Ctrl-alt-delete.

Omstart.

Nya tag.

Var hos psykologen idag. Jag tror att jag snart är framme. Det kan bara jag bestämma säger hon. Ibland kan man behöva en paus också. När man har kommit så långt. Så kan man arbeta vidare när man har mer ork igen. Jag tror att jag ska försöka nå mitt mål. Som ett projekt, ungefär. Men jag har kommit så långt, och det är så lite kvar. I alla fall till att ha det paket som jag eftersträvat från början. Det som jag drömt om. Och hur många kan säga det?

Stora steg har jag gått. Långa kliv. Ibland har det vobblat lite på vägen. Blåst så hårt att jag har gått dubbelvikt. Många gånger har jag snubblat. Vrickat fötterna och behövt vila en stund. Det är konstigt det där. Hur man målar upp en bild av terapi som en rak väg. Man börjar i ena änden. Där är det mörkt och svart. Sedan sitter man i den där stolen och pratar och pratar. Om det mörka. Om alla gamla minnen. Och sedan blir det ljusare och ljusare. Och så plötsligt en dag så är det så ljust det kan bli och vips så är man framme. Man liksom, vet det.

Så fel man kan ha. Min väg var inte alls sådan. Det har gått upp och ned, kringligt och krokigt och skumpigt. Många saker ligger ännu orörda. Jag kan inte prata om det, ens med min psykolog som följt mig i så många år nu. Men kanske är det okej? Jag vet vart jag har det. Jag vet mina gränser. Och jag kan förhålla mig till det på ett helt annat sätt idag än vad jag kunde tidigare.

Nu kommer slutspurten för den här vandringen. För den här gången. Nedförsbacke tänker du. Det mörkaste mörker säger jag. Det ska ut nu. Det där sista som jag vet påverkar mig. Det jag dansat kring. Velat runt. Inte kunnat säga. Psykologen har lovat att vi kan fortsätta prata runt det, och konfrontera det från ett helt annat håll än vad man många gånger tror att man måste göra. Man kan fokusera på idag, utan att ta sig tillbaka till det som var då. Jobbigt, men inte lika farligt. Just nu gillar jag säkert. Tryggt. Det känns bra. Jag lär mig mycket också av min psykolog. Jag ser hur hon jobbar. Hon säger smarta saker också. Och jag speglar henne. Det tycker jag är lite lustigt. Ibland kommer jag på mig själv med att följa hennes kroppsspråk. Luta sig åt ena håller, huvudet mot armen. Luta sig åt andra hållet. Benen i kors. Men det ser jag som ett hälsotecken. Förut satt jag med armarna i kors och blicken i golvet. Och jag tvingade mig att möta hennes blick, för jag vet att så skall man göra. Idag såg jag fåglarna. Och fåglar bor inte i golvet. Dom flyger på himlen utanför.

När jag efteråt klev ut på gatan och hunnit gå bara några meter så såg jag en ung kille komma gående. Han var kanske 13-14 år gammal. Han hade coola jeans, en stor fluffig vinterjacka (oknäppt, förstås) och luva uppdragen. Bredvid honom gick en kvinna, förmodligen hans mamma. Jag hade musik i lurarna men jag såg att dom tjaffsade. Kanske lite så där som man gör i den åldern. Jag förstod vart dom skulle, för BUP ligger i samma hus som vuxenpsykiatrin och mitt där ute i Hisingens industriområde finns det inte så mycket annat att göra. Om han inte skulle köpa hundmat. Jag kände för honom. Jag liksom visste. Och jag såg framför mig hur jag stannade framför honom, lade händerna på hans axlar och såg honom i ögonen.

-Det blir bättre, sade jag. Jag lovar! Ge dom en chans. Och vet du, det är faktiskt himla bra att få prata med en psykolog också. Dom bryr sig på riktigt, även om det inte känns så.

Och han såg på mig med den där bistra tonårsblicken. Och han hörde.

Som i en film svävade tanken i form av en föreställning förbi i ett flimmer. Och jag gick där och dom gick där och vi möttes och fortsatte åt varsitt håll. Jag på väg hem till glada hundar och hemtenta, och dom på väg till BUP och kanske, med lite tur, hjälp och en ljusare framtid.

Nästa gång kanske jag vågar säga något.