Jag stör mig ofta på att jag kan känna mig intvingad i att vara tvungen att göra saker bara för att man skall. Nu finns det ju egentligen ingen som säger att man skall något. Faktiskt är det ganska få saker som vi verkligen måste göra. Ändå finns det tusentals oskrivna regler och normer att följa, både i samhället och i de antal subgrupper man rör sig i. På detta finns även tryck från egna känslor och tankar om hur man bör vara och tänka och bete sig.

Detta kommer bli mitt fall. Jag behandlar inte mig själv så som jag behandlar andra. Andra kommer undan. Får en andra, tredje, tionde chans. Andra blir bedömda med överseende och acceptans, kanske inte vid en första anblick men när jag väl skall umgås med dem. Men jag själv, jag skall bara kunna allt. Jag vänder hela tiden blickarna utåt. Vad eftersöker andra? Hur ska man vara för att räknas? Hur ska man bete sig för att få finnas? Och så spelar det plötsligt ingen roll att det inte alls går ihop med mina egna värderingar. Jag vill så himla gärna passa in.

Jag kan t.ex. känna att det blivit ett stort bakslag av feminismen. Där med inte sagt att jag inte är feminist, det beror helt och hållet på vad man lägger in i det ordet. Men, förr skulle alla tjejer bete sig på ett visst sätt, utöva vissa yrken, ha en förhållandevis låg status osv osv. Allt beroende på samhälle och kultur, givetvis. Men nu då? Kraven minskar ju inte direkt. Och allt är så jävla dubbelt så jag blir förbannad när jag tänker på det. Nu skall vi vara superkvinnor istället. Okej, lattemorsa med sidovagn plats för smink, karriär, hus, intresse, träning osv. Men den diskussionen har vi hört tusen gånger. Inte nog med att man skall vara smal, snygg och hinna med egna intressen. En tuff tjej skall dessutom helst gilla killaktiviteter. För en tjej som lirar tv-spel, rapar, dricker öl, tränar kampsort, kör rally eller vad fasen som helst är ju en cool tjej. Poppis som sjutton bland alla grabbar. och det är ju det alla vi tjejer vill vara. Eller?

Kanske stör det mig lite för att jag inte är sÃ¥dan. För jag vet ju att mitt problem är att lära mig blicka inÃ¥t och se vad jag är, vad jag har, istället för att blicka utÃ¥t och se vad andra verkar gilla. För jag är ju inte sÃ¥dan. Jag hÃ¥ller inte pÃ¥ och larvar mig och dricker mig full och tjoar och lÃ¥ter. Som en bra tjej gör. För tjejer mÃ¥ste ju lära sig att ta mer plats. Först dÃ¥ är man tjej pÃ¥ ett bra sätt. Eller? Och jag är inte road av snabba bilar, tuffa sporter, specifik historia… Eller av att spela apa och ta plats… Eller av uniformer eller att snacka om sex och mens högt.. Jag är inte sÃ¥dan som man skall vara nu för tiden. Samtidigt är jag inte heller trebarnsmamma med barnen som enda livsglädje. Jag är nÃ¥gonstans mitt emellan. Jag gillar det jag gillar. Jag ogillar det jag ogillar. Vad sjutton är problemet? Varför mÃ¥ste nÃ¥gon annan säga vad som är tufft/otufft/gammalmodigt/grabbigt/häftigt? Varför skall tjejer bli mer grabbiga för att vara uppskattade? Varför skall inte killar bli mera tjejiga i sÃ¥dana fall? Killar kritiseras ocksÃ¥ stort, sÃ¥ för mig är det absolut inget buhu buhu vi tjejer har det sÃ¥ svÃ¥rt. Alla har sina saker att jobba pÃ¥. Och jag tror kanske snarare att det till stor del är vi tjejer som mÃ¥lat in oss pÃ¥ ett visst sätt. Kanske. Det finns sÃ¥ himla mÃ¥nga mÃ¥sten att det känns som att folk glömmer bort att vara sig själva pÃ¥ vägen. Kan inte dom som är sÃ¥dana att dom tar plats fÃ¥ ta plats medan sÃ¥dana som jag kan fÃ¥ slippa göra det och ändÃ¥ räknas?

Samtidigt vet jag att det ibland gÃ¥r Ã¥t bÃ¥da hÃ¥llen. Jag har en kompis som ofta tar ganska stor plats, som syns och hörs och gör ”grabbiga” saker. Hon känner att hon ofta blir sedd som en kul kompis av killar, medan hon menar att det är sÃ¥dana som mig som killar/tjejer vill vara med pÃ¥ riktigt. Och ja, jag vet inte. För mig handlar det inte sÃ¥ mycket om med vilken typ killar (eller gay-tjejer dÃ¥) vill vara med. Jag vill bara känna att det är okej att vara tystlÃ¥ten ute bland folk. Att det är okej att vara ute bland folk pÃ¥ fester även fast jag är nykter. Att det är okej att vilja jobba med människor och förändra världen. Eller att ha hundar och hästar som största intressen istället för tv-spel och kampsport. (Sorry Emil, det blir de parallellerna eftersom det är dem jag lever med. )

Och eftersom jag vet att det ser ut som det gör hur mycket jag än undrar varför så vill jag allra helst lära mig att det faktiskt inte spelar någon roll vad andra anser rätt eller inte. Att huvudsaken är vad jag själv tycker och tänker. Att det är mina egna normer som jag själv kan följa. Och jag vet ju det egentligen. Jag måste bara känna så också.