Afghanhunden har kommit att bli otroligt viktig för mig. Den är som en andra hälft, en själsfrände, en totem. Min följeslagare genom livet.

De flesta tror att Cerberus var min första afghanhund. SÃ¥ är inte fallet. Redan när jag föddes för hundra Ã¥r sedan (1981) sÃ¥ fanns i familjen tvÃ¥ svarta afghanhundar. Riktiga ”sjuttiotalsafghaner” säger mamma. Jag var väldigt liten sÃ¥ jag minns inte sÃ¥ mycket, men dom fanns där och det minns jag iallafall.

Gammal inscannad bild på mig och Busen.

PÃ¥ 90-talet var det sÃ¥ dags igen att skaffa hund. Jag minns att mamma pratade om en flat coated retriever, men av nÃ¥gon anledning slutade det med.. ja.. en afghanhund sÃ¥klart! Jag var väldigt noga med att hunden skulle vara min ocksÃ¥, sÃ¥ jag tog av mina egna sparpengar och betalade faktiskt en del av valpen. In i vÃ¥ra liv kom vad som skulle bli vÃ¥r drottning, Khaos Secret Wish, kallad Sindy. Sindy var en snäll tik. Stor och grov och genomsnäll. En gÃ¥ng blev hon arg pÃ¥ nÃ¥gra unga killar som satt och ”mobbade” henne pÃ¥ bussen, trampade henne pÃ¥ pälsen och kastade skräp. Jag var ensam med henne och vÃ¥gade inte riktigt säga ifrÃ¥n. Sindy däremot vÃ¥gade. Hon flög upp, sade ett argt voff uppe i ansiktet pÃ¥ dom, och lade sig sedan ner för att sova. Kan lova att dom blev tysta efter det.

Ett annat starkt minne av Sindy är när hon en dag kom stortjutandes och slängde sig på marken utanför ytterdörren. Hela familjen fullkomligt flög ut för att se vad som hänt, vi trodde verkligen att hon hade brutit benet. Det hade hon inte. Däremot hade det fastnat en pinne mellan hennes bakben som stacks lite, och då är man ju faktiskt snudd på döende då med. Iallafall om man heter Sindy och är afghanhund.

Jag och Sindy fångade på kort när vi somnat tillsammans.

När vi haft Sindy en tid kom nästa tik, en black and tan vid namn Khaos Scandal Beauty. Barbie kallades hon. Barbie var Sindys motsats. Liten, näpen och väldigt ”damig”. Medan Sindy kravlade runt under rosenbusken och rymde iväg pÃ¥ egna äventyr sÃ¥ lÃ¥g Barbie och spanade och var en fin dam. Hon gillade dessutom att bestämma och blev tillslut ganska elak mot Sindy. Därför fick Barbie efter nÃ¥gra Ã¥r flytta till ett hem där hon fick vara ensam och där nÃ¥gon kunde passa upp pÃ¥ henne och enbart henne.

När jag flyttade till Göteborg sÃ¥ hade jag inte möjlighet att ha hund. Jag hade inget fast boende och ingen fast framtid. Och när saker väl ordnats upp sÃ¥ valde jag att ge en dÃ¥ 6 Ã¥r gammal dobermanntik en andra chans i livet. Carmen. Gamla, mysiga Carmen. Efter nÃ¥gra jobbiga Ã¥r utan stimulans kom Carmen till oss. Och efter ytterligare nÃ¥gra jobbiga Ã¥r var hon som en ”normal” hund igen, och fick leva riktigt hundliv vilket hon sÃ¥klart gör fortfarande. Men när Carmen väl lugnat ner sig sÃ¥ började det där suget igen. Jag gick pÃ¥ My Dog och suktade och längtade. En afghanhund. Bara en liten fin afghanhund.

Så jag planerade och hoppades och längtade. Och när jag såg att Sindys vackra dotter Sibylla skulle få valpar så var det ju faktiskt ett tecken! I samma veva skulle jag börja plugga, och ha massa tid att styra över själv, och bitarna bara föll på plats. Så hem kom Cerberus, Khaos Deewhy. Min älskade, älskade hund. Min andra hälft. Mitt allt. Det kan låta fånigt men så är det. Han är så otroligt härlig och han är min min min!

Jag och min älskade Cerberus.

Fast är jag och givetvis blev det en till sÃ¥ smÃ¥ningom. Lilla söta fröken Zória, Khaos Galaxy Raby. Man kan inte ha en afghanhund. Dom säljs liksom i par. Först Busen och Taylor, sen Sinyd och Barbie och nu Cerberus och Zória. Och sen… ja vi fÃ¥r se.

Jag och lilla baby Zória.

Afghanhunden är helt enkelt en underbar ras och den enda rasen som ligger mig riktigt varmt om hjärtat. För alltid.