjort nÃ¥got extra bra, sÃ¥ dansar vi glädjedans och busar lite. Och Cerberus blir sÃ¥ glad sÃ¥ han studsar. Men vad gör man inte för att peppa sin vovve.

Kontentan är iallafall att det går framåt. =) Nu har jag börjat oroa mig för att han ska vara så där ofokuserad den dag det är certifieringsdags bara. Känns inte kul att ha en hund som fungerar som en klocka 95 % av tiden. Okej om det var så att han vägrade jobba även när vi är iväg på praktik, går i parken eller vad som helst men där har det aldrig varit några problem. Men men. Det återstår ju att se helt enkelt. Får vara där en stund innan och bara sitta still. Är det tråkigt så brukar han bli mer benägen att arbeta. Eller tvärtom, blir uttråkad och flamsig.

Vad har jag gett mig in på egentligen? Jag skulle ha köpt en schäfer istället. (Nej, det skulle jag inte.)

Till något betydligt mer uppmuntrande: Snart är min nya hemsida färdig. Nu ska jag bara fixa F-skattsedel eller FA-skattsedel, vilket jag nu ska ha, och registrera mitt namn och hoppas att det är ledigt. Heja heja! Sedan MÅSTE Cebbe klara certifieringen, så är det bara.

Jag älskar sommarregn.

Det där fina, mjuka som knappt ens känns. Eller det där tunga ösregnet som kommer i snabba skurar och flyttar på grus och grenar när det strilar längs marken. Och sommaråska. Med klara blixtrar över himlen. Förr var jag rädd för åskan. Det höga ljudet gjorde mig spänd och orolig, kanske för att jag förknippade det med saker som hänt i samband med just åska. Nu är jag inte det längre. Nu är det bara fint. Vackert. Mysigt. Rengörande och befriande.

Ända sedan jag var barn har jag älskat att vara ute i regnet. Gärna under skydd av ett tak som regnet smattrar emot, eller ett paraply eller rejäla regnkläder. Eller det bästa, ett riktigt tätt träd.

Det är något speciellt med just det. Att höra regnet. Känna det. Se det. Hela landskapet vilar. Människor håller sig inne, djur går undan, solen gömmer sig bakom molnen. Ljuset blir avslappnande för ögonen och allt blir bara.. lugnt. Jag låter känslan vagga mitt inre till ro. Ibland vänder jag ansiktet mot regnet, utan att riktigt veta varför. För att jag ska göra så bara. För att känna dropparna mot mitt ansikte. Vattnet. Det som skänker liv.

Här utanför finns det några riktigt täta lönn-träd. När det regnar ett inte allt för tungt regn så förblir ytan under trädets krona torr. Där brukar jag stanna ibland med hundarna. Det är så fint. Man hör regnet slå mot löven och en och annan droppe smiter emellan och faller ned på oss. Bara en meter bort faller regnet platt mot marken men vi är skyddade. Av naturen själv.

Tyvärr åker det många bilar förbi på vägen bredvid. Det förstår sinnesstämningen lite. Det är nackdelen med att bo i stan, men bara borta i parken är det direkt mycket lugnare. Jag längtar tills jag bor i hus. Då ska jag ha en stor tomt. Med en mysig entré med tak över och en massa växter, som jag kan sitta under när det regnar. Och så ska jag ha flera täta lönnträd eller kanske några andra sorters träd. En ek eller en klättervänlig björk. Björkar är inte roliga i afghanpälsar dock, men man får väl kratta där lite oftare. Jag vill ha många hemliga krypin. Bland buskar och träd och annat. Man blir aldrig för gammal för att bygga koja väl? För jag har alltid trivts bäst under saker. Under träd och under sängen. Under soffbordet låg jag och tittade på tv. Och vi hängde en filt mellan soffan och fotöljen och där inne kunde jag ligga och bara andas och fundera.

Och överleva.

Nu är det dags för mig att uppdatera lite här. Min brorsa Neo är på besök medan hans människor är i U S and A. Det betyder en massa skoj. Jag trivs så bra i flock med.

Som ni såg så var vi på kapplöpningsträning i helgen. Och i onsdags var vi i sandtaget igen. Jag vågade inte riktigt springa hela backen, men sprang som sjutton när det var plan mark. Då hade den läskiga hunden gått hem, och många andra med för den delen. Min kompis Wahida (som luktar sååå gott) var också där och sprang, och hennes matte fotade lite. Vi har lånat bilder av den matten, som heter Ninni Österholm.

Här är en tjusig bild på brossan. Hihi!

Här fångar Wahida luren.

Och här kommer supersnabba sötzoria i full rulle!

Ninni fotograf var inte kvar när jag sprang mitt braiga ”lopp” tyvärr. Men jag fÃ¥r visa henne en annan gÃ¥ng att jag visst kan. Zoria sprang som sjutton som vanligt, fast inte lika lÃ¥ngt som vi andra. Och inte i backen, bara pÃ¥ plan mark. Hon ska alltid mörda luren, sÃ¥ jag gjorde ocksÃ¥ det den här gÃ¥ngen.

I övrigt går allt bra. Neo har lite svårt att fatta att grannarna inte är dumma så han voffar en del och morrar. Matte och husse säger åt honom då, för grannarna kan bli sura. Och jag och Zoria flyger upp och undrar vad som händer. Men han förstår nog så småningom.

Vi går till rastgården varje kväll med och busar. Idag hade det regnat, så vi tog med oss lite sand hem till storarummet. Slipa golvet är väl bra? På morgonarna går vi runt tantolunden och tittar lite på vattnet och så. Matte tränar mig massor nu på att stå bra. Jag tycker det är trist och står hellre och hänger och slappar lite, men ibland gör jag som hon vill så hon blir glad. Brorsan står och gnäller vid ett träd medan vi tränar sånt, men han har lärt sig nu att man måste vara stilla ibland med. För typ första dagen så stannade några oss och ville fråga om vägen, och då ställde sig brorsan och skrek. Oartigt sade matte, så nu får han öva på att bara stå still ibland trots att det är tråkigt.

Jag och Zoria har lärt honom allt vi kan med. Som att man kan stå i fönstret och titta ut. Och att det är godare med färskfoder än med torrisar. Och att om man ser söt ut så får man smaka när matte och husse har ätit. Han har inte riktigt greppat att man kan sova i soffan, men han morgonmyste lite i sängen med mig och matte en morgon. Han tycker nog att det är lite konstigt här för det är många saker man inte får göra. Typ voffa på grannarna, stå och lukta på ett träd för länge eller studsa och skälla på hundar. Men man får ligga i soffan och mysa i sängen. Men man tar ju seden som den kommer som man brukar säga, och vi hundar förstår ju också skillnad på hemma och borta och så där. Och det är tur.

Matte har borstat ur hela Neos päls med. Den var full med tovor, så han har fått bada flera gånger och legat på trimbordet i en massa timmar. Men nu är tovfri och springer lika snabbt som jag nästan. Själv blir man numera torr och genomborstad på 45 minuter. Ibland är det praktiskt att vara halvflintis och inte få tovor längre. Hihi!

Jag pratade med Maria nu, om det här med mål och vad man vill. Känslan när man uppnår något man strävat efter. När man vågat något eller klarat något som man inte trodde att man kunde. Det är en härlig känsla. Och eftersträvansvärd.

Själv har jag många mål. Ibland så många så jag inte vet vart jag ska ta vägen. Men många mål är sådana som jag egentligen vet att jag klarar. Som att ta körkort. Att ta en master i socialt arbete. Att läsa forskarutbildningen. Att starta mitt företag. Att skriva min bok. Och att starta en gård för barn och unga. Allt det där som liksom handlar mer om tid och prioritering än inre hinder. Så vad har jag mer för mål egentligen?

Vid första anblick känns frågan svår. Vad har jag för mål som jag idag kanske inte tror att jag skulle klara av? För att svara på det så måste jag nästan fundera på vad det är idag som får mig att må dåligt eller som jag kanske inte vågar eller tror att jag kan. Som jag saknar disciplin för eller bara underlag.

- Jag skulle vilja orka springa. Och då menar jag lite längre än 8 minuter på en uppvärmning. Och utan att få ont både här och var.

- Jag skulle vilja klara av att åka båt. Just nu mår jag illa av bara tanken, men det vore roligt att få visa Emil hur skärgården ser ut här uppe i Stockholm.

- Jag skulle också vilja våga åka ut till Ljusterö. Jag vill våga visa vårt barndomshus, skolan och sånt som jag inte sett på så många år.

- Jag skulle vilja våga gå och träna mma och sånt utan att bli stressad över kroppskontakten som den innebär.

- Jag skulle vilja ha bättre självdisciplin när det gäller lite allt möjligt.

- Jag skulle vilja kunna leva ett liv utan att känna obehag för beröring av vissa personer, kunna gå till en massör eller tränare eller bilskolelärare eller vad som helst utan att behöva tänka på om det är en man.

- Jag skulle vilja möta min far och ärligt kunna säga hur jag tycker och tänker, utan att må dåligt eller ha skuldkänslor kring det.

Det finns helt enkelt många saker som jag skulle vilja klara av. Vissa saker som känns omöjliga idag. Som en dröm. En ouppnåelig dröm.

När vi pratade om allt det här så konstaterade vi också att man ju faktiskt inte får glömma vad man faktiskt gör. Vad man har uppnåt. Vilka mål man uppfyllt, och vart man egentligen kommer ifrån. Först då får man ju lite perspektiv.

För vid närmre eftertanke har jag ju kommit rätt lÃ¥ngt. För ett gäng Ã¥r sedan hade jag t.ex. aldrig klarat av att inleda det här inlägget sÃ¥ som jag gjorde. Jag hade aldrig trott att det fanns saker som jag faktiskt kan, bara jag har tid och prioriterar det. Jag ansÃ¥g mig oförmögen och okunnig och dÃ¥lig. Jag vÃ¥gade knappast säga vad jag tyckte och än mindre vad jag tänkte. Jag kunde inte Ã¥ka buss eller bil eller befinna mig i stora mataffärer. Jag kunde än mindre Ã¥ka bÃ¥t, gÃ¥ pÃ¥ promenad i hamnen eller se stora fartyg eller ubÃ¥tar pÃ¥ tv. Samtliga saker gav mig panik. Jag kunde storgrÃ¥ta av att ha sett ett hangarfartyg i en film, och jag mÃ¥dde illa och kunde inte gÃ¥ hemifrÃ¥n sÃ¥ fort det blev tal om att behöva Ã¥ka buss eller handla pÃ¥ Coop. Jag har ocksÃ¥ straffat mig själv, plÃ¥gat mig själv, svultit och skurit och förfryst. Jag tvingade mig själv att ta pÃ¥ mig ansvaret för allt som hänt i hela mitt liv och jag kunde nästan sluta andas när jag mÃ¥dde som sämst. Jag fick göra undersökning efter undersökning. In till psyket. Akutpsykolog. Mediciner. Piller efter piller. FrÃ¥gor efter frÃ¥gor som skulle besvaras. Alldeles för uppenbara frÃ¥gor. ”Ser eller hör du saker som andra inte anser finns där?” ”Känner du ofta att ditt humör pendlar och att du antingen tror gott eller ont om personer?” ”Har du nÃ¥gon gÃ¥ng funderat pÃ¥ att ta livet av dig?”

Jag undrar än idag om dom inom psykiatrin tror att människor är helt dumma i huvudet? Bara för att man har en diagnos betyder det väl inte att man inte är påläst eller fattar? På i princip samtliga skattningsformulär och frågepapper jag har fått fylla i har jag kunnat se exakt vilka diagnoser dom frågar efter. Depression, borderline, ångestsyndrom, psykos. Osv osv. Och psykiatrikerna kliade sig i huvudet. Ja du har onekligen en depression. Och onekligen kraftig ångest. Men, du verkar inte ha borderline? Nej, jag säääger ju det. Jag har inte borderline. Jag är uppvuxen i sjuka förhållanden och har fått helt fel beteenden inlärda. Må så vara att jag har någon form av beteendestörning, men jag VET att jag inte har borderline. Jag har till och med pluggat psykiatri. Dessutom är det busenkelt att googla lite och snabbt få en insikt i på ett ungefär vad olika saker innebär konkret.

Nåväl. Dom gav upp diagnostiserandet och satte mig i någon slags allroundterapi istället. Något som passar mig ypperligt. Jag behöver ingen diagnos för att må bättre, jag behöver hjälp att lära in vad som är realistiskt att reagera på, när det är jag gör saker konstigt och vad det kan bero på.

Och den hjälpen har jag fått.

Jag har helt enkelt kommit så himla långt. Idag tror jag på mig själv. Jag kan onekligen åka både buss och bil, även om panikångesten faktiskt kan kicka in lite om man åker mycket på småvägar. Men inte alls så som förr. Jag klarar av att se båtar på tv, jag kan promenera i hamnen, jag är inte överförtjust i att åka färja men det går. Jag vet att jag klarar det mesta jag tar mig för och jag vet att jag är värd något bra. Jag ser att allt inte var mitt fel och jag ser vad som fått mig att ha svårigheter i nära relationer. Jag kan använda mig av min bakgrund och har stor förståelse för det mesta, och då jag varit med om så otroligt mycket så finns det nästan inget jag inte kan relatera till. Eller jo, det svåraste är faktiskt när jag får frågor om saker som olycklig förälskelse eller andra vanliga tonårsproblem. För jag hade ju inga vanliga tonår. Mitt liv handlade om liv eller död. Det är stor skillnad. Som tur är har jag en himla massa sunt förnuft, vad nu det är egentligen, så jag brukar kunna lösa det mesta ändå.

Hur som helst så tror jag att det är bra att se saker ur flera perspektiv. Allt man gör är ju något som tar en en bit på väg, och om man enbart blickar framåt hela tiden så känns det ju som att man aldrig riktigt uppfyller något.

Jag vet att jag har kommit långt men jag vet också att jag kan åstadkomma så himla mycket. Jag ska bara finna eller utveckla rätt verktyg först.

Jag har så länge jag kan minnas delat nattens sömn med mardrömmar. Ibland bara stressiga och obekväma. Ibland fulla av skrämmande detaljer och känslor. Och ibland fullkomligt panikslagna så att jag vaknar och skriker, och svetten rinner om mig. De nätter jag slipper drömma är som en välsignelse. Då vaknar jag utvilad och nöjd. Men nätterna med mardrömmar är ändå flera, och tätare. Och varje morgon är jag lika trött som om jag faktiskt sprungit hela natten och stressad. Och varje kväll har jag en obehaglig känsla av att inte vilja lägga mig. Inte vilja fastna i den där världen i natt igen. Jag vill bli skonad. Får lugn och ro, tystnad och mörker.

Vissa drömmar är återkommande. Som när hundarna får magarna uppskurna och jag försöker ringa 112. Eller när en ond drake flyger utanför mitt barndomshem. Eller när barn är fastvuxna inuti väggarna, också i mitt barndomshem. Och just det där med att jag ska slå ett nummer är återkommande i nästan varje dröm. Jag slår ett nummer, men det blir inte dom siffrorna på telefonen. Hur jag än gör så blir det fel siffror. Och när det slutligen, efter mycket gråt, skrik och panik blir rätt siffror, så är det en ond man som svarar i telefonen istället för den jag söker. Många gånger ska jag rädda andra med. Oftast djur. Som en hund, en katt och en fågel. Men alla bara försvinner, samtidigt som jag måste akta mig för onda karlar. Alltid stress och fara. Och smärta i själen som gör så ont att jag inte ens kan uttrycka det, utan bara gråta och skrika trots att skriket inte hörs. Och jag exploderar av det onda. Det gör ont till och med nu, i vaket tillstånd, när jag tänker på det.

Hur blir man av med mardrömmar?

Drömmarna är dessutom allt som oftast fyllda med massor av sinnesintryck. Jag känner varmt blod mot mina fingrar. Mjuka hundmagar under mina händer. Kalla betongväggar med utmärglade småbarn inuti. Jag hör röster som om dom vore verkliga. Minns smaker som om jag känt dom i verkligheten. Och sakerna jag ser blir som fastetsade för mitt inre. Många gånger blir jag på dåligt humör dagen efter, just för att jag drömt något väldigt otäckt.

Nu senaste nätterna har jag drömt ganska konstiga drömmar. Inte full så mardrömslika som vanligt, men ändå sjukt äckliga. Inatt drömde jag att jag hamnat i någon slags stad där alla egentligen var döda. Fast jag var inte död. Inte mamma heller. Men min bror var det. Fast vi var levande ändå, allihopa. Jag skulle fly. Jag och mamma. Men bror fick inte följa med för han var död på riktigt. Det hela utvecklade sig i stor ångest iallafall, och det hände en rad olika saker.

Och nu vill jag inte lägga mig. Jag vill vara så där dödligt trött så hjärnan inte orkar drömma. Men det händer så sällan. Inte ens när jag tror att jag är det. Istället vaknar jag på nätterna, är orolig, går upp, är för trött för att vara vaken men vill inte återvända till mörkerdrömmarna. Jag vill drömma om snälla saker. Eller om äventyr, som Emil. Han drömmer också helt bisarra saker men i hans drömmar så klarar han sig alltid. Han är alltid hjälte. Den starka. Den som vinner. Jag är alltid den svaga. Den som har panik och gråter och skriker och inget kan göra. Den som ingen ser och ingen kan hjälpa.

Jag antar att det pekar lite på hur olika ställen man kan befinna sig på i sitt eget liv.

Jag vill hemskt gärna slippa vara den lilla och utsatta längre.

Problemet är att jag inte riktigt vet hur jag ska ta mig ur det. Det är ju inte så att jag ligger och tänker på otäcka saker innan jag ska sova. Ibland blandar jag in intryck från vardagen, som nu när vi plöjde alla 6 säsongerna av Lost. Men många gånger är det ju helt bisarra saker. Som när pappa skär halsen av mig och himlen färgas röd av blodet som givetvis rinner uppåt.

Sådana saker kan man faktiskt klara sig utan. Frågan är bara, hur slutar man drömma mardrömmar?

I lördags kom Cerberus kullbror Neo till mig. Han ska bo här i en månad. Vi gick ut hårt från dag ett och åkte på kapplöpningsträning i Åkersberga på söndagen. Det var unghundsträning och prova-på-dag. Jag tycker det är roligt att alla hundar är välkomna. I söndags var det t.ex. en finsk lapphund (tror jag) och en tax som var med och sprang.

Vi började med att köra släphare på en raksträcka bara. Zoria som är ung får inte springa på fasta haren ännu så hon fick springa två rakor istället. Jag fick hjälp att släppa henne så jag kunde ta emot henne på andra änden, och jisses vad hon springer. När man ser afghaner springa på det viset så ser det ganska lojt ut, i jämförelse med t.ex. en greyhound. Men det är rätt starka krafter i dom ändå, och snabbt går det. Zoria tycker det är sååå kul! Hon ska döda döda döda trasan. Vi joggade tillbaka och släppte henne en gång till. Och hon sprang för kung och fosterland igen. Efter det fick hon nöja sig att vara åskådare.

Neo fick också prova. Först på släpharen. Jag visste inte alls hur han skulle reagera eftersom han aldrig sprungit förut, så vi försökte leka lite med trasan för att fånga hans intresse. Han brydde sig inte alls. Men så fort trasan började åka så hajade han grejen och sprang som en tok. Roligt att se!

Cerberus då. Han som stannade förra gången, och varit osäker. Den här gången var det inte antydan till osäkerhet. Han skrek och gapade på plats, och tog i för fullt när han sprang på släpharen. Så fullt att han missade när den stannade och fortsatte en bit till för att sedan vända tillbaka och faktiskt ta sikte på trasan igen. Roligt att se! Den borzoi som han tycker är läskig fortfarande var där den här gången med, och Cebbe sänder tydliga lugnande signaler när han ser den men är lite modigare nu. Han står kvar och smackar och viftar försiktigt på svansen istället för att försöka slänga sig åt andra hållet. Bra va?

Efter en paus var det så dags för varvet. Dom springer på fast harmaskin, en maskin som åker på ett räcke på innervarvet och håller ut en lina med trasa i. Den låter rätt mycket så först undrade hundarna vad det var för något. Men snart förstod dom och ville gärna springa.

Cerberus var först ut. Han startade fint och for iväg med kraft, men det såg lite lojt ut på håll efter det. Jag funderade på om han var avvaktande av osäkerhet, eller för att han väntar på att luren ska svänga som i LC, eller om det var för att det var tråkigt när haren åkte så förutsägbart. Men sprang gjorde han och i mål kom han. Sedan förstod jag varför det sett så lojt ut:

Foto: Sanna Rogersdotter

Maskinen åkte så långsamt så han sprang bredvid trasan istället för efter. Klart han undrar vad sjutton som händer då. Haha! Hoppas piloten gasar på lite nästa gång, för det där är ju inte så skoj för hunden. Tur att han inte dök på den eller trampade på den, då kan dom ju skada sig.

Foto: Sanna Rogersdotter

Här syns det också att den går långsamt. Han springer ju i höjd med maskinen. Och till och med tittar lite på publiken och hundarna som stod och skällde, för haren försvann ju liksom ingenstans.

Sedan var det Neos tur. Han sprang också men redan efter knappt hälften började det gå långsamt. Han kämpade dock på bra in i det längsta och när han kom upp på sista raksträckan så tvärstannade han. I sann afghananda. Orkar man inte så måste man inte. Det lustiga var att dom som stannar brukar stanna och iaf gå runt lite, gå till publiken eller vad som helst men Mr Neo bara tvärstannade och sedan stod han blick stilla. När jag kom springande fick jag lite svanssnurr och sen gick vi av banan. Kanske fick han mjölksyra eller så, han är ju inte lika van att springa som mina är. Hur som helst så tyckte han att det var roligt.

(två sekunder senare så tvärstannade han. ) Foto: Sanna Rogersdotter

Jag är iallafall väldigt glad att Cerberus springer igen, med glädje. Det känns bra för all träning vi gör, vare sig det handlar om LC/kapp eller för terapihundcrtifieringen. Glad hund med självförtroende vill jag gärna ha, och han tycks vara tillbaka. Nu återstår det att se om det ändras när man kommer till LC-fält. En kapplöpningsbana är ju mer avskild och en annan typ av miljö.

Väl hemma på kvällen hade jag tre trötta, nöjda och hungriga hundar. Helt klart bland det bästa som finns!

…med skräck, förtjusning eller skräckblandad förtjusning.

Youtube är roligt ibland. (Utom när Internet vägrar samarbeta så klippen hackar hela tiden. Då blir jag knäpp och mitt omtalade tålamod åker bergochdalbana.) Hur som helst så hittar man så mycket roligt där nu för tiden, så när jag snubblade över gamla barnprogram så kände jag att jag bara måste dela med mig lite.

Jag har många minnen, och de flesta av dom utspelar sig som filmklipp. Ibland väldigt korta sekvenser som blixtrar förbi och ibland är det längre scener med ljud eller musik till. När jag var barn älskade jag att se film och serier. Astrid Lindgren var helt klart en favorit, men jag älskade allt möjligt. Allt som fick mig att följa med in i en annan värld. Cirkus var också en sådan sak. Jag minns t.ex. hur jag en gång smög ner till nedervåningen i vårt nedsläckta hus för att jag så hemskt gärna ville se Cirkus Scott som skulle vara på tv. Jag älskade att se lindansare och akrobater och clowner. Och framför allt hästarna. Alla vackra fina hästar. Att pappa hade däckat utslagen av alkohol på en stol i köket brukade i vanliga fall vara nog så avskräckande. Men cirkus var viktigare. Klockan var inte mer än åtta på kvällen, och jag väntade tills det var tyst på riktigt. Då smög jag ner. Jag minns att det var kallt. Det var vinter. Jag satt i mörkret och hade så låg volym som möjligt men så man ändå kunde höra, och jag försökte hålla värmen genom att sitta ihopkurad och dra nattlinnet ned över knäna.

Min psykolog sade alltid att det var sunt av mig. Att det var sådana saker som antagligen fick mig att klara mig så pass bra. Att jag inte blev sjukare. Själv ville jag ju bara se på Cirkus.

Jag har många sådana minnen. Men jag har många bra också. Jag minns jullovsmorgon och julgranslukt. Barr som sticker mig i huvudet där jag ligger i soffan med en filt över mig. Jag minns Galenskaparnas program med Farbror Frej. Och Fångarna på Fortet. Dom programmen gjorde pappa på bra humör. Iallafall i början. Då såg vi på tv tillsammans. Som en riktig familj. Och åt jämnt fördelat lördagsgodis i en plastmugg. Eller popcorn ibland.

Jag har dock några favoriter som jag minns med särskild stor förtjusning.

Den finaste av dom alla är Allra käraste syster. Åh vad jag ville vara där. Och vad jag ville ha den vita ponnyn. Jag längtade så himla mycket.

En annan favorit, dock på helt andra sätt var såklart Trasselsudd. Eller What-a-mess som han heter på engelska. Serien om en alldeles jätteful och tokig afghanvalp.

Och Beppes godnattstund gillade jag som barn, men dockorna skrämmer mig nästan idag istället.

Något jag alltid gillat var otecknade serier för barn/unga. Jag minns särskilt hur det ofta var engelska/ameriganska/australiensiska sådana serier efter den tecknade delen på sommar- och jullovsmorgonen. Dom bästa av dom alla var The Secret Garden och Agnes Cecilia tyckte jag.
Men andra saker gick också hem.
Som Dårfinkar och Dönickar:

Och Ebba och Didrik:

Och Den vita stenen:

Saker jag fortfarande får ont i magen av, helt orelaterat min mindre bra uppväxt, är såklart Ika i rutan. Alltså, hade jag sett det idag hade jag gillat det. Men som barn. Barnprogram! Vad sjutton tänkte dom på? Jag är förstummad. Och fullkomligt livrädd.

En annan läskig var såklart Det susar i säven. Än en gång, hade jag sett den idag så hade jag säkert gillat den, men fy vilka läskiga gubbar. Kolla grodan i början liksom. Mardrömsframkallande om något.

Men. Den absolut hemskaste, mest vidriga, mest traumatiska och otäcka och fullkomligt sjukt obehagliga serien var helt klart Skrotnisse. Jag förstår verkligen inte vad man tänkte här, och jag var så otroligt rädd för dessa gubbar. Ändå tittade man. Usch. Och den här skulle jag antagligen tyckt vart obehaglig även nu. Helt galet läskig är den.

Jag tror inte jag sade det men jag valde att inte åka på det LC-prov som Cerberus legat i hårdträning för. Han var för påverkad av borzoibråket. I vanliga fall har han släppt allt sånt fort, men det här var nog droppen. När vi var på släphareträning onsdagen innan så var han som vanligt fram tills att vi träffade just den borzoien vid tåget. Då tvärnitade han, vägrade gå emot dom och betedde sig sedan skumt på tåget. Han blev stressad och skrek till när han trodde att något nuddade honom bakifrån, trots att inget var där. Det var hemskt att se. Min trygga lugna fina hund blev jättestressad av borzoien, trots att den var en bit bort.

När han sedan skulle springa så sprang han som vanligt. Tyvärr så stod borzoien precis i närheten där luren slutade, så Cebbe stannade en bit ifrån. Andra gången stannade han ännu längre ifrån, trots att borzoien inte var i närheten. Då hjälpte en av arrangörerna mig och tog själv med sig honom ut, släppte honom och han fick springa så att han sprang mot mig istället för ifrån mig. Då sprang han hela vägen, men vägrade ändå gå i närheten av luren.

Det gjorde lite ont i hjärtat. Han hade ju nyss börjat våga springa igen, ordentligt, följsamt och våga ta luren. Och vi har hårdtränat. Jag har cyklat, Emil har sprungit med honom och vi har varit på släphareträningarna. Han har ätit duktigt och allt har stämt. Om det inte var för den där dumma hunden.

Efter att ha stött och blött saken med flera duktiga personer, varav en gav mig tankar som jag själv tyckte lät vettiga, så valde jag att inte låta Cerberus tävla provet han var anmäld till. Många tyckte att jag skulle prova ändå. Se det som en träning. Det går ju som det går. Men jag ville inte. Varför utsätta honom för en sådan situation när han inte klarar av den? Det är konkurrenssituationer som skrämmer honom, allt från när hundar stökar och leker till när man jagar en lur. På ett LC-prov så fullkomligt skriker hundarna ut sin jaktlust och det är konkurrens konkurrens konkurrens som gäller. Visst kanske han skulle ha haft tur att lottas mot en tik. Tikar är ofarliga för honom. Men det var 3 tikar och 7 hanar anmälda. Oddsen är inte så höga. Av hanarna som var anmälda vet jag bara en som han inte är rädd för, en som han är jätterädd för som morrar och gör utfall och de andra har jag inte så stor koll på. Att starta honom och låta honom vara tvungen att fatta beslut av det slag som han uppenbarligen inte klarar just nu kändes inte rätt. Än värre om något skulle hända. Något som gör att han verkligen slutar springa helt. En vurpa. Eller en hund som gruffar vid mål. Det kan ju vara slutet på hans LC-karriär, något han älskat från början.

Så jag valde att stanna hemma. Vi har gott om tid på oss att tävla och ha oss. Det viktiga är att han ska må bra och bli trygg igen. Han ska få springa ensamlopp tills han vågar springa fullt ut igen och efter det kan han få börja springa mot hundar som Akir som är rakt igenom jättesnäll, eller mot tikar. Folk har överlag så bråttom att få sina hundar till champions i olika grenar så jag blir nästan stressad av den hetsjakt som hundägare bedriver. Bara rejäla placeringar räknas, även hos dom som säger sig inte bry sig. Det är tröttsamt ibland.

Kanske är det min vill-alltid-passa-in-och-göra-andra-stolta-gen som kickar in, trots idoga skilsmässor från min sida. Men innerst inne vet jag ju att Cerberus är den finaste och snällaste hunden, att han är otroligt trevlig och faktiskt gillar att jobba med mig. Det är ett gott tecken tror jag. Med eller utan cert. Alla kan liksom få cert, det gäller bara att pricka rätt domare. Ställer man bara någon gång ibland så tar det längre tid. Inte så konstigt, egentligen.

Så, jag ignorerar den stressiga ådran som framkallas av andra och kör mitt eget rejs igen. Som vanligt.

Han apporterade! Min duktiga lilla kille apporterade nyss. Inte någon mästerapportering direkt. Och han är inte så förtjust i att hålla saker någon längre stund. Men om jag lägger apportbocken en bit bort så hämtar han den. Visserligen med lite lek och trams, men vad sjutton. Jag är inte kinkig. Med tanke på att han i flera månader bara lade nostryffeln mot den och som mest nuddade med framtänderna så är det ju en otrolig skillnad. Han ser inte längre ut som att han ska kräkas när han tar apporten i munnen heller. The joy!

Duktiga duktiga Cerberus. Nu är det slutspurt i tre månader sedan är det certifiering. Och nu känns det ju nästan som att vi kommer klara det. Tjoho!

När jag var yngre och man skulle gå högstadiet och gymnasiet så fanns det inte alls ett särskilt stort utbud att välja på. Man kunde inte byta skola hur som helst, jag hade inga föräldrar som engagerade sig i det heller för den delen. Man kunde inte välja en gymnasieskola om det fanns en som låg närmre hemma med samma program. Och det fanns inte samma uppsjö av program att välja bland heller.

Jag tror att det är bra att det finns det idag. Men jag tror också att vi borde skräddarsy utbildningar mer. Att vi måste ta vara på varje individuellt barns kunskaper, erfarenheter, vilja och drömmar. Alla barn börjar som just barn. Det är spännande att lära sig nytt. Att lära sig bokstäver, att kunna sätta ihop dom, skriva, läsa, förstå. Fröken är så snäll och det är så roligt. Tills man en dag, förr eller senare, möter på patrull. Antingen från sig själv, eller från andra. Kanske får man aldrig koll på dom där bokstäverna, dom bara står och trängs och byter plötsligt plats. Kanske blir det en dag tråkigt, för det man läser när man väl har lärt sig just läsningen är om saker som är totalt ointressanta och utan poäng. Om olle som plockar bär eller lisa som kör bil. Ingen mening. Eller kanske är dom andra barnen taskiga, för något man inte kan rå på. För att man har fel kläder, eller bara är fel utan anledning.

Min ena bror är bland den smartaste jag känner. Han läste illustrerad vetenskap bland det första han läste. Jag som är lite äldre tvingade honom att lära sig läsa när han var 5 år gammal. Vi var bästisar då, fast med en storasysters stränga uppfostran. Läs nu! Du kan visst! Om man läser Illustrerad vetenskap innan man knappt ens börjat skolan är det nog svårt att hålla sig motiverad när man ska läsa om kalle och lisa och annat trams. Det hela slutade med två avhopp från gymnasiet, och sedan en mental krasch. Den mentala kraschen är ju precis som min av andra anledningar. Bara det att han blev sämre.

Jag tänker att om skolan hade lyckats fånga upp honom tidigare. Om någon hade sett hans potential. Då kanske han hade klarat sig lite bättre. Kanske hade han iaf tagit sig igenom gymnasiet så att han sedan kunde läsa vad han ville. Istället för som nu se ett enda stort hinder i form av grundämnen som är alldeles för enkla på komvux. I-landsproblem? Jo men visst. Men mår man dåligt, har ångest och svårt att ens ta sig ur sängen. Svårt att sova. Svårt att leva. Då känns det inte så roligt att gå och läsa saker som är tråkiga och omotiverande, bara för att.

Precis samma sätt torde det väl vara för alla? Tänk om vi kunde baka in ämnena till något nyttigt? Om man övade läsning och skrivning samtidigt som man fick lära sig historia och religion. Det är stor skillnad på att sätta sig och läsa ett stycke i en uppstolpad religionsbok, och att få det berättat för sig som en historia. Som något verkligt. Eller kanske göra en form av arbete om det, där man själv tar reda på faktan och skriver om det hela. Det var något som passade just mig som barn. Jag älskade att göra små fördjupningsarbeten. Att skriva häften om saker. Eller att få klippa och klistra upp rymden på ett stooort papper. Allt sådant minns jag. Men jag minns inte sådant man bara skulle läsa sig till och skriva prov om.

Idag pluggar jag ju vidare, och det jag fortfarande gillar bäst är uppsatsskrivandet. Att få djupdyka i ett intressant ämne, ta reda på fakta, teorier och annat, och diskutera det. Problematisera. Fundera. Jag ska bli forskare när jag blir stor. Jag tänker iallafall försöka. Trots att ingen såg mig. Ingen visste vad jag gillade. Ingen frågade ens. Trots det har jag lyckats fånga upp det själv.

Men alla andra då? Alla som knappt klarar grundskolan? Eller som har betydligt svårare för att ta till sig text? Jag själv glider igenom utbildningar med godkänt utan att ens vara där. För jag förstår lätt. Jag snappar upp det som är kontentan utan att anstränga mig. Men så är det inte för alla. Andra behöver motivation. Andra kanske behöver göra dom där arbetena, eller få saker lästa för sig eller vad som helst. Och när dom väl lärt sig är dom minst lika duktiga dom.

Varför finns det helt enkelt inte större bredd på möjligheterna att lära sig?

Det här var inspirerande:

http://www.ted.com/talks/sir_ken_robinson_bring_on_the_revolution.html