Det är intressant det där, hur livet går i olika faser. Hur vi utvecklas och tar oss framåt. Sakta. Två steg fram, ett steg bak. Ibland märks det inte ens, men så vips har vi ytterligare ett svar eller en nyckel eller en pusselbit.

Jag har alltid känt det som att mina pusselbitar inte riktigt går ihop. Som att jag sitter och lägger ett stort pussel på flera tusen bitar men utan att veta vad den färdiga bilden ska vara. Och utan att bitarna egentligen passar. Det går med lite våld, men det är egentligen inte den rätta platsen för just den biten. Jag har liksom tvingat mig själv framåt trots mörkret jag tampas med. Jag har vägrat acceptera att jag är en viss sak. Ingen annan än jag får stämpla mig själv. Och ingen skall säga att jag inte klarar något. Jag har tvingat mig att gå utanför dörren trots att hela kroppen skakat och illamåendet stått mig upp i halsen. Jag har tvingat mig att åka buss trots att dödens ängel suttit på min axel och viskat faror i örat på mig.  Jag har tvingat mig att gå upp på morgonen och sköta mina jobb trots att livsdimman legat så tät att jag inte sett en meter. Trots att kroppen varit svag och sargad. Trots att ryggkotorna ligger så tätt att det är inflammerat. Och trots att själen varit gammal och sjuk och jag bara har velat stanna kvar i sängen.

Jag tror att vi många gånger bygger våra egna begränsningar. Eller, jag vet att vi gör det. Jag är alltid min största fiende. Vilket egentligen är så himla onödigt. Man har så många andra hinder att ta sig över i livet, man behöver inte sig själv också. Jag har haft många, många problem under åren. Men jag har alltid vägrat låta det hindra mig. Ibland har det gjort det ändå. Ibland får jag acceptera mina rädslor eller mina gränser, låta mig själv vila lite eller iallafall stanna upp ett slag. Men jag kan helt ärligt och med handen på hjärtat säga att jag aldrig varit sjuk från ett jobb pga något av min mentala problematik. Jag har aldrig stannat hemma för att ryggen sätter käppar i hjulen. Jag är oerhört envis och har en stor pliktkänsla. Plus att jag vill. Ibland kan man ifrågasätta även det. Jag får snudd på ångest av att behöva sjukskriva mig. Antagligen är väl även det ett slags hinder. Något att lära sig komma ifrån.

Men jag kan iallafall vara säker på att inte stagnera. Jag är säker på att jag gör mitt yttersta och många gånger lite till. Och jag är på väg mot mina mål. Trots att jag egentligen inte har några helt klara, utstakade mål så kan jag vila på tryggheten i att jag är på god väg.

Jag tror att folk många gånger hänger upp sig på framtiden istället för att leva här och nu. Givetvis skall man ha konsekvenser i åtanke. Men jag tror att man ska ta saker som dom kommer och göra vad man känner för här och nu. Det betyder inte att man ska supa upp hela lönen för att man kände för att festa i helgen. Jag menar snarare att har du alltid drömt om att bli en viss sak, se då till att börja utbilda dig till det, eller vad som nu krävs. Har du alltid drömt om att ha en häst, börja spara och omprioritera i ditt liv så ser du att det går. Vill du designa kläder, så gör det! Make it work! som Tim Gunn alltid säger i Project Runway. Och fungerar, det gör det faktiskt. Vill man tillräckligt mycket och arbetar man konsekvent åt ett hål så går det. Det är inte säkert att du fortsätter ha samma vilja om tio eller tjugo eller trettio år. Men då kan du iallafall se tillbaka på åren då du gjorde något du faktiskt ville, och du kan känna att du gjort vad du kunnat.

För jag tror att det är sÃ¥. Jag tror att om man slutar tänka pÃ¥ vad man ”borde” göra vid en viss Ã¥lder, vad man ”borde” tjäna, hur man ”borde” klä sig, tala, tänka, what ever. Om man bara slutar göra det och istället jobbar mot det mÃ¥l man för tillfället har sÃ¥ kommer andra saker i livet kännas oerhört mycket lättare. Det där tunga i vardagen kommer bli mer lätthanterligt. Och livet fÃ¥r en mening. Som det där ordsprÃ¥ket; Nyckeln är att göra det man verkligen brinner för och att sedan fÃ¥ nÃ¥gon att betala för det. För visst är det sÃ¥. Det är först dÃ¥ vi känner att vi är pÃ¥ rätt väg.

Jag är övertygad om att om jag inte levt så. Om jag inte gjort vad jag känt i hjärtat är rätt. Om jag inte gått min egen väg. Då hade jag inte överlevt. Då hade jag varit fast i mörkret för evigt. Nu får jag bara återfall ibland. Eller håller hand med mörkret då det är en trygghet. Något jag känner igen. Något som jag vet hur man hanterar och hur det fungerar. Det stora nya är alltid lite läskigt. Man vet aldrig vart vägen kränger här näst för man har aldrig åkt på den förut. Och det är påfrestande och energikrävande och utmattande. Samtidigt så är det energigivande och stimulerande och värdefullt. Och framför allt har vi alla en sådan väg att bege oss in på. Det är aldrig för sent.

Och appropå att utvecklas så har mina mardrömmar tagit en sväng dom med. Jag har ju genom hela mitt liv haft återkommande mardrömmar. Som i perioder av mitt liv varit mina fiender. Lite beroende på vart jag varit just då. Det har rört sig om allt från att tappa tänder som hänger i senor från munnen till hur en drake flygit utanför mitt barndomshem och blod runnit uppåt och färgat himlen röd. Det är givetvis mer levande drömmar än så där, och jag tycks alltid drömma väldigt intensiva drömmar som kvarlämnar både smaker, dofter och fysiska känslor av t.ex. varmt och kallt.

Under många år drömde jag alltid att jag var i ett rum med människor, men så fort jag försökte öppna ögonen så bländades jag av ett starkt, vitt sken. Som att titta in i solen eller lampan, så där så det gör ont i ögonen. Och vart jag än vände blicken så såg jag bara det där vita. Samtidigt hörde jag att folk fanns där, men kunde inte urskilja orden som sades. Jag visste att jag borde veta, men jag förstod inte. Och när jag pratade eller grät och förtvivlat sökte kontakt så var det ingen som hörde. Aldrig. Jag kunde inte förmedla mig med omvärlden och alla ignorerade mig. Det var skrämmande och frustrerande, och jag vaknade alltid med en stressad känsla.

För kanske två år sedan bytte drömmen skepnad. Nu blev det så att jag förtvivlat försökte förklara en smärtsam känsla för någon. T.ex. om mina hundar blivit skadade, eller om någon sårat mig. Men känslan var alltid så överväldigande och stark att inga ord fanns. Och de ord jag provade förstod inte den som lyssnade. Det slutade alltid att jag grät och tjöt och hade panik, för det gjorde så ont att det kändes som att mitt hjärta eller hela mitt inre skulle brista. Ibland var jag bara ledsen, ibland frustrerad och upprörd och snudd på arg. Och ingen förstod. Verkligen ingen. Speciellt inte de människor som betydde mest för mig. Och här vaknade jag ofta av att jag grät eller skrek högt.

Nu för bara någon vecka sedan eller så så bytte den skepnad igen. Och plötsligt är jag arg. Jag har aldrig varit arg i drömmar förut. Men nu har jag varit så arg över att ingen förstått att jag tagit stryptag. Jag har känt den mjuka, bräckliga halsen under mina händer och jag har bara borrat mina fingrar djupare in i huden och hållit ett allt hårdare grepp. Jag har vetat vad som var på väg att hända men jag har varit så arg att jag inte kunnat släppa. Och så har jag vaknat. Panikslagen och utmattad och gråtandes. Det är bara mardrömmar men det är så oerhört otäckt att drömma så. Samtidigt, med min bakgrund, tror jag att det är sunda drömmar. Det återspeglar hur jag känt och nu har jag äntligen börjat våga vara arg. Min psykolog har alltid efterfrågat min ilska. Varför jag är så rädd för att vara arg. Varför jag alltid vänder mig inåt då istället. Med känslor som ilska och besvikelse och sorg och rädsla. Det leder det till en form av självdestruktivitet för mig. Men varför? Och kanske är det dags för ändring nu.

Jag kan bara hoppas.

Två steg framåt, ett bakåt. Jag drömmer fortfarande smärtsamma mardrömmar men jag har mer ro nu än tidigare. Kanske för att jag funnit mig i att jag aldrig kommer vara en sådan som finner sig i att vara stilla. Att jag är en sådan som måste framåt inför mig själv. Som måste kunna uppvisa resultat att jag är på rätt väg. Och som alltid måste göra mitt bästa.

Sådan är jag.

Hur är du?