Jag har så länge jag kan minnas delat nattens sömn med mardrömmar. Ibland bara stressiga och obekväma. Ibland fulla av skrämmande detaljer och känslor. Och ibland fullkomligt panikslagna så att jag vaknar och skriker, och svetten rinner om mig. De nätter jag slipper drömma är som en välsignelse. Då vaknar jag utvilad och nöjd. Men nätterna med mardrömmar är ändå flera, och tätare. Och varje morgon är jag lika trött som om jag faktiskt sprungit hela natten och stressad. Och varje kväll har jag en obehaglig känsla av att inte vilja lägga mig. Inte vilja fastna i den där världen i natt igen. Jag vill bli skonad. Får lugn och ro, tystnad och mörker.

Vissa drömmar är återkommande. Som när hundarna får magarna uppskurna och jag försöker ringa 112. Eller när en ond drake flyger utanför mitt barndomshem. Eller när barn är fastvuxna inuti väggarna, också i mitt barndomshem. Och just det där med att jag ska slå ett nummer är återkommande i nästan varje dröm. Jag slår ett nummer, men det blir inte dom siffrorna på telefonen. Hur jag än gör så blir det fel siffror. Och när det slutligen, efter mycket gråt, skrik och panik blir rätt siffror, så är det en ond man som svarar i telefonen istället för den jag söker. Många gånger ska jag rädda andra med. Oftast djur. Som en hund, en katt och en fågel. Men alla bara försvinner, samtidigt som jag måste akta mig för onda karlar. Alltid stress och fara. Och smärta i själen som gör så ont att jag inte ens kan uttrycka det, utan bara gråta och skrika trots att skriket inte hörs. Och jag exploderar av det onda. Det gör ont till och med nu, i vaket tillstånd, när jag tänker på det.

Hur blir man av med mardrömmar?

Drömmarna är dessutom allt som oftast fyllda med massor av sinnesintryck. Jag känner varmt blod mot mina fingrar. Mjuka hundmagar under mina händer. Kalla betongväggar med utmärglade småbarn inuti. Jag hör röster som om dom vore verkliga. Minns smaker som om jag känt dom i verkligheten. Och sakerna jag ser blir som fastetsade för mitt inre. Många gånger blir jag på dåligt humör dagen efter, just för att jag drömt något väldigt otäckt.

Nu senaste nätterna har jag drömt ganska konstiga drömmar. Inte full så mardrömslika som vanligt, men ändå sjukt äckliga. Inatt drömde jag att jag hamnat i någon slags stad där alla egentligen var döda. Fast jag var inte död. Inte mamma heller. Men min bror var det. Fast vi var levande ändå, allihopa. Jag skulle fly. Jag och mamma. Men bror fick inte följa med för han var död på riktigt. Det hela utvecklade sig i stor ångest iallafall, och det hände en rad olika saker.

Och nu vill jag inte lägga mig. Jag vill vara så där dödligt trött så hjärnan inte orkar drömma. Men det händer så sällan. Inte ens när jag tror att jag är det. Istället vaknar jag på nätterna, är orolig, går upp, är för trött för att vara vaken men vill inte återvända till mörkerdrömmarna. Jag vill drömma om snälla saker. Eller om äventyr, som Emil. Han drömmer också helt bisarra saker men i hans drömmar så klarar han sig alltid. Han är alltid hjälte. Den starka. Den som vinner. Jag är alltid den svaga. Den som har panik och gråter och skriker och inget kan göra. Den som ingen ser och ingen kan hjälpa.

Jag antar att det pekar lite på hur olika ställen man kan befinna sig på i sitt eget liv.

Jag vill hemskt gärna slippa vara den lilla och utsatta längre.

Problemet är att jag inte riktigt vet hur jag ska ta mig ur det. Det är ju inte så att jag ligger och tänker på otäcka saker innan jag ska sova. Ibland blandar jag in intryck från vardagen, som nu när vi plöjde alla 6 säsongerna av Lost. Men många gånger är det ju helt bisarra saker. Som när pappa skär halsen av mig och himlen färgas röd av blodet som givetvis rinner uppåt.

Sådana saker kan man faktiskt klara sig utan. Frågan är bara, hur slutar man drömma mardrömmar?