Om man vill ge bort något riktigt fint och verkligen längtar efter att få ge saken, då är det bra att se till så att ingen annan tänkt ge samma sak. Typ. Speciellt om man som jag har sparat i flera månader för att få råd. Höjden av besvikelse uppstod där ett tag, men det löste sig till något bra tillslut ändå.

I somras arbetade jag som brandvakt ute på Volvo. Det var bland det värsta jag varit med om eftersom jag är en sådan som gärna vill få göra saker när jag jobbar. Att vara brandvakt kan iofs innebära att man får släcka eld, larma, utrymma fabriken osv men då har man liksom gjort ett ganska dåligt jobb från början eftersom poängen med brandvakt är att se till så att eld inte uppstår. När man dessutom befinner sig i en fabrik där robotarna i vanliga fall faktiskt svetsar (fabriken är mao relativt svetssäker) så finns det inte så där jättemycket att göra. Täcka över lite sladdar och sen bara stå och glo. I tio timmar. Man får inte läsa, inte skriva, inte gå därifrån. Man måste vara redo och liksom se ut som att man jobbar trots att hjärnan håller på att dö dödens död pga bristen av intryck. Jag hatar det. På riktigt. Men ett jobb är ett jobb så jag jobbade duktigt alla pass jag fick.

Eftersom jag alltid anstränger mig att vara den bästa jag kan vara, även om det handlar om att vara bäst på att se ut som att jag jobbar utan att ha något att göra, så ringdes jag sedan in under hösten. Egentligen används bara brandvakter under själva ombyggnationerna inför nya volvomodeller, men nu behövdes det lite extra och jag såg min chans! Nu ska jag få råd att köpa något riktigt fint till Emil för en gångs skull. Sagt och gjort. Jag jobbade några tiotimmarspass och sedan några eländiga fyratimmarspass som egentligen bara skapar mer ångest för att vara värt det. Men några hundra hit och dit är mycket pengar i slutändan.

I November var det så dags för lön. Och jag väntade. Och väntade. Och inga pengar kom. Förlåt förlåt sade gruppchefen, det måste ha blivit något fel. Dom kommer i December istället. Åh typiskt, sade jag. Men det är bra, det är ju då jag behöver dom som senast så än är inget förstört. Jag får bara tänka om lite.

December kom och ingen lön. Ring ring till gruppchefen som bad om ursäkt en gång till men den här gången lovade att jag skulle få dom med en extra utbetalning direkt efter jul. Skrik och panik och tandagnissel. En natt vaken med att räkna och se hur jag skulle göra. Skulle jag ha råd? Lönen är knappast så bra som man kan tro, och jag vet inte helt hundraprocentigt hur mycket som kommer ramla in på kontot. Men äsch, jag har faktiskt gått där som i trans och skämtat dåliga arbetarskämt och hasat runt i hårda, förstora skor och en overall och hjälm. Allt för att ha råd med presenten. Så nej, jag SKA lyckas.

Den 23e kom CSN-pengarna så jag och lillebror rusade ner på stan bland alla andra sista-minuten-shoppare. Jag skulle köpa ett Nintendo Wii och nya super mario bros-spelet. Viss om att jag hade kommit undan säkert en femhundring billigare om jag kunnat beställa från någon internetbutik så skar det lite i min lövtunna plånbok, men föreställningen om hur glad och framför allt överraskad Emil skulle bli på sin födelsedag gjorde att det ändå kändes kul. Kö, kö, kö och sedan därifrån dryga 3000 fattigare men med ett stort tungt och efterlängtat paket.

PÃ¥ kvällen kom Emil hem till min mamma och jag fick kämpa för att hÃ¥lla masken. Dessutom hade jag köpt finfin julklapp till honom som jag var nöjd med och det bästa bästa jag vet är att fÃ¥ ge bort saker som gör nÃ¥gon annan glad. Extra mycket när det är nÃ¥got som den andra vill ha men verkligen inte förväntar sig. Och pÃ¥ juldagsmorgonen bytte vi julisar eftersom Emil sedan skulle till sina föräldrar. Jag valde dock att Wii’et skulle vara födelsedagspresent sÃ¥ det fick jag vänta lite till med att ge. Världens Bästa Pojkvän hade sÃ¥klart fläskat pÃ¥ och köpt en hel laptop till mig, nÃ¥got jag aldrig skulle ha rÃ¥d med bara sÃ¥ där. Men för en gÃ¥ngs skull kändes det inte som att jag var dum som bara haft rÃ¥d med nÃ¥got mindre, för jag visste ju att jag faktiskt hade nÃ¥got fint att pÃ¥ födelsedagen.

Kvällen den 24e bara längtade jag till den 25e så att jag kunde få åka och ge presenten, och jag föreställde mig hur glad och förvånad han skulle bli eftersom han vet att en sådan sak innebär en halv månadsinkomst för mig just nu. Till saken hör ju att Emil faktiskt är ganska lurig att komma på något till eftersom han oftast köper vad han behöver/vill ha och sedan är det inte mer med det. Utom möjligtvis svindyra saker då förstås.

Den 25e kom och snart snart var det dags. Mitt pÃ¥ dagen pratade vi lite via chat och dÃ¥ kom det ödesdigra meddelandet. Han hade fÃ¥tt bidrag till en säng av sina föräldrar. Och ett Wii. Ett Wii! Ã…h nej Ã¥h nej. Iskall blev jag, och försökte hÃ¥lla masken. Allt förstört. Han sade iofs att det stÃ¥tt pÃ¥ en lapp att han skulle fÃ¥ ett wii och att det skulle komma den 28e. Och jag hade ju varit noga att köpa ett för att han skulle kunna spela redan pÃ¥ kvällen. Men allt kändes förstört. Jag vet inte varför jag hänger upp sÃ¥ mycket känslor vid sÃ¥dana saker, men besvikelse har jag iaf otroligt svÃ¥rt att hantera. Och nu blev jag verkligen besviken. För visst skulle han bli överraskad nu ändÃ¥. Men, han har ju redan ett liksom. SÃ¥ den där spontana glädjen skulle liksom vara borta och det skulle bara bli pinsamt och konstigt. ”Nämen, ett Wii! Nu har jag tvÃ¥!” Världen rasade lite, grÃ¥ta lite pÃ¥ kudden undertiden förväntningarna gick i krasch, inse att jag misslyckats ännu en gÃ¥ng och sedan duscha, sminka pÃ¥ ansikte och Ã¥ka till den väntande middagen hos hans föräldrar.

Hur kan ett fånigt spel ställa till med så mycket för mina arma nerver?

Ledsen blev jag som sagt, och när han öppnade hasplade jag direkt ur mig att det gÃ¥r att byta och sÃ¥ där. Men det visade sig att lappen han fÃ¥tt inte alls var en sÃ¥n där att man har beställt det och det är pÃ¥ väg, utan en ”vi gÃ¥r och handlar det pÃ¥ mÃ¥ndag” typ. Och han blev sÃ¥klart glad. Och sitter och spelar hela tiden nu. Men det kändes ändÃ¥ lite snopet. Och jag har lärt mig min läxa. Meddela alltid andra inblandade vad jag tänkt köpa, och frÃ¥ga vad dom tänkt köpa sÃ¥ det inte blir dumt. Speciellt när man jobbat halva hösten för att fÃ¥ rÃ¥d.

Det var nog det som gjorde att det blev sÃ¥ stort för mig. Jag har aldrig haft möjlighet att ge bort nÃ¥got sÃ¥ dyrt förut, och i vÃ¥r familj fÃ¥r vi presenter för nÃ¥gra hundralappar – inte tusenlappar. Och medan nÃ¥gon med en hyffsad lön skulle kunna köpa ett Wii en mÃ¥nad utan att beröras nÃ¥got vidare av det sÃ¥ mÃ¥ste jag spara och spara. Men sedan ska jag ju ocksÃ¥ ha lön, och ännu senare ska jag bli rik med. SÃ¥ dÃ¥ ska jag kunna ge bort fina saker när jag känner för det och inte bara till födelsedagen.

Nåja. Grattis på födelsedagen Emil! Och bättre lycka nästa år, Helena.