Jag vände bort blicken idag.

När jag passerade en man som antagligen kan klassas in i kategorin ”alkis” som satt ensam pÃ¥ en bänk idag sÃ¥ vände jag bort blicken. Han sÃ¥g pÃ¥ mig och jag sÃ¥g bort.

Sedan kom jag på vad jag gjorde. Att jag har blivit som alla andra. En sådan som inte orkar se. Som inte vill se. Inte vill bli störd. Det gjorde nästan ont i mig och jag lovade mig själv att inte göra om det. För när jag vände tillbaka blicken igen så såg jag inte en alkis längre. Jag såg en mycket ensam man med slitna kläder och stort bagage. Jag hade kunnat säga hej. Jag hade kunnat visa att jag såg honom. Att han inte var osynlig för mig.

Varför sade jag inte bara hej?

Nästa gÃ¥ng…