Hjälp mig upp ur det jag lämnat.
Jag funderade på det här med förhållanden häromdagen. Inte nödvändigtvis parförhållanden, utan alla typer av relationer, och det faktum att saker skall gälla åt båda hållen. Det är ingen lätt sak. Jag vet att många skrattar över människor som är styrda av någon annan. En kille som är toffel. En tjej som byter intressen. Någon förändras. Träffar inte sina gamla vänner i samma utsträckning. Och det finns alltid någon som har en åsikt om det.
Min fundering var hur många som tänker ett steg längre? Hur många funderar över bakomliggande faktorer? Är killen en toffel eller är han helt enkelt nöjd med att vara hemma med sin partner? Är tjejen verkligen helt och hållet osjälvständig, eller får man nya intressen när man lär känna nya människor? Förändras man enbart på grund av en enda människa, eller förändras man för att man utvecklas hela tiden? Slutar man träffa sina gamla kompisar för att vara dum, för att man inte längre gillar dom, för att ens partner säger att man inte får, eller gör man det för att man utvecklas åt olika håll? Och någon som verkar styrd, kan det vara så att personen gör något av ren skär vilja?
Jag har ocksÃ¥ funderat pÃ¥ det där med att samma regler skall gälla för bÃ¥da parter i ett förhÃ¥llande. Pratar man med folk sÃ¥ är alla i princip alltid rörande överens om att javisst, sÃ¥ skall det givetvis fungera. Det tycker jag ocksÃ¥. Men varför säger vi sÃ¥ när vi vet att det inte fungerar sÃ¥ i verkliga livet. Inte för alla. ”Nähä, men dÃ¥ ska det ju göra det!” ”DÃ¥ är det fel pÃ¥ deras förhÃ¥llande!” ”Hon borde lämna honom, sÃ¥ kontrollerande som han är!”. Ã…sikterna är ofta mÃ¥nga. Allra helst om saker man inte vet nÃ¥got vidare om. Men vad ger oss rätt att döma andra?
Jag är själv sådan som har svårt för det där med förtroende. Jag har 100 % koll på vad jag själv tänker och känner, och jag har lika stor koll på vad jag gör. Därför tvivlar jag aldrig på mig själv. Jag har givetvis ingen som helst kontroll på vad min partner tänker. Eller känner. Eller gör. Och det kan vara förödande för mig. Det skrämmer mig. Jag är helt enkelt livrädd för det faktum att jag inget vet egentligen. Jag kan bara lita på någons ord. Men hur gör man det när man aldrig någonsin tidigare kunnat lita på någon? När ingen bevisat för en att man gör rätt i att ge någon annan ett så stort förtroende. Hur gör man då? När det kan vara förödande att bli sviken bara en endaste liten gång till?
Ibland kan jag känna att man kan låta mig vara. För någon som känner obehag när min respektive skall komma in genom dörren, eller när han ringer och jag inte i förväg vet vad det gäller. Eller som tror att alla andra är bättre än vad jag är, och om jag inte passar mig så blir jag övergiven så som jag alltid blivit förut. Eller som fått lära sig att om man litar på någon så får man ont. Så ont att man vill ta sönder sig själv. Och man duger aldrig. Det spelar ingen roll vad man gör, man duger aldrig. Att jag är osäker på min respektive i förhållande till andra människor kan faktiskt kännas som ett ganska futtigt problem i förhållande till många andra saker som jag ständigt måste tänka på. Så varför ska någon annan komma och ha åsikter om vilka regler som gäller i just mitt förhållande? Den jag är tillsammans med är ju medveten om hur jag fungerar och hur mycket stöd jag ibland behöver, det är inget jag hymmlar med utan snarare något jag faktiskt jobbar med för att ta mig framåt.
Ändå är jag ofta rädd att uppfattas som rabiat flickvän. Kanske för att jag faktiskt är rabiat ibland, men inte menar något illa med det. Jag tror det är i filmen Gröna milen som en kvinna blir så sjuk att hon personlighetsförändras, och de andra ser bara hur elak hon blir och förstår inte alls hur mannen kan stanna, medan hennes man som vet sanningen faktiskt stannar hos henne för att han älskar henne. Vet inte om det är i den filmen, men jag identifierar mig lite med det. Jag har otroligt många problem i min vardag. Inte så att det påverkar någon annan. Inte heller så att det påverkar studier eller jobb i någon större utsträckning. Därför förstår folk inte det. Det man inte ser finns inte. Men för mig finns det. Och därför också för den jag delar mitt liv med. Därför är jag rädd. Jag är rädd att människor skall börja titta snett på Emil för att han är tillsammans med någon som mig. Jag är rädd att folk ska tro saker som inte är riktiga. Jag är rädd att folk skall tro att jag bara är jobbig och trasig och aldrig är en bra flickvän. Jag är rädd och orolig, både för hans och min skull.
Jag vet inte hur många gånger jag tagit personligt illa vid mig när folk skämtar om att det är tjejers fel att killar slutar träna. Det finns nog inget jag supportar så mycket som Emils träning. Det är jag som undrar vad som är fel när han stannar hemma från den. Det är jag som blir orolig om han verkar opeppad. Det är jag som dras med hans humörsvängningar inför tävling. Jag är stolt över hans engagemang i det hela. Jag vill gärna göra allt jag kan i att stötta i tunga perioder. Och jag är gärna med i bakgrunden påtävlingar. Därför blir jag trött när man som flickvän blir stämplad som något negativt. För jag tycker enbart att det är positivt. På riktigt. Många saker har jag problem att hantera, men verkligen inte det.
Och så undrar jag om jag är den enda som har svårt i förhållanden. Är jag den enda som är dysfunktionell och hela, hela tiden måste stanna upp och tänka efter? Är Emil den enda som måste stötta sin partner i vägen mot ett helare liv?
Ibland känner jag att jag bara vill skrika ut vad jag varit med om i mitt liv. Att jag vill att alla skall veta, för att jag vet att folk har lättare att acceptera saker om dom vet att det finns en anledning bakom. Samtidigt vet jag ju att jag måste ha gränser. Att jag får berätta om allt om jag vill, men att jag inte skall behöva göra det för att rättfärdiga mig själv. Jag vet det för att jag har fått lära mig det. För att jag jobbat så mycket med mig själv att jag fått resultat. Men det vore så enkelt. Den Enkla Vägen. Och jag känner så ofta att jag behöver just rättfärdiga mig. Försvara mig. Förklara.
Varför känner jag så?
december 2nd, 2009 at 12:18
Du är nog en av de klokaste människor jag har träffat..
Fler skulle behöva att jobba med sig själva, lära sig att tänka, skriva och fundera över varför saker är som de är.
Om fler gjorde det kanske man inte hade behövt känna att man behöver rättfärdiga sig själv. För oftast är det kanske till personer som själva inte tar tag i sitt eget som heller inte förstår sig på andra.
Och oftast är det väl när man känner att man inte når fram till någon som man vill skrika ut allting och försvara/förklara.
december 2nd, 2009 at 13:35
Självanalys tycker jag är nyttigt dÃ¥ och dÃ¥, men jag tror ocksÃ¥ att det lätt kan bli för mycket. Man gÃ¥r ned sig egna tankar pÃ¥ hur, vad, varför och därför. Mina tömningar hade dels en egoistisk baktanke att rättfärdiga för den som nu mÃ¥nde bry sig, men ocksÃ¥ bara för att rent ösa ur sig sÃ¥dant som fastnat och inte försvinner. Ofta har situationer eller kommentarer fÃ¥tt mig att vilja förklara, försöka fÃ¥ personen att fatta varför jag är som jag är, när det väl egentligen inte är viktigt för nÃ¥gon annan än mig själv hur jag uppfattas. Framför allt har detta varit extra angeläget i de relationer jag haft, vilket antagligen beror pÃ¥ att man ofrÃ¥nkomligt kommer sÃ¥ nära inpÃ¥ varandra känslomässigt. Egentligen borde jag ju skita i vad andra tycker, men är istället väldigt mÃ¥n om att te mig pÃ¥ rätt sätt. Känslan av att behöva rättfärdiga sig själv kan bottna i en oacceptans av sig själv, därav behovet av att förklara, ge en orsak till att man är som man är. ”Det är inte mitt fel, det är pÃ¥ grund av …” Är inte det ett tecken pÃ¥ att man inte accepterat den man är? Att man är en person som man själv inte anser att man borde vara, eller kanske den man tror att andra förväntar sig?
Bäst jag sätter punkt.
När jag märker att jag hamnat i sÃ¥dana tankespiraler, där jag börjar tillskriva andras tankar om mig, gÃ¥r för djupt i mina ”tänk om…” eller amatörmässiga analyser, sÃ¥ försöker jag se det utifrÃ¥n. ”Den eller den människan bryr sig väl egentligen nada om huruvida det egentligen är, eller skiter väl i om jag sÃ¥ sover naken upp och ned frÃ¥n taket! Tänk mer pÃ¥ andras väl och ve istället för dessa destruktiva självcentrerade tankar!”
Och det där med förtroende. Knepigt. Själv är jag nog på stadiet att jag litar på människorna omkring mig, framför allt de som står mig nära. Men när de så sviker blir jag inte förvånad. Besviken javisst, men inte förvånad. Det är liksom bara som det ska vara, något man är van. Naiv skulle kanske någon annan kalla det, godtrogen, eller bara så livet är. Fullt av besvikelser, så varför försöka tro att man kan skydda sig mot dom?
Nej, känner att jag har svårt att hålla fokus och få ned något vettigt och sammanhängande där jag nu sitter på jobbet
december 2nd, 2009 at 19:38
Milla: Tack vännen, vad snällt sagt! <3 Jag trasslar ju som sagt väldigt mycket med mig själv, och ibland är det på gott och ibland på ont. Jag tror att det vad gäller mig kan gå till överdrift ibland, då jag egentligen bara kunde få slappna av och känna som jag känner. Utan vidare analys. Men samtidigt känner jag att jag är den jag är och hellre överanalysera mig än inte tänka efter alls. Typ.
Linda: (Roligt med lång kommentar!
) Jag tror du är något på spåret där, med att det grundar sig i oacceptans av sig själv. Det är ju lite dilemmat för mig själv. Jag piskar upp mig själv efter hur jag tror att andra skulle vilja att jag var. Och så slutar det med att jag för en ständig kamp med mig själv, fast i namnet av andra. Typ. Rättfärdigandebiten känner jag inte handlar så mycket om att försvara mig, utan snarare just att förklara. Jag vill aldrig skylla mina handlingar på mitt förflutna, men ibland kan allt bli väldigt logiskt om man känner till bakgrunden. Exempel: Tål inte beröring och svårt med närhet. Kan bli stort problem och många har stor oförståelse för det. Får man då veta att det ligger övergrepp som grund så blir vinkeln en helt annan, och plötsligt ses man som under omständigheterna väldigt välfungerande. Men tja. Man har ju inte direkt lust att gå och basunera ut det till höger och vänster. Speciellt inte som att man egentligen inte vill bli definierad efter sådana saker. Vilket känns som oundvikligt.
Hmm. Nu blev det ju väldigt dubbelt i det där. Men det är också lite jag i ett nötskal. Å ena sidan si å andra sidan så. Det finns alltid många sidor av en och samma företeelse.
december 2nd, 2009 at 20:50
Det som Linda skrivit känner jag ocksÃ¥ igen, behovet av att alltid vara mÃ¥n om att andra uppfattar en sÃ¥ som man är, eller tror sig vara. Fruktansvärt energislösande, för i de flesta situationer är det faktiskt, mycket riktigt, helt irrelevant. Och att man inte riktigt är nöjd med den man är eller framstÃ¥r som känns ocksÃ¥ bekant, och är nÃ¥got jag märker av tydliga förändringar inom nu under min sjukperiod. Det är förvirrande och man är inte längre hundra pÃ¥ hur man kommer reagera eller vad man vill säga eller vilka man verkligen värdesätter i sitt liv, men det är sÃ¥ värt det. Att vÃ¥ga ta klivet utanför sig själv och se att man faktiskt inte är pÃ¥ utsidan, som man är pÃ¥ insidan, i tillräckligt stor utsträckning, och att börja tillÃ¥ta sig själva att vara just, sig själv – det är nÃ¥t jag absolut inte Ã¥ngrar.
(Det här var ju mest en kommentar på en kommentar inser jag, men ändå.
)
december 3rd, 2009 at 14:42
Vad är det man säger, hur man än vänder sig så har man rumpan bak?
Men jag tror jag förstÃ¥r hur du menar. Man vill inte försvara, inte fÃ¥ det att lÃ¥ta som en ursäkt, bara en förklaring och ett hopp om förstÃ¥else tillbaka. Men förklarar man är det nästan oundvikligt att det blir offerstämpel och ”stackars dig”, vilket man ju inte ville! Trots det brukar jag ändÃ¥ oftast tycka att det känns rätt skönt att ha förklarat ändÃ¥, om inte annat sÃ¥ för att jag resonerar som sÃ¥: Att allt för mÃ¥nga, fler än man tror gÃ¥r omkring med sÃ¥dana ”familjehemligheter” eller andra saker i sin ryggsäck, men förtiger det. Jag har ju inte gjort nÃ¥got fel, jag har ingenting att skämmas för, sÃ¥ varför skulle jag förtiga det som att det vore det? Som lärare i klassrummet stod jag och försökte motivera eleverna att vara öppna, förstÃ¥ att de som drabbas av missbruk, misshandel, övergrepp och sÃ¥ vidare, inte har nÃ¥gon skuld, inte är deras fel, eftersom barnen sÃ¥ ofta tillskriver sig själva just detta. Försökte fÃ¥ dem att förstÃ¥ hur vanligt det faktiskt är, och genom att själv berätta om mina alkoholiserade föräldrar visade att det faktiskt är ok att berätta! Sedan finns det alltid föräldrar eller andra som skulle tycka annorlunda om att faktiskt vara sÃ¥ öppen, men det skiter jag i! ;D
december 7th, 2009 at 8:07
Nej, Emil är inte ensam. Jag är ”emil” i mitt förhÃ¥llande. Nu är det visserligen inte exakt samma problematik men en hel del paralleller finns. Och visst är det jobbigt, det sliter pÃ¥ förhÃ¥llandet och det är inte alltid sÃ¥ att man har lust att förklara för omgivningen om varför saker är som de är. Ibland hade man tyckt att det hade varit enklare om min galathea satt i rullstol, hade cancer eller nÃ¥got. För dÃ¥ hade folk fattat. Man fÃ¥r dock sätta upp lite gränser för sig själv och hitta pÃ¥ lösningar som fungerar för BÄGGE, sÃ¥ att inte en utplÃ¥nar sig själv för den andre.
Men det behöver inte gÃ¥ ut över kärleken, kärleken behöver inte ha nÃ¥got med krÃ¥nglet att göra. Är man lycklig sÃ¥ är man. Sen om det inte ser exakt ut som alla andras förhÃ¥llande sÃ¥ fÃ¥r det väl vara sÃ¥…