Över till något helt annat.

Cerberus klarade sin terapihundcertifiering. Jag är så sjukt stolt över honom. Han var så himla, himla duktig. Så snäll och mild och fin är han, och han accepterar alla galenskaper jag hittar på. Eller i det här fallet, som främmande människor hittade på.

Min snälla fina älskade afghanhund. Sånt här fint täcke, eller tjänstetecken som det heter, fick han:

Jag och Zoria har varit och tränat på lite inofficiella utställningar med. Först var vi på Västkustvalpen som är till för hundar upp till 15 månader, och så några veteraner. Där blev hon BIS4 junior, inte helt illa. Kritiken hon fick var:

”Trevlig juniortik med elegant mejslat huvud, bra ögon, hals och överlinje. Välvinklad. Skulle önska lite mer förbröst. Rör sig parallellt fram och bak. Härlig drive frÃ¥n sidan. Välvisad.”

Igår var vi på en inoffare i Partille och Zoria skötte sig ännu bättre. Vi tränar på inoffare för att hon tyckt att folk är lite äckliga. Inte såna som vi möter på gatan som vill hälsa, men när hon själv inte får bestämma så backar hon undan. Igår var hon jätteduktig, domaren var snäll och taffsade på henne tills hon slutade bry sig. Och Zoria, som trist nog var ensam affe blev ju BIR automatiskt. Sedan blev hon BIG-1 och BIS 2. Även om det är en inoffare så är det skoj för hon är faktiskt bara nyss fyllda 12 månader och konkurrerade mot alla fina vuxna hundar, bland annat en championflatte som blev BIS förra året, och som Zoria slog i år. Med sin BIS 2-placering där så gick hon i Cerberus fotspår, han blev också BIS 2 där förra året.

Hur som helst så, vill man träna på en inoffare så är faktiskt Partille BHK´s utställning väl värt det. Den är välorganiserad och trevlig, till skillnad från t.ex. Västkustvalpen som var kaos.

Nåväl. Domaren Lisa Molin skrev så här om Zoria igår:

”Utmärkt typ o helhet. Feminin och elegant tik. Mkt välmejslat huvud. Mörka, välformade ögon, utmärkt bett och pigment. Välplacerade öron med fint behäng. Elegant topline. Välansatt svans. Utmärkt front. Lagom hull. Välvinklad. Vacker, välvÃ¥rdad päls. Rör sig med härligt steg. Arrogant attityd. Utmärkt temperament. Välvisad.”

Vi hade sällskap av Malin och hennes lille pinschervalp Pixel. Pixel blev BIG-4 av typ 11 tjusiga valpar. Inte illa kan jag säga mtp att lilla Pixel tävlade mot valpar upp till 9 månaders ålder medan han själv är typ 4,5 månad. Jag tror det var för att han delade bur med superZoria. Dom hade nog lite taktikbus.. eh.. snack.. i buren.

Malin gled in och handlade fram en liten söt pinscher-tik med till BIG-1, alltså bäst i gruppen. Fast bland de vuxna. Inte helt illa!

För övrigt är det inte smart att ta bussen till inoffare. Iaf inte om man vinner så som Zoria gör. Båda gångerna har vi haft TUR, för vi har fått skjuts hem. Det är tungt att släpa bur och väska, och när man sedan vunnit 15 kg foder och en massa prylar så blir det faktiskt rätt knepigt att släpa sig till bussen. Så TACK snälla ni som skjutsat hem oss! Så himla snällt!

Jag brukar alltid undvika att diskutera politik med andra. I alla fall specifik partipolitik, att diskutera själva frågorna kan vara intressant och givande. Men jag ger mig inte in i alla diskussioner kring huruvida jag röstar si eller så och varför andra röstar på något helt annat. Istället väljer jag helt enkelt att knipa igen.

Men. Det betyder inte att jag inte har åsikter. Och jag kan säga att i år har det stundtals varit rätt kämpigt att inte ifrågasätta vad sjutton vissa tänker med. Antagligen är det väl för att jag tvingas se fler idiotiska uttalanden, fler jakter efter felsägningar, syndabockar och skitsnack och fler jäkla statusuppdateringar på Facebook. Vissa saker har varit bra. De flesta dåliga. Och jag briserar snart här över all idioti som florerar.

Och nej, jag är inte arg pÃ¥ samtliga som röstar pÃ¥ nÃ¥got som ur mina ögon är ofattbart. Jag har full respekt för att människor tycker nÃ¥got annat, att människor hÃ¥ller sig själva om ryggen och att det finns självklara val för dom som är lÃ¥ngt ifrÃ¥n min egen människosyn. Det är behovet av att trycka ner andra jag inte förstÃ¥r mig pÃ¥. Att sakligt berätta att andra gör si och sÃ¥, vi gör sÃ¥ här, rösta pÃ¥ oss… det exixterar knappast. Inte ens pÃ¥ folks Facebookstatusar. Nej, istället matar man pÃ¥. Ã…h, nu sade han si och hon sÃ¥. Dom är dumma i huvudet. Dom kan ingenting.

Vilken tyngd det har. Eller? Och hur kommer det sig att så få verkar kunna vad det är saker innebär, egentligen.

Jag ska rösta idag. Det kommer jag göra med framför allt min bror, min mamma och flertalet vänner i tankarna. För mig finns egentligen inget val. Det är ett måste.

Jag går och röstar idag, med funderingar kring hur så många av mina kära ska hålla sig flytande fyra år till. Hur dom ska klara av att arbeta när dom knappt kan befinna sig bland människor.

Och sÃ¥ funderar jag pÃ¥ hur han som är tillsammans med en tjej som varit med om mer än de flesta ska behöva uppleva och som har stora psykiska sÃ¥r.. Som inte kan leva ett ”vanligt” liv. Inte kan lita pÃ¥ människor. Inte kan hantera krav eller stress eller mÃ¥sten. Och verkligen inte kan jobba. Hon har inte rÃ¥d att bli utförsäkrad, för dÃ¥ dör hon. Kanske tar hon livet av sig. Kanske skulle det driva även henne över gränsen, som sÃ¥ mÃ¥nga andra. Hur kan han, hennes pojkvän, rösta emot henne sÃ¥ som han säger att han ska göra?

Jag förstår inte.

Det cirkulerar en väldig massa saker på nätet nu. Några av dom är denna hemska historia, som tyvärr inte är något ovanligt. En annan sak är denna, skriven av en tjej som bytt färg enbart på grund av Alliansens undvikande svar i frågan kring just utförsäkringar.

Själv funderar jag kring hur man kan välja att ha en syn på människor som lata, äckliga, snyltare och bidragstagare. Vissa personer i min omgivning har vettiga åsikter även fast dom röstar på något helt annat än mig. Men många har hårresande ointelligenta tankar och synpunkter. Som att alla arbetslösa är det för att dom är lata. Eller att sjukskrivna är lata. Jag antar att det är samma idioter som anser att alla ungdomar är kriminella, alla kvinnor är bitterfittor, alla män är testosteronmongon och tja.. dom själva är helgon och dom enda som bidrar med något positivt till stacken.

Jag blir seriöst upprörd.

Så där så jag får ont i magen och börjar spänna mig. Det är därför jag undviker sånt här. Jag undviker diskussioner och debatter för min egen hälsas skull. Jag vet vad jag tycker och behöver sällan höra andra tjafsa om saken. Men jag kan inte låta bli att undra om folk önskar att jag hade prostituerat mig heller än sökt socialbidrag dom där månaderna för flera år sedan? Min bror, han kanske borde börja jobba och sedan bli hemlös när han märker att han inte kan hantera de krav som verkligheten ställer. För att gå på bidrag, äta tunga mediciner och fjanta sig med arbetsträning är ju bara daltande. Klart han kan jobba. Samma sak med min mamma. Det faktum att hon liter av PTSD eller dyl. behöver man väl inte räkna in? Att hon inte kan ta in särskilt många intryck på en och samma gång. Att hon tappar minnet. Måste sova 12 timmar varje natt. Måste äta mediciner för att klara vardagen. Klart hon ska arbeta istället! Jäkla snylteri på oss som jobbar. Eller vänta här nu, jag jobbar ju inte. Jag studerar. Fast, studiebidrag räknas inte som bidrag va? Nä, det är ju socialbidragen till socfallen som är boven. Vi ska bli självständiga, självstyrande individer som fattar våra egna beslut.

Japp. Så är det. Sedan spelar det ingen roll om man har utsatts för psykisk misshandel i 20 år av sitt liv, blivit slagen, våldtagen, misshandlad. Det har ingen relevans. Man ska jobba. Så är det ju. Alla kan jobba. Alla kan göra något.

Nejdå, nu överdriver du. Nu drar du saker till sin spets. Självklart är det bara de ARBETSFÖRA som ska jobba. Vi ska stoppa fusket. Fuskande arbetslösa socfall bidrar inte med något till samhället. Det är dom vi vill bli av med.

Jag förstår inte. Jag fattar verkligen inte. Om det gör att EN ENDA person får sitt liv förstört, så som i ovanstående länk t.ex. Eller min bror. Om han hamnar på gatan så har vi förstört hans liv. Ska det vara priset? Har vi rätt att bedriva politik som förstör någons liv på det viset?

Nej, säger jag. Javisst, säger andra.

Fy fan, säger jag.

Jag har sÃ¥ mÃ¥nga saker jag borde göra. Till exempel borde jag skriva ner nÃ¥gra av de miljoner tankar som far runt i mitt huvud. Och uppdatera lite bättre här. Och framför allt borde jag plugga SPSS – ett statistikprogram inom socialt arbete som vi ska lämna in en tenta om pÃ¥ fredag.

Men istället sÃ¥ tränar jag apportering (apportera metall är en förbannelse säger Cerberus och vägrar), funderar ut en bok jag vill skriva och planerar framtidsäventyr. Jag tenderar att komma pÃ¥ allt sÃ¥nt när jag verkligen borde göra annat. Det, plus att diska och röja och sortera saker – precis som alla andra studenter. Jag tror för övrigt att det är nÃ¥got genetiskt i oss som gör det. SÃ¥ fort det vankas tenta sÃ¥ börjar vi sortera och städa och greja.

Skrev iallafall teoriprovet och höll föredraget pÃ¥ terapihundkursen i söndags och det gick fint. Fick MVG pÃ¥ mitt arbete om självskadebeteende, hade ett rätt bra föredrag i ämnet men hade alldeles för lite tid (egentligen skulle vi ha max 10 minuter, de flesta drog över tiden och jag fick lov att ha en halvtimme – och det var ändÃ¥ för lite) och sÃ¥ klarade jag teoriprovet med bravur. Skönt. Nu i helgen är det dags för Cerberus insats. Eller snarare vÃ¥r gemensamma sÃ¥klart. PÃ¥ lördag är det s.k. vardagslydnad plus specialmoment. Och pÃ¥ söndag är det terapihundövning med figuranter och sÃ¥nt, där dom bedömer bÃ¥de hur hunden arbetar och hur jag som förare jobbar bÃ¥de med hund och klienter, vilka övningar jag väljer, hur vi hanterar gapiga/högljudda/vÃ¥ldsamma klienter eller deras motsats. Cerberus apporterar duktigt nu, han gÃ¥r att sända om han bara förstÃ¥r vart han ska ta vägen och han hämtar det mesta. Det enda han vägrar är att apportera metall, vilket är ett mÃ¥ste. Såå, hÃ¥rdträning nu. Sedan är det sÃ¥klart lite smÃ¥saker som det gÃ¥r sÃ¥ där med. Att krypa in och lägga sig under saker ställer till lite problem eftersom han är sÃ¥ stor, och sÃ¥ har han inte superlÃ¥ng stadga i ”haka”-momentet. Men allt beror pÃ¥ humör. Han kan lika gärna strunta i att göra haka alls, men det har inte hänt hittills.

Nåväl. Har lämnat in uppsatsidé med. Jag ska skriva själv eftersom min bästa uppsatspartner Emely fick tvillingar i våras och måste göra praktiken innan hon får fortsätta. Kommer vara lite läskigt men det ska nog gå bra. Hoppas jag får igenom min idé bara. Jag vill skriva om MMA´s betydelse för unga manliga utövare. Egentligen kampsport över lag men det är ju bara en C-uppsats så för att minska ner det så blir det nog bara MMA. Och typ, vad våldet har för betydelse. Om det ens har någon. Och hur utövandet påverkar maskuliniteten, deras självbild, andras bild av dom osv osv. Finns nog massor. Om någon kommer på nån bra frågeställning så skriiiiv! =)

I övrigt rullar allt på. Och jag måste verkligen gå lite gjort nu, inte sitta här och uppdatera bloggen. Får skriva mer en annan gång. Om hundra år säkert, för att jag har så mycket att göra.

Jag har tänkt en del på det här med åsikter. Och historier. Folks egna historier.

Helena skriver i ett blogginlägg (här) om att hon faktiskt blir ledsen av att folk tar sig friheten att kommentera hennes viktuppgÃ¥ng. Jag har tänkt en del pÃ¥ det fenomenet, just att (vissa) människor tar pÃ¥ sig nÃ¥gon roll att säga saker som med största sannolikhet redan är uppenbara. Att man kan göra en blunder nÃ¥gon enstaka gÃ¥ng är en sak, men att om och om igen visa pÃ¥ ett behov att ”trycka ner” andra, säga saker som man – om man inte är helt socialt inkompetent – förstÃ¥r sÃ¥rar andra.

Jag har själv fått lite kritik för att ibland ta saker för svart eller vitt, och ibland låta hårdare än jag menar saker. Men då är det av den person som står mig allra närmast. I en relation där man har tid att reda ut vad som menas, man kan lära sig att tolka varandra o.s.v. Och jag skulle aldrig säga åt någon att personen gått upp i vikt. Eller har fula kläder. Eller är ful själv. Vad är anledningen att säga sådana saker?

Själv har jag mÃ¥nga gÃ¥nger fÃ¥tt kommentarer om mina hundar. ”Vilka hemskt fula hundar!”. Till och med det sÃ¥rar mig, och dÃ¥ är mina hundar inte jag. Sagt av barn är ju en sak, men av vuxna människor? Om sanningen ska fram är det mest tjejer i min egen Ã¥lder (typ, 20-30 Ã¥rs Ã¥lder dÃ¥) som säger sÃ¥dana kommentarer, och dÃ¥ gärna sÃ¥ där sÃ¥ att man av en händelse rÃ¥kar höra. Dom säger det alltsÃ¥ inte till mig, utan till sin kompis som sedan faller in i gapskratt. Och jag förstÃ¥r inte grejen. Jag är mycket väl medveten av att mina hundar ser lite tokiga ut. Jag är ocksÃ¥ medveten om att dom i MINA ögon är finast i hela världen medan andra mycket väl kan se nÃ¥got smutsigt och hÃ¥rigt och fult. Men SÄGER man det? Och varför? För att sÃ¥ra? Göra sig lustig pÃ¥ annans bekostnad? För att man har rätt att säga vad man vill? Och har man verkligen det?

Självklart fÃ¥r människor tycka att mina hundar är fula. Dom fÃ¥r tycka att jag är det fulaste dom sett ocksÃ¥. Men vad gör att vissa människor har ett sÃ¥nt behov av att dela med sig av sina Ã¥sikter? Varför säger dom till Helena att hon gÃ¥tt upp i vikt, som om hon skulle ha missat det själv? Varför säger dom att mina hundar är fula? Tänk om jag skulle säga till nÃ¥gon med ungar att ett av barnen är sÃ¥ galet fult, och sedan gapskrattande gÃ¥ där ifrÃ¥n? (Nej just det ja, man fÃ¥r inte göra jämförelsen barn – hund, för dÃ¥ är man per automatik en crazy lady som tror att hundarna är ens barn och som inte ser skillnaden.)

Jag undrar om folk är elaka med flit. Speciellt i grupp tenderar människan att bete sig tämligen dÃ¥ligt. Jag antar att det handlar om den där vi – dom-känslan o.s.v. Men borde inte vi vuxna människor ha kommit längre än sÃ¥? Jag tänker ofta att jag är sÃ¥ oerhört glad att jag inte är tonÃ¥ring längre. Att jag slipper alla de där konstiga reglerna om hur man ska vara, vad man ska gilla och hur man ska bete sig. Tills jag öppnar ögonen och märker… att människor fortfarande hÃ¥ller pÃ¥ sÃ¥. Även i vuxen Ã¥lder. Och jag förstÃ¥r inte vad problemet är. Tänk om fler satsade pÃ¥ att lära känna sig själva istället för att bry sig sÃ¥ sjukt mycket om vad andra hÃ¥ller pÃ¥ med. Jag har haft förmÃ¥nen att gÃ¥ i terapi i mÃ¥nga Ã¥r nu, men att hamna pÃ¥ akutpsyk och slussas runt hos psykologer kan ju omöjligt vara ett mÃ¥ste för att lära sig lite vanligt hyffs. Kan man ju tycka. Jag hade aldrig vÃ¥gat yttra mig och säga nÃ¥got elakt ens när jag var tonÃ¥ring. SÃ¥ oerhört respektlöst mot den andra individen, sÃ¥ jag blir nästan arg pÃ¥ riktigt.

Och appropÃ¥ det. Vad är det som gör att det fortfarande är sÃ¥ tabubelagt att fÃ¥ vara öppen om sin egen historia. Sin egen bakgrund? Jag själv känner av det ganska mycket och har ofta svÃ¥rt att hitta balansen. För att fÃ¥ jobb och verka trovärdig fÃ¥r man inte berätta för mycket – för dÃ¥ är det ett tecken pÃ¥ att man inte tagit sig vidare. Man fÃ¥r heller inte berätta för mycket för dÃ¥ är det risk att människor tror att man bara hittar pÃ¥, eller överdriver. Det är av nÃ¥gon anledning en stor skräck hos mig, samtidigt som jag är medveten om att dessa människor nog hör till de tidigare nämna personerna och där med inte förtjänar att jag bryr mig om deras Ã¥sikter. Om man skriver mycket om sin bakgrund, ja dÃ¥ ska man sättas pÃ¥ plats och fÃ¥ berättat för sig att det finns dom som haft det mycket värre. Och för allt i världen – skriv INTE en självbiografi! Världen svämmar över av sÃ¥dana och du ska inte tro att din kommer vara mer läsvärd än nÃ¥gon annan. Vilket trams! Skäplitteratur är det. Tacka vetja böcker om en kändis trasiga liv. Och du sjöng faktiskt aldrig i Joy Division. Och inte blev du skÃ¥dis. Eller provocerande artist med ett kvinnonamn och ett namn frÃ¥n en känd massmördare. Nej, kom igen när det gÃ¥tt riktigt utför helt enkelt. Först dÃ¥ är det du har att säga läsvärt.

Hur som helst så är jag högst medveten om att man ska vara försiktig. Man ska inte skriva öppet på Internet för då kan vem som helst läsa och använda sig av infon. Men vad sjutton spelar det för roll? Mina upplevelser ÄR ju mina upplevelser. Varför ska jag skämmas för dom? Och varför ska jag behöva stå till svars för dom?

För övrigt skriver jag aldrig om sådant som jag själv inte redan bearbetat och gått igenom. Där går min personliga gräns. Jajemensan, till och med jag har en sådan. En gräns. Och det borde vara fritt fram för var och en vart man vill lägga den.

Fy sjutton vad länge sedan det var jag skrev nu. Men det har mins sagt varit lite mycket nu. Snabb uppdatering då, ifall någon skulle ha missat vad som försiggår.

- Vi har flyttat tillbaka till Göteborg och bor nu inklämda i den lilla ettan. Det fungerar men kommer bli lite småkrig när jag börjar skolan. Jag är sån som måste sova ordentligt varje natt och går där med och lägger mig mellan kl 22 och 23. Emil brukar ju vara uppe till 12-01 nån gång, vilket gör att jag blir grinig för att jag inte kan sova. Men tja. Vi jobbar på att eventuellt kunna byta denna hyresrätten mot en större. Den som lever får se hur det går med det.

- Zorias syster Kali bor hos oss och har gjort det i 1,5 månad nu. Hon åker hem igen i början på september. Det är störtmysigt men emellanåt lite trångt. Det jobbigaste är att man inte får åka med tre hundar på vagnen och att det är långt till rastgård. Så som det är nu promenerar vi till rastgården vid blå stjärnan varannan dag ungefär. Hundarna som ju är vana att få springa minst en gång om dagen är inte så nöjda, men vad gör man liksom. Kompenserar med mer aktivitetspromenader och en massa socialträning på stan.

- Det var kulturkalaset i Gbg förra veckan. Skojigt! Träffade Karin, Martin och Dojz. Dojz umgicks jag med en massa förut men som med så många andra är jag kass på att hålla kontakten. Däremot är jag en hejare på att tänka och har många gånger tänkt att jag saknar just honom och hans knäppheter. Och se vem dök upp? Jo, just han. Tur att han och Karin hållit kontakt.

- Emil grejar med Orcbite. Typ en massa. Och med lite annat med. Och har börjat sitt nya jobb med, på Valentin & Byhr. (Tror det stavas så.) Och här kan man läsa lite om hans grejer han gör, när han har tid att uppdatera: http://www.rahzeal.com/

- Jag tränar Cerberus för fullt. Det är dock väldigt svÃ¥rt att träna när man inte har ”statister”. Han kommer ju pÃ¥ inkallning till mig, gör haka pÃ¥ mig, lämnar apport till mig osv. Men det är stor skillnad pÃ¥ att göra allt till just mig, eller Emil, eller andra han känner eller till en främmande person. Men jag tränar bäst det gÃ¥r och fungerar det inte fÃ¥r vi göra om certifieringen i maj.

- Jag hÃ¥ller pÃ¥ och startar mitt företag, Projekt Tassavtryck. Ska fixa FA-skattsedel och sÃ¥ där med, men tänkte se hur det gÃ¥r pÃ¥ certifieringen, mest för att se hur ”brÃ¥ttom” jag behöver ha. Spana in http://www.projekt-tassavtryck.se

eller gå med i min facebookgrupp.

- Nästa måndag börjar skolan igen och det är snart dags för C-uppsats. Jag längtar redan!

- PÃ¥ tisdag börjar jag läsa till hundinstruktör. Det ska bli väldigt spännande, och är ett steg mot att kunna ha lite kurser och sÃ¥ smÃ¥ningom även en terapihundkurs. Tänk vad skoj det skulle vara! Jag som är lite lagom självupptagen med och gillar att hÃ¥lla föredrag. Och dessutom att hjälpa andra. Och om jag fÃ¥r säga det själv är jag en ganska bra människomänniska – sÃ¥ länge jag mÃ¥r bra. Och det behövs, för mÃ¥nga instruktörer är hejare pÃ¥ hundar men kassa pÃ¥ att bemöta hundägarna. Jag satsar därför pÃ¥ en kombination. Har dessutom tänkt att försöka göra mig själv lite vinthundsinriktad, om det nu gÃ¥r.

Åh, jag får uppdatera mer en annan gång för nu ska pilla i mig en smörgås. Hej så länge!

Jag är visserligen extremt blödig, men shit vad fint! Och snyggt! Och duktigt! Jag blir helt rörd, och uppenbarligen flera i publiken med.

Gud, som haver barnen kär,
se till mig som liten är.
Vart jag mig i världen vänder,
står min lycka i Guds händer.
Lyckan kommer, lyckan går.
Den Gud älskar, lyckan får.

Han river i mina kläder. Hårda, starka händer. Så mycket starkare än mina. Varenda muskel i min kropp är spänd men jag kan inget göra. Inget annat än vänta. Blunda. Hoppas att det är över snart. En frän doft når mig. En doft av sprit och öl och cigaretter. En doft av desperation. En doft av tragik. Låt det vara över snabbt den här gången. Jag finns inte. Jag är luft.

Skydda, Gud, min barnasjäl
för allt ont, och göm mig väl
undan frestelse och fara.
Låt mig trygg hos dig få vara
medan dagens timmar gå,
och när natten faller på.

Sängen känns hård och kall och obekväm. Lakanen känns hårda som grus och skaver mot min avklädda hud. Inuti mig börjar paniken stiga. Maktlösheten. Varför handlar det alltid om just det? Makt? Jag har ingen makt. Jag är hälften så stor. Mina armar är så tunna och sköra och orden jag uttalas hörs inte. Tårarna jag gråter syns inte. Jag finns inte. Jag är luft.

Synd i gärningar och ord,
att din vilja ej blev gjord,
själviskhet i hjärtat inne,
att jag ej haft dig i minne —
all min skuld och all min brist
nu förlåt, o Jesus Krist.

Han håller fast mig nu. Hårda händer om mina smala handleder. Han tränger in i mig. Smällen som hörs när mina vingar bryts är öronbedövande. Det borde ha väckt hela huset. Men ingen reagerar. Inte ens han. Han juckar och juckar och jag blundar och stänger av. Hela systemet. Jag känner inte den fysiska smärtan. Mitt inre är nedstängt och frånkopplat. Jag orkar inte kämpa för ingenting jag gör hjälper. Jag finns inte. Jag är luft.

Alla blomsterfrön som gro,
fåglarna som bygga bo,
smultronblommorna i skogen,
åkerns säd, att den blir mogen —
gode Gud som allting ser,
hjälp att ingen skada sker.

Någonstans långt borta finns en värld. Den är välbesökt av mig vid det här laget. Där är gräset alltid grönt och daggstänkt men mina barfotafötter blir aldrig kalla. Mina älskade, saknade djur finns där. Gibson och Taj och Sebban och Farre. Alla finns där för där är regnbågen. Ljuset är varmt och inbjudande och tryggt, och det finns inga skuggor någonstans. Jag är naken där också, men ingen kan någonsin skada mig och mina stora vita vingar har gott om utrymme att bre ut sig. Jag finns där. Jag är inte bara luft.

Tack att ingen ensam går,
som din fadersarm ej når.
Tack att dina milda händer
sträckas över folk och länder.
Tack för att du hjälper visst.
Tack, vår Gud, för Jesus Krist.

Den otroliga smärtan som skär i mitt underliv sliter tag i mig och tar mig genast tillbaka till verkligheten. Jag tror att jag just dog på riktigt. Jag slets i stycken. Delades i två delar. Det värker och värker och tårarna rinner av smärta nu. Förnedringen har förvandlats till salt vätska från mina ögon och rött blod mellan mina ben. Min kropp är kall och jag mår illa. Det svartnar för mina ögon. Han ligger där bredvid mig. Nöjd över sin erövring. Nöjd över att ha smutsat ner mig. Nöjd över att ha knäckt mina vingar. Vita fjädrar segnar fortfarande ner över golvet. Jag vänder mig på mage. Blundar. Försvinner.
Jag finns inte.
Jag är död.

Gud, som haver barnen kär,
se till mig som liten är.
Vart jag mig i världen vänder,
står min lycka i Guds händer.
Lyckan kommer, lyckan går.
Den Gud älskar, lyckan får.

För övrigt börjar jag känna ett stort behov av nya bilder. Finns det ingen här uppe i Stockholm som gillar att fotografera snygga bilder med lite tanke bakom? Jag saknar att hitta på lite olika fotosessioner.

Jag tror jag har varit inne på det här förut. Men visst är det lite intressant hur olika personer ser på andra? Det är ju enkelt att säga att man ser folk för vad dom är. Men gör folk verkligen det?

Själv har jag för länge sedan insett att jag inte riktigt ser på världen och tänker på samma sätt som andra. Även fast jag ser det dom ser så blir det på något vis inte det väsentliga. Och jag vet inte ens varför. Det bara är så.

Två exempel:

Jag ska ivrigt berätta för Emil att jag mötte någon i trappan utanför som gillade hundarna väldigt mycket, och att jag träffat honom flera gånger nu. Det är roligt att inte alltid känna sig till besvär för att man har hundar. Emil frågar vem det var, och jag försöker beskriva. Han var typ.. inte så lång.. normalbyggt.. ljust, nästan rödlätt hår.. stort leende.. kanske nånstans mellan 35-50 år gammal. (vad vet jag liksom.) Jaha, sade Emil. Var det fastighetsskötaren kanske? Mjaa joo, jag vet inte. Kanske det. Jag har har ju ingen aning och jag frågade inte. Emil frågar då om han pratade kraftig skånska? Jag funderar.. Och jag vet faktiskt inte. Jag minns inte men jag tror inte det.. Vi släppte det eftersom vi inte visste.

Senare möter vi samma man. Och mycket riktigt, han pratar bred skånska. Emil undrade HUR jag kan missa en sådan sak. Och jag vet faktiskt inte. Det sorteras bort i min hjärna.

Scenario tvÃ¥ var häromdagen när jag var och jobbade. Vi pratade om United Sisters och jag skulle förklara för en tjej som arbetstränar vem Helena är. Inte jag alltsÃ¥, utan en annan. Jag vet att jag är kass pÃ¥ detta sÃ¥ jag anstränger mig.. ”Jo men du vet, Helena. Hon söta tjejen som sitter bakom mig. Hon är typ.. lite längre än mig kanske, lite större. Lite drygt 30 Ã¥r gammal men ser mycket yngre ut. Svart, lite kort-aktigt hÃ¥r.” Tjejen jag pratade med var osäker.. Jag ansträngde mig lite till. ”Hon har ofta typ svarta kläder, lite som jag fast ändÃ¥ inte.” (Folk brukar ändÃ¥ dra alla med svarta kläder över samma kam liksom.) Hon visste fortfarande inte riktigt sÃ¥ vi lade ner det för stunden. Jag var tyst en liten stund och sen kom jag pÃ¥! Tatueringar! Hon har ju tatueringar! Nöjd med mitt minne sÃ¥ kom jag ocksÃ¥ pÃ¥ att hon ju även har en del piercings och bodymods. Faktum är att hon nog sticker ut rätt rejält pÃ¥ grund av detta, och tjejen visste sÃ¥klart precis vem jag pratade om.

Men varför började jag då inte med att berätta att det är tjejen som är heltatuerad med piercings, kluven tunga och andra bodymodifications? Tja, än en gång. Jag vet inte. Jag SER ju att hon har allt det, men det är ändå inte vad jag ser. Det är inte det första och enda jag tänker på när jag tänker på henne.

När jag tänker pÃ¥ det sÃ¥ är det som att jag, när jag möter människor, läser av nÃ¥got helt annat än kläder, tatueringar och dialekter. Jag läser av energier. UtstrÃ¥lning. KroppssprÃ¥k. Jag läser av hur dom är, inte hur dom ser ut. Och jag vet inte hur eller varför. Jag bara gör det. Och givetvis ser jag allt det andra med, men det är fortfarande inte nÃ¥got som jag ens reflekterar över förrän jag ”tvingas” till det.

Och lite intressant tycker jag ändå att det är. Att så många ser på världen på ett sett, medan vissa ser något helt annat. Jag kan med stor säkerhet ge ett snurrigt, likgiltigt och ointresserat intryck för folk som inte känner mig. Men för mig behövs inte alltid ord. Jag måste inte alltid prata, fråga, få svar.. Underhållas och hålla låda. För mig kan en blick och ett leende säga så mycket mer.Det betyder inte att jag aldrig har roligt, eller att jag inte tycker det är kul med andra människor som har roligt. Jag är bara inte sådan själv.

Det förklarar dessutom mitt snudd pÃ¥ handikapp i ”gÃ¥-ut-och-festa-situationer”. Situationer som, i mÃ¥ngt och mycket, bygger pÃ¥ att roa varandra. Jag verkar nog vara en mycket trÃ¥kig och grÃ¥ människa hos folk som inte känner mig eller förstÃ¥r sig pÃ¥ mig. Men egentligen känner jag mig sÃ¥ levande att jag ibland tror att jag ska dö.

SÃ¥ det kan vara, helt enkelt.

Jag har skaffat mig en ny blogg liksom. För att vara lite mer internationell sÃ¥ försöker jag nu mera skriva lite pÃ¥ engelska med. Men matte är sÃ¥ dÃ¥lig sÃ¥ det blir inte sÃ¥ bra alltid. Men vi lär oss. Kommer uppdatera lite här med hur det gÃ¥r med träning och allt sÃ¥nt, men resten hamnar nog pÃ¥ min nya…

Läs läs läs!

http://cerberus.rahzeal.com