Jag tror jag har varit inne på det här förut. Men visst är det lite intressant hur olika personer ser på andra? Det är ju enkelt att säga att man ser folk för vad dom är. Men gör folk verkligen det?

Själv har jag för länge sedan insett att jag inte riktigt ser på världen och tänker på samma sätt som andra. Även fast jag ser det dom ser så blir det på något vis inte det väsentliga. Och jag vet inte ens varför. Det bara är så.

Två exempel:

Jag ska ivrigt berätta för Emil att jag mötte någon i trappan utanför som gillade hundarna väldigt mycket, och att jag träffat honom flera gånger nu. Det är roligt att inte alltid känna sig till besvär för att man har hundar. Emil frågar vem det var, och jag försöker beskriva. Han var typ.. inte så lång.. normalbyggt.. ljust, nästan rödlätt hår.. stort leende.. kanske nånstans mellan 35-50 år gammal. (vad vet jag liksom.) Jaha, sade Emil. Var det fastighetsskötaren kanske? Mjaa joo, jag vet inte. Kanske det. Jag har har ju ingen aning och jag frågade inte. Emil frågar då om han pratade kraftig skånska? Jag funderar.. Och jag vet faktiskt inte. Jag minns inte men jag tror inte det.. Vi släppte det eftersom vi inte visste.

Senare möter vi samma man. Och mycket riktigt, han pratar bred skånska. Emil undrade HUR jag kan missa en sådan sak. Och jag vet faktiskt inte. Det sorteras bort i min hjärna.

Scenario tvÃ¥ var häromdagen när jag var och jobbade. Vi pratade om United Sisters och jag skulle förklara för en tjej som arbetstränar vem Helena är. Inte jag alltsÃ¥, utan en annan. Jag vet att jag är kass pÃ¥ detta sÃ¥ jag anstränger mig.. ”Jo men du vet, Helena. Hon söta tjejen som sitter bakom mig. Hon är typ.. lite längre än mig kanske, lite större. Lite drygt 30 Ã¥r gammal men ser mycket yngre ut. Svart, lite kort-aktigt hÃ¥r.” Tjejen jag pratade med var osäker.. Jag ansträngde mig lite till. ”Hon har ofta typ svarta kläder, lite som jag fast ändÃ¥ inte.” (Folk brukar ändÃ¥ dra alla med svarta kläder över samma kam liksom.) Hon visste fortfarande inte riktigt sÃ¥ vi lade ner det för stunden. Jag var tyst en liten stund och sen kom jag pÃ¥! Tatueringar! Hon har ju tatueringar! Nöjd med mitt minne sÃ¥ kom jag ocksÃ¥ pÃ¥ att hon ju även har en del piercings och bodymods. Faktum är att hon nog sticker ut rätt rejält pÃ¥ grund av detta, och tjejen visste sÃ¥klart precis vem jag pratade om.

Men varför började jag då inte med att berätta att det är tjejen som är heltatuerad med piercings, kluven tunga och andra bodymodifications? Tja, än en gång. Jag vet inte. Jag SER ju att hon har allt det, men det är ändå inte vad jag ser. Det är inte det första och enda jag tänker på när jag tänker på henne.

När jag tänker pÃ¥ det sÃ¥ är det som att jag, när jag möter människor, läser av nÃ¥got helt annat än kläder, tatueringar och dialekter. Jag läser av energier. UtstrÃ¥lning. KroppssprÃ¥k. Jag läser av hur dom är, inte hur dom ser ut. Och jag vet inte hur eller varför. Jag bara gör det. Och givetvis ser jag allt det andra med, men det är fortfarande inte nÃ¥got som jag ens reflekterar över förrän jag ”tvingas” till det.

Och lite intressant tycker jag ändå att det är. Att så många ser på världen på ett sett, medan vissa ser något helt annat. Jag kan med stor säkerhet ge ett snurrigt, likgiltigt och ointresserat intryck för folk som inte känner mig. Men för mig behövs inte alltid ord. Jag måste inte alltid prata, fråga, få svar.. Underhållas och hålla låda. För mig kan en blick och ett leende säga så mycket mer.Det betyder inte att jag aldrig har roligt, eller att jag inte tycker det är kul med andra människor som har roligt. Jag är bara inte sådan själv.

Det förklarar dessutom mitt snudd pÃ¥ handikapp i ”gÃ¥-ut-och-festa-situationer”. Situationer som, i mÃ¥ngt och mycket, bygger pÃ¥ att roa varandra. Jag verkar nog vara en mycket trÃ¥kig och grÃ¥ människa hos folk som inte känner mig eller förstÃ¥r sig pÃ¥ mig. Men egentligen känner jag mig sÃ¥ levande att jag ibland tror att jag ska dö.

SÃ¥ det kan vara, helt enkelt.