Jag har funderat på hur mycket jag ska skriva här och hur mycket jag ska hålla för mig själv. På min förra blogg var jag väldigt öppen och skrev av mig väldigt mycket mörker, men den var det också mest nära vänner som läste. Jag vill inte att människor skall tro att jag bara är nattsvärta och negativa tankar. Så är det inte. Men samtidigt är det en del av mig. Min bakgrund. Min uppväxt. Mitt mörker. Det finns ju där hela tiden. Varje dag tampas jag med den svarta kvicksanden som drar ner mig i förhållande till min vilja att ta mig framåt.

Det känns som att det vore falskt av mig att ge intryck av något annat. Det vore inte att visa hela mig. Att skriva har alltid varit min ventil. Min väg till att bli av med en liten, liten gnutta av det bagage jag släpar runt på. Den strålande glada Jag är den människor ser. Det stora mörkret är det lyckligtvis få som får se. Men det finns ju där. Så varför skall jag redigera mig själv? Varför skall jag passa mina ord för att inte skrämma folk eller för att inte framstå som spritt språngande galen. Jag ÄR ju inte galen. Jag är bara lite trasig.

Trasig och förvirrad och fast i ett mörker. Men även hel och säker om mitt mål i livet. En människa är inte enkel. En människa består inte enbart av en sida. Allt är inte bara antingen eller. Inte heller jag. Jag är kontraster och motsägelser. Jag är svart och vitt och en himla massa gråzoner. För jag andas och tänker och känner, precis som ni.

För 10 år sedan skulle jag aldrig kunna medge att det är så. För 10 år sedan gick jag sista året på gymnasiet och jag ville så himla gärna vara som alla andra. Jag ville vara ofelbar och hel och som man skall vara. Nu sitter jag här och känner mig mer hel än jag någonsin gjort tidigare. För jag vet vart jag har mig själv. Inte alltid, men för det mesta. Mina många år hos psykologen har hjälpt mig att bli medveten om så många saker hos mig själv, vilket i sin tur har lett till att jag kan jobba på det. Och trots att det är långt kvar till målsnöret så är jag på väg. Och jag duger som jag är. Och jag behöver inte gömma mig. Jag behöver inte täcka över och censurera min ångest, min depression och min självdestruktivitet. Det är ju en del av mig. Det kommer antagligen alltid finnas någonstans i mig. Som en nykter alkoholist ungefär.

Så jag har bestämt att jag skall fortsätta skriva precis som jag gjort förut. Och kanske lägga upp några av mina gamla texter, jag får se. Däremot skall jag bli bättre på att blanda upp med mina vardagliga tristesstankar och händelser och sådant, så att det blir en lite jämnare bild av vem jag är och vad jag har för mig.

Så får det bli.