Har ni tänkt på hur enkelt det egentligen är att få människor att känna att dom har något gemensamt? Egentligen är det lite konstigt att folk är så slutna som dom faktiskt är, att det är få som tar kontakt med främlingar och att det nästan ses som lite konstigt att prata med någon på bussen eller att varna en hundägare för glas på vägen lite längre fram. Som om det vore fel, ett felaktigt beteende i ett samhälle fullt av koder, normer och oskrivna regler.

Hur mÃ¥nga har inte stÃ¥tt pÃ¥ en busshÃ¥llplats och bussen har ”försvunnit”. Eller suttit pÃ¥ ett tÃ¥g som är försenat eller ännu värre bara stÃ¥r stilla utan vidare information. Jag vet inte hur mÃ¥nga gÃ¥nger det har hänt mig, och jag blir lika fascinerad varje gÃ¥ng över fenomenet som dÃ¥ inträffar. För plötsligt börjar folk prata med varandra. Man kan ha suttit tysta, var för sig eller bredvid varandra, i flera timmar, men plötsligt sÃ¥ vänder folk sig om, pratar med grannen eller nÃ¥gon en bit bort. Funderar vad som hänt, varför tÃ¥get stÃ¥r stilla, gnäller lite, börjar berätta om liknande upplevelser och vips sÃ¥ är gränser brutna och murar rivna. Ibland hÃ¥ller det i sig resten av resan, ibland Ã¥tergÃ¥r folk till tystnaden när tÃ¥get väl börjar Ã¥ka igen eller bussen dyker upp.

Nu när jag åkte hem från Skogås så var det ett kort pendeltåg eftersom det är lördagkväll. Detta resulterade i att tåget hamnade långt ifrån uppgångarna, vilket i sin tur resulterade i att människor kom springande för att ens komma ombord. Tågföraren stod halvt ut ur tåget och väntade in folk, och plötsligt började folk skratta och prata och skämta. De sista som kom fram tackade föraren med en klapp på axeln, stora leenden och vänliga ord. Och jag kunde inte låta bli att le. Där är det ju igen. Det där fenomenet. Något som liksom lättar upp stämningen. Gör att människor faktiskt kommunicerar. Visar uppskattning. Sänker garden lite.

Det händer givetvis på många olika sätt dagligen, men det finns uppenbarligen vissa situationer där det är extra tydligt. Och jag undrar då varför det krävs speciella yttre omständigheter för att få människor att förstå att vi är alla lika varandra? Jag tror absolut att man kan hitta något gemensamt med varje människa man möter, även om det känns som att man kommer från helt och hållet skilda världar. Om människor bara förstod det kanske världen skulle vara lite mindre hård och kall.

Jag har vänner som blir besvärade när främmande människor tar kontakt med dom och det är säkert jättevanligt. (Skaffa inte afghanhund då säger jag bara.  ) Själv kan jag förvisso också vilja få vara ifred ibland, men jag tycker inte heller att det är pest och pina för att någon pratar med mig, frågar om mina hundar eller bara småpratar lite. Faktum är att jag mött många intressanta människor och haft en hel del färgstarka möten på det viset. Som jag minns. Och jag undrar, hur skulle det ha varit annars? Blir det inte ganska grått och trist om man alltid vandrar runt sluten och tråkig.

Nu menar jag ju förstås inte att man måste kommunicera med allt och alla, men lite mer öppenhet skulle knappast skada. Speciellt inte här i Stockholm.

För övrigt är det trevligt att bli mött med leenden. Ett leende bekräftar att man syns. Att man är sedd. Att man existerar. Ett leende visar att man vänligt sinnad. Att man inte är så där långt ifrån varandra som det så ofta känns. Och framför allt att man har ett värde.

Ett leende är dessutom inte så jobbigt. Ett leende och ögonkontakt. Det kan göra underverk.