Att dö men ändå överleva. Fortsätta leva. Vilja leva. Det är svårt. Att dö gör ont, nämligen. Och det är svårt att fortsätta leva efter att ha upplevt sådan smärta att man hellre hade just dött.

Smärre återfall. För mycket känslor på för kort tid. Jag ser allt men kan inte sortera. Istället packar jag allt i lika stora delar bak i ryggsäcken. Eller höghuset, som Winnerbäck sjunger. Ibland brister det. Med all rätt. Man skall inte fråntaga mig rätten att känna och bli besviken. När andra blir besvikna på mig är det mitt fel, för jag kan inte göra saker så som man ska. Jag har ett felaktigt inlärt beteende. Men när jag blir besviken, då är det också fel på mig.

Frustrerande. Jag ifrågasätter och undrar. Kan jag inte lita på mig själv?

Hatar återfall. Men ett litet räknas väl knappast? Det kanske snarare behövdes för att sedan fortsätta ta mig framåt?

Det satte sig en man bredvid mig på bussen igår. Han luktade så illa att jag knappt kunde andas. Jag funderade över vad som gav mig rätt att döma ut honom där och då. För det gjorde jag lite kvickt. Tills jag ändrade mig och bara dömde ut hans oförmåga att hålla sig ren.

Vi är snabba på att döma ibland.

Och appropå dom: I USA hittades ett helt gäng afghaner utsvultna och toviga för ett tag sedan. Jag undvek att se på bilderna men när en kompis direktlänkade så fick jag se ändå. Och det var det vidrigaste jag har sett. Och jag grät. Min älskade ras afghanhunden.

Jag vet att hundar ständigt far illa. Jag grät över vinthunden som hittats fastbunden i skogen, död. Det var i Sverige. Sjukt. Men det som gör det här fallet speciellt, bortsett från att det är just afghaner som ju är min älskade ras, är att det var en mer eller mindre känd afghanuppfödare som låg bakom det hela. Och det sägs att hon är domare också.

Saken är den att jag förstår att det bara är mycket sjuka människor som plågar djur. Som svälter dom till döds. Och även om jag instinktivt känner att mord vore en bra lösning, eller samma behandling tillbaka, så inser jag också att personen som sagt är sjuk. Det som jag förfasas över i det här fallet är att ingen har märkt något. Hur kan inte en enda människa ha förstått vad som pågick? Hur kan hennes man ha låtit det ske? Är han lika sjuk han? Lever dom helt utan grannar och kontakt med andra människor?

Oavsett vilket så svalt tre afghaner ihjäl. Övriga omhändertogs av privatpersoner, vilket nu tydligen försvårar situationen rent rättsmässigt. Och jag vill att hon ska ställas in för rätta. Ingen häxjakt. Men en rättegång. För de döda hundarnas skull, för de överlevande hundarnas skull och för djurrätten i stort.

Skriv gärna på här:

http://www.thepetitionsite.com/petition/893/401/332

Här finns mer info och bilder för den som klarar av att se:

http://s764.photobucket.com/albums/xx290/LisaBettis/Afghan%20Rescue/

Och hela historien om vad som hände, med ett svar från amerikanska afghanklubben:

http://www.ahpedigrees.com/modules/newbbex/viewtopic.php?topic_id=481&forum=15

Och, sist men inte minst.. Fina armband som man kan köpa och visa att man uppmärksammat händelsen:

http://www.afghansonline.com/indianaangelsad.html

Jag var ute med hundarna nyss. Precis här bredvid ligger Situation Sthlms kontor så det är alltid många människor här för att gå och skaffa nya tidningar. Jag är van vid det och hundarna med, eftersom dom ofta blir objekt för folks intresse. Och klappar.

Idag när jag passerade kom en kille fram till mig. Han var i min ålder. Kanske till och med yngre med tanke på att jag ju börjar bli till åren nu. (Okej, inte så men 30 är snart här och det känns helt galet.) Hur som helst såg han ut som vilken grabb som helst. Lång, lite egen stil, tuffsig, spretig frilla. Men när jag såg honom såg jag att han var lite mer sliten. Lite mer skitiga kläder (men inte så mycket) och tja.. såg ut att ha levt ett lite hårdare liv. Han frågade mig om jag hade 8 kronor, eller iallafall någon krona att bidra med. Det fattas bara 8 kr sade han. Jag skakade på huvudet och sade att jag tyvärr inte hade några. Och grejen var att jag kollade inte ens. Jag visste att jag för det första inte hade plånboken med mig, och att jag för tillfället är minst lika pank som han är eftersom jag i princip är arbetslös. Men det kändes så himla ignorant. Dels kanske jag hade några lösa mynt i väskan, jag kunde ju inte vetat säkert om jag inte tittade efter. Och dels måste han ha trott att jag bara sade så, precis som så många andra.

Sekundrar efteråt grävde jag i väskkan för att se, och jag hade verkligen inte ens en krona. I samma veva mötte han en man som skulle hämta Situation Sthlm, morsade och vände åt andra hållet. Han fick några kronor av en av vägarbetarna här utanför och gick med snabba kliv mot Situation Sthlms kontor.

Då slog det mig. Vad krävs för att få en ung kille att be en främmande person om några kronor på det viset? Att tigga, så att säga. Om jag blev hemlös precis i denna stund så skulle jag vara förtvivlad. Jag skulle antagligen skämmas. Och om jag behövde 8 kr skulle jag vilja sjunka genom jorden innan jag frågade en rätt söt grabb, eller tjej för den delen, om pengar. När når man den gränsen? Hur hamnar man där? Vad är man med om att för att svälja sin stolthet så? För jag tycker absolut inte att man skall skämmas. Det är snarare väldigt starkt gjort. Men jag förstår ändå att vi människor har en gräns. Jag har det, det vet jag. Och alla har  olika gränser. Det förstår jag också. Men någonstans har man en gräns, och jag undrar vad som tvingar en att gå över den.

Jag önskar att jag hade haft 8 kr att ge honom. Jag önskar att jag hade kunnat visa att det var okej.

Och att jag bryr mig.

I perioder har jag svårt att läsa krönikor, bloggar och dylikt eftersom jag knappt kan hantera folks dumhet. Och jisses vad det finns mycket korkat, enkelspårigt och bara patetiskt att läsa där ute. En del gånger är det nog författarnas skicklighet som gör det. Provocerar fram tankar med texter som med flit är skrivna förenklade eller från en viss synvinkel. Men de allra flesta tror jag tyvärr är idiotiska.

Den här krönikan som är anti begreppet ”hen” t.ex. Jag vrider mig av irritation när jag läser den. För att jag inte hÃ¥ller med om den förenkling som görs där. För att hon fÃ¥r det att lÃ¥ta som att ”han” och ”hon” kommer dö ut och alla plötsligt ska kallas för hen, henom och hens. Och visst, det finns säkert folk som helst skulle se att det blev sÃ¥. Som vill eliminera könen och se alla som lika varandra. Som drar allt till sin spets, helt enkelt.

Jag tror dock att de allra flesta bara vill ha ett alternativ. De allra flesta som är insatta i begreppen alltsÃ¥, inte de allra flesta människorna totalt sett. Där tror jag att de allra flesta är sjukt opÃ¥lästa, oinsatta, ignoranta och trÃ¥ngsynta. Hur som helst sÃ¥ tror jag att bland de som vill använda sig mer av begreppet ”hen” är sÃ¥dana som själva vill ha ett alternativ. Tänk sÃ¥ otroligt mÃ¥nga gÃ¥nger vi ska ange om vi är man eller kvinna. Hur mÃ¥nga gÃ¥nger spelar det verkligen roll? Det är skillnad pÃ¥ oss rent biologiskt. Men fortfarande, vad spelar det för roll? Och om man nu inte känner sig som antingen eller, om man känner sig som lite av bÃ¥da, varför kan man dÃ¥ inte fÃ¥ ha ett till alternativ? Vad skulle det förändra? Gör det att män som känner sig som män känner sig mindre manliga? Att kvinnor som känner sig som kvinnor är mindre kvinnliga? En man som känner sig som kvinna kan onekligen fylla i kvinna i ett formulär redan idag, men om det är obekvämt sÃ¥ kan ju ett till alternativ bara vara positivt. Och detsamma för kvinnor i samma situation.

Jag är långt ifrån någon radikal person som hela tiden tvångsmässigt måste analysera saker. Som jag skrev i förra inlägget så tycker jag att ett ständigt sönderanalyserande bara blir tröttsamt. Däremot tycker jag att en mer avslappnad inställning skulle vara trevligt. Jag bryr mig inte om huruvida en person anser sig vara en han, hon eller hen. Om personen ligger med en eller flera han, hon eller hen. Eller med ingen alls. Jag förutsätter heller aldrig att en person är heterosexuell, som så många andra gör, lika lite som jag förutsätter att barn jag jobbar med har en mamma och en pappa. Och nej, jag tycker inte att det är att analysera sönder. Att stå och pyssla och greja med ett gäng barn och ungdomar, och sedan säga att dom ska ta med sig saken hem till mamma/pappa utan att VETA att dom faktiskt har en mamma och pappa kan ju vara skitjobbigt för ett barn. Herregud, jag kan fortfarande bli påverkad av att folk förutsätter att JAG har en pappa. Vilket jag ju har men inte har kontakt med. Jag vet inte hur många som frågat mig om mamma och pappa också bor i Göteborg, eller som förutsatt att mina föräldrar lever tillsammans.

Jag tycker absolut att man ska frÃ¥ga saker. Att man inte ska tassa pÃ¥ tÃ¥. Det vore inte heller rätt. Eller särskilt trevligt. Däremot kan man väl bara sluta förutsätta saker. En kurskamrat sade till en annan ”nu vet jag ju iallafall att du inte är lesbisk, utan har en man, eftersom du har barn och är gravid”. Jag undrar hur kursaren tänkte dÃ¥. Varför skulle tjejen inte kunna bli inseminerad, eller ha sex med nÃ¥gon för att bli gravid, och sedan leva med en annan kvinna. Eller en hen. Inte vet jag och mig kvittar det. SÃ¥ varför förutsätta saker? När jag började prata med min coachtjej som jag är mentor Ã¥t via nätet sÃ¥ hade jag ingen aning om huruvida personen hon längtade efter var en han eller hon. Eller hen, nu igen dÃ¥. Men inte spelade det mig nÃ¥gon roll? Jag kan ju ändÃ¥ lyssna och ge rÃ¥d, vilket kön objektet för hennes känslor än har. Eller hur?

En annan gång var det en väldigt HBTQ-påläst person som själv klär sig väldigt könsneutralt som sade en sak jag reagerade på. Personens dotter ville ha rosa prinsesskläder på sig, och fick givetvis ha detta. Men när personen berättade om situationen så sade h*n också att h*n hade frågat dottern om hon inte ville ha dom coola haj-byxorna på sig istället. Och jag undrar. Varför är byxor med hajar på mer könsneutralt än rosa? Varför är de flesta färgerna könsneutrala utom rosa och möjligtvis rött? Vem bestämmer det? Eller är det så att om man har en pojke så ska han för att vara könsneutral bära rosa, och en tjej ska bära blått och coola hajar eller superhjältar? Och framför allt, vad spelar det för roll? Det är sjukt tråkigt att barn inte får bära vad dom själva vill. Se bara när min 12-åriga bror uptäckte japan-looken, bar nagellack och kajal, rosa kläder och svarta tighta byxor. Han blev mobbad. Med dunder och brak. Och varför? För att han var annorlunda. Ja. Men vem har lärt ungarna vad som är annorlunda? Föräldrar, dagispersonal, mor- och farföräldrar.. Alla vuxna runt omkring barn visar ju vad som är okej. Från att barn är små. Visst att barn är elaka. Men jag tror verkligen inte att dagisbarn är elaka mot någon för att den leker med dockor. Jag tror att det är för att det är annorlunda. Och för att vi vuxna har lärt dom vad som är just annorlunda.

Jag ska sluta pladdra på om saken nu. Avslutar med en krönika som jag tyckte betydligt bättre om, i vilken jag fann krönikan som jag länkade till här ovan.

Bra krönika som jag gillade.

Det går att vända och vrida på allt. Så är det. Jag blir ständigt så himla trött på allt analyserande och vändande och vridande och undrar varför saker inte bara kan få vara. Varför tvingas man ha en åsikt om allting, annars är man obildad, korkad, mindre intelligent? Jag ser så många som skulle behöva slappna av lite, någon enstaka gång så där.

Alltså, egentligen är analyserande skoj. Det är kul att vända och vrida på saker och se vad som sägs egentligen. Som när vi läste postkolonial teori för nån termin sedan och faktiskt hade i uppdrag att se kritiskt på allt allt allt. Men, ibland kanske saker inte har något mer värde? Ibland kanske ingen djupare mening finns? Ibland kanske någon bara har en åsikt, eller har gjort en film, tagit en bild eller vad som helst bara för att.

Varför är det så svårt att bara ta saker för vad dom är ibland? Varför är folk så skitnödiga att allt måste vara så himla speciellt?

Det är som det där med ”politiskt korrekta” som används som nÃ¥got slags skällsord numera. Men grejen är att idag är tamefan ALLA politiskt korrekta, vart dom än stÃ¥r. Jag har mött pÃ¥ väldigt fÃ¥ som ser det komplexa i det hela, mÃ¥nga bara orerar om deras egen sida/synvinkel. Om vad dom i princip har lärt sig och vad dom genom att vända och vrida utifrÃ¥n sin synvinkel har funnit. Men sanningen är ju den att söker man sÃ¥ finner man. Det spelar ingen roll om det handlar om att döma ut en film eller en politisk handling, letar man saker som stödjer ens Ã¥sikt sÃ¥ finner man just detta.

Jag har givetvis också många åsikter. Det är ganska självklart. Men jag har inte alltid lätt att säga att åsikten är svart eller vit, 1 eller 2, A eller B. Många gånger är den väldigt relativ och i förhållande till omständigheter. Ett slags mellanting, en kombination. För jag har svårt att säga att en sak bara är. Vad det än handlar om.

Och varför måste man egentligen komma med en slutgiltig åsikt? Varför kan man inte bara få vara? Än en gång, det är ju positivt att folk tänker. Att folk bildar sin egen uppfattning. Men det är så himla sällsynt att det faktiskt känns genuint. Att det är DEN personens åsikt och inte bekantskapskretsens/familjens/sambons/samhällets. Och ännu mer sällsynt är att det känns ödmjukt.

Jag gillar ödmjukhet.

SÃ¥ jag blir trött helt enkelt. Vare sig det handlar om ”A ship to Gaza”, att döma ut senaste Twilight-rullen eller Slussens ombyggnation.

Dagens idol är banne mig men lillebror Micke. Jag är både imponerad och inspirerad av honom.

Efter lång tid av dåligt mående och socialbidrag så mår han för stunden rätt okej vad det verkar. Han arbetstränar på Myrornas vilket gör gott, med kravlösa krav så att säga. Nu har han dock ledsnat på att alltid vara fattig, aldrig ha pengar kvar i slutet på månaden och framför allt att inte ha några kläder. Därför köpte han sig en gammal symaskin. På Myrornas såklart. Den väger visserligen 18 kg, en gammal Huskvarna från tidigt 50-tal, men med envishet kommer man långt och han lyckades på något vis släpa hem den.

Det som är så imponerande är dock inte att han köpt sig en gammal symaskin som väger bly. Nej, det är att hans enda kontakt med en symaskin i princip sträcker sig till syslöjd på mellanstadiet. Och att han nu sitter och lär sig själv hur man syr. Genom att dissikera kläder, ta isär, granska och sy ihop. Prova sig fram och se. Han sitter där i sin pyttelilla lägenhet, tittar på fotboll och nålar kläder. Myrornas är bra. Han syr om byxor som han köpt för 75 spänn till ett par fullt dugliga och trivsamma byxor. Och plötsligt har han inte längre bara ett par hela byxor längre.

Det är så typiskt Micke på något vis. Jag minns när vi var små och han kunde skruva isär en gammal radio eller en motor eller något bara för att sätta ihop den igen. Hur han läste Illustrerad Vetenskap i lågstadiet, för att lära sig saker. Det är tragik egentligen att ingen fångade upp honom på den tiden, och att han idag kommer få kämpa att ens få färdigt ett gymnasiebetyg.

Jag blev också inspirerad så nu ska jag också bege mig till Myrornas och se om jag hittar något. Jag behöver något snyggt, eller som kan bli snyggt iallafall, att ha när jag ställer ut hundarna. Gärna något klarblått eller något diskret som inte är svart eller grått.

Hur som helst är det på något vis imponerande att ens komma på tanken att göra något som man inte kan, och sedan sätta sig och lära sig själv. Där brister nog mitt tålamod. Jag gillar bättre att gå en kurs eller bli upplärd. Men det glädjer mig att han hittat något som han dessutom tycker är lite kul att göra om kvällarna, istället för att som han själv säger sitta av tiden framför en dator.

Heja Micke helt enkelt!

Idag skedde ett mirakel. Nåja, nästan iallafall. Idag bar mister Cerberus apporten. Han tog den i ett stadigt tag och när jag bad honom komma med så gick han. Än så länge har vi bara testat några meter, vill ju inte få för många misslyckanden. Men det går framåt minsann. Han tog den även av Sara, som han ju inte känner särskilt väl, så det är ju superbra!

Jag tror att vår nya grej var det som fick honom att koppla att jag vill att han ska behålla den i munnen, inte spotta ut den. Att gå upp i soffan med den gjorde ju att han började bära den, förut har han bara släppt den.

Nu ska här nötas iallafall. Och dagens framgång firades med rotfruktsgratäng, kotlett och bearnaisesås. Inte för Cebbe dock, han fick nöja sig med Vom og Hundemat av smaken Hundemat m. lax. Smarresmaskens tyckte han och tryckte i sig 750 g.

Igår var vi på LC-träning i Norsborg. Det var jätteskoj! Den här gången vågade jag springa och var jättetaggad innan med. Först fick jag springa ett ensamt lopp, sen fick brorsan springa ett ensamt lopp med. Sen var Alizia, Sesam och Santino där med, för Santino skulle springa licenslopp. Och sen kom vår uppfödare Christina förbi med salukin Frida och titta på en stund och njöt av den fina kvällen.

När matte hade sett att jag vågade springa så fint så fick jag och brorsan springa mot varandra. Då kunde dom lika gärna döma det, så brorsan fick springa sitt livs första licenslopp! Vi sprang som tokar! Jag är lite snabbare, antagligen för att jag är mer van att springa och har mer muskler, så jag kom först i mål. Men brorsan kämpade på jättebra och blev godkänd på loppet! Heja brorsan! Nu behöver han bara bli godkänd två gånger till, vilket inte kommer vara några problem. Sen behöver han bara lite mer muskler och kondis, så kan han med tävla LC! Träningsbanorna är mycket kortare än på tävling. På tävling kan banan vara mellan 600 och 1000 meter lång, och så springer man två gånger. Så då gäller det att ha bra kondis, annars kan man bli sjuk. Nu när jag visade att jag vågade springa så kanske jag ska få tävla i augusti igen. Vi får se.

Här kommer ännu fler bilder:

Neo är rätt skeptisk till allt tunnelbaneåkande. För att ta sig till LCn fick man åka tunnelbana lääänge, sen åkte vi lite buss och sen gick vi en bra bit.

Snygga brorsor va? Vi spanar efter luren och om det är vår tur snart.

Matte försökte fotografera när Neo sprang, men det var lite svårt för hon släpper ju honom, och springer till mål och så. Men lite suddbild blev det iallafall.

Neo i full rulle!

Hänger lite innan det var dags för Neos licenslopp. Neo iklädd tjusigt täcke och munkorg.

Grattis brorsan till ditt första licenslopp! Ska bli kul om vi kan tävla sen!

Förresten har brorsan börjat förstå att man kan gå upp i soffan här hemma. Han gillar inte att ligga där så länge för det blir ju rätt varmt, speciellt nu när det är så varmt ute. Men en dag när matte hade badat mig och kom ut i vardagsrummet så låg han där i soffan. Och sedan dess har han vågat sig upp ibland. Och ibland morgonmyser han lite med matte och husse i sängen. Fast oftast ligger ju jag där så då kommer han mest och lägger huvudet i sängen och vill bli pussad och gosad med.

En Neo i soffan!

En dag klev Neo upp och lade sig bredvid mig. :O Matte trodde jag skulle gå iväg, men det gjorde jag faktiskt inte.

Vad dillar du om matte? Klart jag inte går iväg när brorsan kommer? Det är ju brorsan ju, vi är värsta bästa polarna nu. Och för övrigt så kom Neo precis upp och lade sig här i soffan för att mysa lite. När man skriver om trollen, så att säga.

Idag är lilla Zoria sjuk. Bästa lilla lillasystern. Matte vet inte riktigt vad som är fel, hon har ringt veterinären men nu avvaktar vi och ser om hon blir bättre under dagen. Hon kräks om hon äter, och vill inte gå på promenad eller leka eller ens leta mat i köket. När vi skulle morgonkissa så lade hon sig bara i gräset hela tiden. Vi hoppas att hon bara är magsjuk och mår illa, men blir hon inte bättre snart så måste hon åka till sjukhuset.

Här är några bilder på Zoria.

Zoria är nybadad. Värsta stora tjejen är hon nu.

Med värsta stora långa näsan!

Zoria har alltid lite storhetsvansinne. Bara det största och bästa ska hon ha.

Zoria hörde att Neos familj är på andra sidan jorden. Bäst att kolla om det är sant.

”HallÃ¥? Neos familj? Är ni där?

Varje torsdag jobbar matte. Då är jag och brorsan ute på lååång prommis på morgonen, sen har vi lite grabbhäng hemma medan Zoria är med husse och jobbar. (Hon busar mest, och stjäl mat.) Den här torsdagen så kom husse hem tidigt istället, och då fick jag, brorsan och Zoria följa med ut på äventyr. Vi åkte tunnelbana till nåt ställe, där träffade vi tvåbeningar som också sitter vid en dator och sånt på hans jobb och så gick vi till nån slags rastgård fast för människor. Husse skulle skojtävla mot sina jobbkompisar på nån slags hinderbana, och under tiden stod vi i skuggan med lite gott vatten och hejade.

Här kommer såklart lite bilder från den dagen. Vi var ute i flera timmar och var så där härligt trötta när vi kom hem. Matte blev lite orolig dock för när hon kom hem så var ingen hemma, och husse är sällan ute med oss så länge helt själv. Men vi hade ju liksom lite hussekvalitetstid bara.

Bildbomb!

Neo kikar ut och undrar nog vart vi är på väg.

Där fick vi gå med husses jobbarkompisar.

Neo på prommis.

Väl framme så hängde vi i skuggan och hejade på husse.

För husse och dom andra var galna, dom gjorde sånt här.

Och sånt här.

Nån snubbe tror han är snyggar än mig. Jag bara gäspar.

Jag och brorsan på väg hem.

Vi åkte inte tunnelbana hem utan promenerade. Här spanar Zoria ut över havet.

Dumdidumdidum. Matte önskar att vi alltid gick så här. Förstår inte alls varför.

Nuu är vi snart hemma!

Och så här såg det ut när vi väl var hemma. Trött Neo.

Trött Zoria.

Trött husse?

Trötta hundar. Vi sov gott resten av kvällen kan jag lova.

Jag och matte tänkte uppdatera lite så att ni får se hur roligt vi har här nu när brorsan är på besök. Och så vill vi att brorsans familj som är i stora landet på andra sidan jorden ska kunna titta på lite bilder från vår härliga sommar.

Det är värsta sommaren här nu. Varmt och sol om dagarna, och vi är i rastgården och myser varje kväll. Det är roligt tycker vi hundar, och matte och husse springer och leker med oss och kastar pinnar och bollar och ibland bara sitter dom där och tittar medan vi hundar springer.

På midsommarafton fick Neo bada. Matte tycker att alla vi tre hundar är såna backstabbers, för när hon gör i ordning för bad då försvinner vi alla tre. Eller är väääldigt upptagna av att sova tungt någonstans. Och sen när en av oss blivit tvångskommenderade in i badkaret, då kommer de andra två av oss fram och går runt och kikar och retas och är nöjda med att vi sluppit. Tyvärr måste vi ju bada allihopa då och då. Bara att Neo får bada lite oftare eftersom han haft så tovig päls. Hur som helst fick Neo bada på midsommarafton, sen gick vi ut i parken och grillade, lekte i rastgården och hängde lite med afghantjejerna Haley, Katrin och Smilla. Neo blev trimmad med så nu ser man att han har en hals. Jättesnygg blev han!

Här kommer en hel drös med bilder från en av alla kvällarna i rastgården.

Zoria och Neo busar.

Jag och Zoria busar.

Vi busar alla tre!

Zoria och Neo busar massor.

Zoria vilar efter en massa bus.

Neo vilar också. Det här var innan han fick en hals.

Jag står och är snygg.

Zoria och Neo busar ännu mer.

Jag tittar på.

Hejdåååå.