Jag kämpar mycket med mig själv just nu. Det känns som att jag har tappat fotfästet där ute på isen och fortfarande bara halkar runt utan att veta vart jag skall ta vägen för att få grepp igen. Allt bara snurrar och vardagssaker kommer emellan mig och vägen, och alla tror att det är bra nu. Och vad mer ska jag säga? Jag är så otroligt trött på att förklara och vända och vrida på samma sak, något jag inte har svar på själv ännu. Jag önskar att jag hade det. Att jag visste allt klart och tydligt. Att jag kunde komma vidare. Släppa. Sluta snegla efter tecken. Sluta misstänka att det finns mer än vad som sagts.

Dessutom undrar jag vad det är jag inte minns. Jag undrar vad det är för hemsk sak som gör att jag blivit så här. Som gör mig så inåtvänd och oförmögen att lita på andra. Och jag blir nästan lite arg. Varför är man så skör att någon annan kan förstöra resten av ens liv? Vad fyller det för funktion egentligen?

Att det är jul gör ju antagligen sitt med. Jag har extremt delade känslor inför det hela, men det går bättre och bättre för varje år. Det gör mig fortfarande ledsen dock. Minnena. Alla dessa minnen. Det är så blandat mellan bra och dåliga att jag blir osäker på om alla verkligen är sanna.

Jag gick en sväng på stan den 23:e och skulle köpa några små julklappar. Då mötte jag en liten familj som var som en kopia av min egen när jag var liten. Det var en mamma, en pappa och två barn. Och jag kände igen honom. Inte för att jag någonsin sett honom tidigare. Men hans hållning. Hans lite slitna utseende. Hans blick. Ciggen i handen. Lite slitna kläder. Allt var som en kopia av pappa förr i tiden. När han var lite bakis men ändå var på tillräckligt gott humör för att följa med och göra något för barnens skull. Just det lite slitna utseendet, orakad och med en viss sorts blick som jag inte ens kan beskriva. Och just där och då svepte en snabb tanke genom mitt huvud. Jag hoppas han är snäll på julafton.

Jag hoppas han är snäll på julafton.