Jag är otroligt seg på att uppdatera här, mycket på grund av mitt hektiska schema. Men i tisdags var jag och Cerberus med på klapphörnan på ett äldrecenter/boende. Jag hade verkligen inte den blekaste aning om hur han skulle reagera och även om jag vet om att han är ganska cool med det mesta så kan man ju faktiskt aldrig vara säker förrän man provat. Han är ju väldigt van vid offentliga platser och att passivitetsträna på centralstationen är liksom inga problem. Men hur ofta är man på en vårdinstans på en skala? Typ aldrig. Och med alla nya dofter, rullstolar, människor som beter sig lite udda och allt då på en gång så var det väldigt spännande att äntligen få se hur han skulle hantera det.

Just denna gång hade personalen tyvärr glömt bort att det var klapphörna, men efter bara en stund så kom det ändå runt 10 damer med rullstolar och rullatorer. Och Cerberus brydde sig inte alls. Första gången ett stort akvarium surrade till så lystrade han på det, och första rullstolen han var fram till luktade han ganska noga på. Men bara på en viss punkt, så det kan lika gärna ha varit för att det varit nåt som luktade speciellt just där. Inte heller när en av de andra två hundarna var lite skeptisk och morrade undrande så reagerade han.

Jag märkte dock ganska direkt att jag skulle ha behövt passivitetsträna där, för det var precis en sådan situation där han blir krävande och hela tiden vill ha en uppgift. Det brukar dyka upp när han tycker det är lite tråkigt, och det är för lite saker att titta på för att det skall vara intressant men ändå inte är helt lugnt. Så är han också ofta på lektionerna, då det finns lagom många hundar så han kan hålla koll på alla och det är lagom tråkigt så man kan kräva av matte att få något att göra. För är det helt dött så kopplar han av, och är det mycket intryck så kopplar han av. Hur som helst så kände jag dels att jag inte ville pressa honom till passivitet första gången vi var i den sortens miljö, dels ville skona de äldre från en gapande afghanhund med alldeles för mycket åsikter och dels så var det ju bara två andra hundar med så för att vi skulle räcka till så kändes det som att de äldre skulle få klappa mycket på honom. Dessutom var ju alla väldigt imponerade av pälsen och ville känna och så där. Däremot så varierade jag mellan att han blev klappad och att han fick göra tricks. Där kanske det var tur att de flesta var lite smådementa på ett eller annat vis eftersom vi inte kan så många trix ännu. Så det är ju trevligt att publiken blir lika imponerade tionde gången han snurrar, backar eller kramas som dom blev första gången. Dessutom tycker Cerberus att han är skiiiitduktig om han får uppmärksamhet när han gör något och det kan han gott få tro faktiskt.

Något som jag också reflekterade över var hur hans reserverade temperament som ju tillhör afghanen som ras visade sig i dessa situationer. Precis som jag redan visste så finner han sig i vad andra gör men han tar inte initiativ själv att tex pussas eller vara nära. Jag har ju tänkt att använda mig av just det draget så småningom, och det är just det som gör att många tycker om honom också. I det här fallet så fann han sig i när jag fysiskt ställde honom nära någon, höll i halsbandet och lät folk klappa och känna, men så fort jag släppte så klev han undan igen. Jag valde också att inte tvinga honom för mycket utan det klappades och sedan fick han backa något steg och så kanske göra någon liten konst eller så. Och så fick han massa godis förstås vilket var populärt från hans sida. Eftersom det här var första gången för honom så tror jag dessutom att han kommer förstå så småningom vad det är som gäller och bli mer villig till det hela. Men redan nu var det en dam som sög tag om hela halsen på honom och kramade, och han gjorde ingenting mer än att kliva ett steg bakåt när hon väl släppte. Och en annan dam gjorde lite morrliknande läten när han var framme med huvudet i knät på henne och han brydde sig inte om det heller. Så jag tror att jag har ganska goda förutsättningar att arbeta med ändå.

EfterÃ¥t var han faktiskt riktigt trött och lade sig och slappade pÃ¥ golvet de sista minutrarna. DÃ¥ hade han jobbat färdigt tyckte han och jag var faktiskt ganska stolt ändÃ¥. Ni kan ju gissa hur mÃ¥nga gÃ¥nger jag fÃ¥tt höra att ”afghaner är ju dumma”, eller ”afghaner, dom har jag hört är korkade” osv. Och hur korkad var han pÃ¥ en skala? Inte alls faktiskt. Visst krävs det att man tränar pÃ¥ ett visst sätt, dansar glädjedans när han gör rätt och har en stor portion tÃ¥lamod. Men i den där självständigheten och pÃ¥hittigheten har jag ocksÃ¥ en självsäker, trygg hund som vet att matte löser saker men om matte rÃ¥kar vara borta sÃ¥ kan han lösa det själv med. Dessutom har jag en hund med en stor portion personlighet och ännu mer humor, som ena stunden springer lös i rastgÃ¥rden och pekar finger Ã¥t mig när jag vill gÃ¥ hem och som nästa stund vänder och vrider sig för att göra rätt och fÃ¥ den där himmelskt goda biten torkad lunga. Och visst, träningsvägen är inte alltid spikrak. Moment sitter inte pÃ¥ sekunden som mÃ¥nga andras. Han har inget behov av att invänta initiativ frÃ¥n mig eller ha ögonkontakt för att frÃ¥ga mig om lov. Däremot är han ju oändligt uppskattad bara i hur han gÃ¥r, hur han stÃ¥r, hans hÃ¥llning, hans päls och hans uttryck. Att en schäfer kan snurra och hoppa och greja pÃ¥ kommando det vet alla, men det är inte lika självklart att en afghan gör det. PÃ¥ grund av deras självständighet. Deras egensinnighet. För att inte tala om deras envishet. Men med rätt motivation och rätt metoder sÃ¥ gÃ¥r det. Och jag vet dÃ¥ att jag gör rätt, för afghanen jobbar inte för inget, och den gör det inte om den inte vill. Men Cerberus vill. För jag är matte och han är jag är bäst i världen och han är min. SÃ¥ han sitter och ligger och snurrar och backar. Och dÃ¥ är lyckan total. För jag har lyckats.