Jag glömde säga att Cerberus lekte med den där tokiga vårdaren som jag beskrev i ett tidigare inlägg. Han som leker lite buffligt och morrar och knuffas. Cebbe verkar ha känt av honom nu, för idag lekte Cerberus faktiskt. Fast jag såg på hans val av svansvift och så där att han hade lite svårt att greppa mannen fullt ut. Det var delvis lek, delvis lugnande signaler. Efter en liten stund blev han så uppvarvad så jag bröt, av hänsyn till de äldre. Cerberus är så snabb och smidig i vändningarna ju, och i hans lek så slänger man sig kors och tvärs. Så för att inte riskera att han kastade sig runt och slår omkull någon, eller hamnar mot någons ben, så valde jag som sagt att bryta. Han har egentligen koll själv vart alla är, och han är inte hiskeligt tung heller eftersom hans vikt är utspridd på så stor, ranglig yta så att säga. En mindre hund i samma vikt eller lättare uppfattas som tyngre just för att dom är mer bastanta. Men är man gammal och har lite småont så kan det ju göra jätteont att få 34 kg benrangel på benen liksom. Men det var kul att se att han vågade leka den konstiga leken idag.

Har man hund får man ju aldrig riktigt vara ifred. Det är som att hunden är ett tecken på att man vill prata med andra. Har man dessutom en afghan i kopplet går man inte säker någonstans. På vägen hem idag blev vi haffade av en kvinna. Det är verkligen inte ovanligt. Vi blir fotograferade, smygfotograferade, folk börjar prata om hundarna när man möter dom, och många stannar oss och vill prata, klappa, fråga osv. Men den här kvinnan blev heeelt lyrisk. Okej, det är inte heller superovanligt. Men hon kramade Cerberus och pussade honom på huvudet och pratade med honom som om han vore hennes. Och så sade hon till mig att jag fler borde få ta del av en så vacker hund, för man blir så glad. Tur att han ska bli terapihund då tänkte jag.

För övrigt minns jag fortfarande en kvinna frÃ¥n Göteborg som vi mötte när Cerberus var unghund. Hon var en sÃ¥dan ”parkbänksalkis” och hängde med gubbarna pÃ¥ Backaplan. När hon sÃ¥g oss blev hon sååå glad! Precis som hon vi mötte idag. Hon kramades och frÃ¥gade om hon fick ta en bild. SÃ¥ hon fiskade upp en kameramobil modell äldre och fotade Cebbe. Och berättade om att hon hade haft afghan en gÃ¥ng i tiden. Och hon var sÃ¥ glad. SÃ¥ där sÃ¥ man har lust att lÃ¥na ut sin hund till henne en stund, bara för att hon ska fÃ¥ fortsätta vara glad.

Det är för övrigt många alkisar som haft afghaner. Alla pratar med mig. Kanske för att jag pratar tillbaka. Kanske för att jag ler mot folk jag får ögonkontakt med, vilka dom än är. Dessutom är hundarna en trygghet för mig. Det var ändå inte såå länge sedan jag inte kunde röra mig på bussar och spårvagn och så. Och idag behöver jag inte ens ha lurar med musik om jag har hundarna med mig. Finaste hundarna! Tänk vad dom gör för oss och med oss.

Inte konstigt att även andra blir glada av dom.