Moonchild
En tunn hinna av is har lagt sig på sjön här utanför. Sakta sprider den sig även över mig, tar fäste i mig, täcker min kropp, min själ, mina känslor. Kapslar in själen. Iskall. Jag snubblar och skär mig på livets skärvor, vassa som rakblad skär dom rakt igenom mig. Människors ignorans gör mig stel. Den emotionella öken som i en allt snabbare takt tycks spridas runt omkring passar mig inte, den skadar mig, knäcker mina vingar och hindrar mig från att flyga, hindrar mig från att le. Mina tårar är för länge sedan frusna till is i denna mentala istid och inte ens den mäktiga fröken sol kan värma upp mig längre. Hela jag är för känslig. Min bleka hud blir bränd av solens strålar, mina blå ögon tåras av vinden och ljuset, mina leder värker av kylan och min själ vrider sig i plågor. Jag vill skrika men törs inte. Orkar inte. Kan inte. Jag vill tillbaka till den plats jag kommer ifrån, men vart är det? Månen kanske. Eller stjärnorna.
Utanförskap. Alltid detta utanförskap. Jag vill vara som er, vara med er, vara hos er. Men det är för sent. Utanförskapet är redan för starkt präglat och jag är dömd till livet som åskådare. Varför är det egentligen så viktigt att passa in? Jag är inte längre så säker på att jag vill vara en del av en värld där ungarna har folk från Big Brother som idoler, där politiker ljuger sig gröna och lila och där den som tänker mest på sig själv är en vinnare. För är det inte så att alla dessa känsliga människor som finns ibland oss, dessa trasiga själar, egentligen är dom vackraste av oss alla? Dom som mår dåligt av denna känsloöken, dom som är lite egna och som ser saker som inte vi andra ser. Dom som upplever allt mycket starkare, mycket intensivare och som lever i en mycket verkligare verklighet. Är det inte så, att dom faktiskt är de verkliga överlevarna, de verkliga änglarna i den annars så tråkiga världen. Kanske är det dom sjuka som faktiskt är friska. För det verkligt sjuka är nog egentligen att vandra runt frisk i en sjuk värld som denna.
Om jag kunde flyga skulle jag flyga upp till en av de starkast lysande stjärnorna. Högt där uppe skulle jag sitta och dingla med benen och se ner på er. Och så skulle jag le. Le åt all galenskap. Le åt att jag slipper vara en del av den. Le åt min egen frihet. Bara le.
november 26th, 2009 at 21:24
Vad vackert du skriver.
Skitfint att ni har en blogg tillsammans också.
november 26th, 2009 at 22:54
Jag känner inte heller att jag är delaktig i världen, fast inte på samma vis som du, dock. Kan också tänka sådär, att det bara är något litet procenttal som känner att de på nåt sätt hamnat på fel planet och att ingen egentligen förstår dem eller är likadana. Jag tycker inte man ska bend over backwards för att passa in, men lite kan man försöka öppna sig, och annars fortsätta leta efter tvillingsjälar och en plats som känns som hemma.
november 29th, 2009 at 0:42
Tack Clifton, vad snäll du är!
Anna: Jag förstÃ¥r inte riktigt vad du menar tror jag. Menar du att jag inte försöker öppna mig? För jag anser att jag i allra högsta grad gör det. Jag känner mig ofta annorlunda än alla andra och ett exempel pÃ¥ det är ju att jag brinner otroligt mycket för en speciell sak och lägger bÃ¥de studietid och pengar pÃ¥ det. Jag kan ofta känna mig ensam i sÃ¥dana saker. Sedan känner jag mig ju ofta ensam mentalt men pÃ¥ ett helt annat sätt, men jag vet ju lite vad det kommer av. Jag har helt enkelt alltid stÃ¥tt ensam förut, sÃ¥ känslan försvinner ju inte huxflux. Däremot tycker jag att jag faktiskt anstränger mig för att öppna mig. Jag klagar inte pÃ¥ alla andra för att dom finner helt andra saker viktiga eller ”rätt”, jag känner mig helt enkelt bara ensam ibland. Kanske för att jag än sÃ¥ länge inte mött en enda med samma ”problematik” som jag tampas med varje eviga dag. Jag har inga problem att smälta in och bara vara, men det är ju ocksÃ¥ oerhört tröttsamt och trÃ¥kigt i längden.
Men hur som så är jag ju absolut inte ensam. Jag har ju Emil som även han är helt uppslukat i ett intresse som tar mycket tid, och jag har vänner som har förståelse för vart jag befinner mig. Och det är jag otroligt glad över.
december 1st, 2009 at 12:12
Nej, jag syftade på hur jag känner det, förlåt om det blev missförstånd! Jag är för all del hemskt öppen, men också väldigt stängd, har jag lärt mig de senaste åren. Konstigt men sant, och därav kommer känslan av utanförskap och ensamhet, att jag är ju så jävla öppen men jag kan ändå inte släppa in folk på riktigt. Även jag har ju anledningar till mitt avståndstagande, även om de inte kommer sig av en lika jobbig situation som du haft under din uppväxt. Men de har ändå satt spår. Det är bra att du inte är ensam på riktigt, det är ju inte heller jag och jag får väl ta det lite så, människa för människa i taget.