Jag är så trött nu. Men det är faktiskt befogat. Igår somnade jag nog halv tio redan, utmattad av första dagen på praktiken och ovan att gå upp 6 på morgonen. Jag har hittat en tjej som hundarna får vara hos medan jag praktiserar. Det är jätteskönt även om jag hela tiden är orolig för att hundarna ska vara för jobbiga eller att hon ska säga att hon inte orkar. Men vi kör på så länge hon gör det. Hon är nyutexaminerad och jobbsökande veterinär så får hon ett jobb ska hon såklart prioritera det. Än så länge sitter jag och kuskar ut till Skogås två gånger per dag och vad som skulle ha tagit kanske 20 minuter tar nu närmre två timmar. Att ta mig till Fryshuset alltså. Men vad gör man inte.

Jag hade en hektisk tenta fram tills nyligen, sedan nÃ¥gra dagar med att försöka komma i ordning bland hopplocket av möbler i den här lägenheten. Jag är en sÃ¥dan som inte trivs när det är rörigt. Faktum är att jag blir snudd pÃ¥ olycklig, vilket oftast resulterar i att jag blir irriterad, trött, stressad och smÃ¥tt apatisk. Tyvärr krockar det lite med Emils ”vänder jag ryggen Ã¥t sÃ¥ finns det inte-attityd”. Han vill ju sÃ¥klart gärna ha städat han med, men han mÃ¥r inte dÃ¥ligt när det blir rörigt och (förlÃ¥t Emil) är ganska kass pÃ¥ att hÃ¥lla efter det där lilla successivt. Van som jag är vid pälsiga hundar sÃ¥ stör inte lite (eh, mycket) skit mig, det är rörigheten som tär. Förmodligen pÃ¥ grund av mitt konstanta inre kaos. Antagligen skulle vi behöva kompromissa bÃ¥da tvÃ¥. Han skulle behöva komma ihÃ¥g att ställa saker i ordning medan jag skulle behöva släppa pÃ¥ att allt inte alltid stÃ¥r som jag vill. Just nu för vi ett tyst ”krig” om hans jacka. Han envisas med att hänga upp den pÃ¥ dörrkarmen in i storarummet, medan jag envisas med att jackor hänger man i jackgarderoben precis innanför ytterdörren. Men tydligen är det för jobbigt att öppna en garderob, hänga jackan pÃ¥ en galge och stänga igen. (Och ja, jag anser att jag har rätt i den här frÃ¥gan. Det gör jag sÃ¥klart alltid, men ytterkläder hör faktiskt hemma bland ytterkläderna. Inte pÃ¥ en dörrkarm in till vardagsrummet. )

En annan sak som är pÃ¥frestande är att min kreativitet aldrig riktigt fÃ¥r utlopp. Jag är en sÃ¥n där som hindrar mig själv frÃ¥n att göra saker jag egentligen skulle föredra förns jag är klar med allt annat jag behöver göra. T.ex. fÃ¥r jag inte läsa böcker under terminerna, för vi har ju mängder av böcker till kurserna och när jag väl läser en ”vanlig” bok sÃ¥ gör jag det hela hela tiden. Jag sträckläser alltsÃ¥ böcker. (Bortsett frÃ¥n kurslitteratur. ) PÃ¥ samma sätt fÃ¥r jag inte sätta mig och mÃ¥la eller skriva eller sÃ¥ om jag har annat som mÃ¥ste göras. Dessutom har jag svÃ¥rt att göra det jag vill göra helhjärtat om jag vet att jag borde plugga/städa/ta ut hundarna. AlltsÃ¥ ser jag till att ha gjort allt sÃ¥dant innan. Jag börjar dock inse att det liksom aldrig tar slut. Det finns alltid nÃ¥got som mÃ¥ste göras. NÃ¥got som jag borde… Plugga, städa, svara pÃ¥ mail, betala en räkning, ta ut hundarna, diska, vika tvätt. AlltsÃ¥ ”fÃ¥r” jag inte slöläsa, mÃ¥la, skriva. Dum strategi, eller hur? Ã… andra sidan. Jag fÃ¥r ju aldrig ro. Jag blir stressad av oreda och mÃ¥sten. Och det är som att jag behöver det där gemensamma.

Jag växte upp med pyssel. Vi hade hemmasydda och ärvda kläder, men ändå hade vi alltid ett helt skåp fullt med papper och pennor och pandurofärger och flörtkulor och fjädrar och paljetter och glitter. Vi hade en egen bänk utmed en vägg i köket där vi fick sitta och pyssla så mycket vi bara kunde. Och det stod massvis med icakassar fyllda med teckningar och andra alster från mig och Micke. Än idag älskar jag att gå i hobbybutiker och i bokaffärer bland papper och pennor och klisterlappar. Men jag gör aldrig något längre. När jag delade lägenhet med Anders så pysslade vi iallafall någon enstaka gång. Målade lite, sydde lite, byggde hår. Vad som helst. Men det är som att jag behöver att den andra gör det också.

Fast så är jag med allt. Jag behöver dela. Så när Emil sitter och spelar så fort han är ledig så blir jag oftast sittandes här, runtklickandes lite förstrött på nätet eller slötittar på något skräp på tv. Och rastlösheten gror inuti mig. Jag  blir trött och gnällig och vill så mycket mer men får ingenting gjort. Eller åtminstone väldigt få saker.

Och tystnad är avstånd för mig. Avstånd och jag är inte kompisar. Oavsett avståndets karaktär.

Men nu är jag trött. Nu skulle jag inte klara av pricka ett papper med en pensel ens. Att gå upp 6 på morgonen gör det med mig. Men det blir nog bättre. När jag vant mig lite mer vid allt.

För just nu är jag verkligen halvdöd.

Sova tidigt ikväll igen kanske?