Helena skriver i ett blogginlägg (här) om att hon faktiskt blir ledsen av att folk tar sig friheten att kommentera hennes viktuppgång. Jag har tänkt en del på det fenomenet, just att (vissa) människor tar på sig någon roll att säga saker som med största sannolikhet redan är uppenbara. Att man kan göra en blunder någon enstaka gång är en sak, men att om och om igen visa på ett behov att ”trycka ner” andra, säga saker som man – om man inte är helt socialt inkompetent – förstår sårar andra.

Jag har själv fått lite kritik för att ibland ta saker för svart eller vitt, och ibland låta hårdare än jag menar saker. Men då är det av den person som står mig allra närmast. I en relation där man har tid att reda ut vad som menas, man kan lära sig att tolka varandra o.s.v. Och jag skulle aldrig säga åt någon att personen gått upp i vikt. Eller har fula kläder. Eller är ful själv. Vad är anledningen att säga sådana saker?

Själv har jag många gånger fått kommentarer om mina hundar. ”Vilka hemskt fula hundar!”. Till och med det sårar mig, och då är mina hundar inte jag. Sagt av barn är ju en sak, men av vuxna människor? Om sanningen ska fram är det mest tjejer i min egen ålder (typ, 20-30 års ålder då) som säger sådana kommentarer, och då gärna så där så att man av en händelse råkar höra. Dom säger det alltså inte till mig, utan till sin kompis som sedan faller in i gapskratt. Och jag förstår inte grejen. Jag är mycket väl medveten av att mina hundar ser lite tokiga ut. Jag är också medveten om att dom i MINA ögon är finast i hela världen medan andra mycket väl kan se något smutsigt och hårigt och fult. Men SÄGER man det? Och varför? För att såra? Göra sig lustig på annans bekostnad? För att man har rätt att säga vad man vill? Och har man verkligen det?

Självklart får människor tycka att mina hundar är fula. Dom får tycka att jag är det fulaste dom sett också. Men vad gör att vissa människor har ett sånt behov av att dela med sig av sina åsikter? Varför säger dom till Helena att hon gått upp i vikt, som om hon skulle ha missat det själv? Varför säger dom att mina hundar är fula? Tänk om jag skulle säga till någon med ungar att ett av barnen är så galet fult, och sedan gapskrattande gå där ifrån? (Nej just det ja, man får inte göra jämförelsen barn – hund, för då är man per automatik en crazy lady som tror att hundarna är ens barn och som inte ser skillnaden.)

Jag undrar om folk är elaka med flit. Speciellt i grupp tenderar människan att bete sig tämligen dåligt. Jag antar att det handlar om den där vi – dom-känslan o.s.v. Men borde inte vi vuxna människor ha kommit längre än så? Jag tänker ofta att jag är så oerhört glad att jag inte är tonåring längre. Att jag slipper alla de där konstiga reglerna om hur man ska vara, vad man ska gilla och hur man ska bete sig. Tills jag öppnar ögonen och märker… att människor fortfarande håller på så. Även i vuxen ålder. Och jag förstår inte vad problemet är. Tänk om fler satsade på att lära känna sig själva istället för att bry sig så sjukt mycket om vad andra håller på med. Jag har haft förmånen att gå i terapi i många år nu, men att hamna på akutpsyk och slussas runt hos psykologer kan ju omöjligt vara ett måste för att lära sig lite vanligt hyffs. Kan man ju tycka. Jag hade aldrig vågat yttra mig och säga något elakt ens när jag var tonåring. Så oerhört respektlöst mot den andra individen, så jag blir nästan arg på riktigt.

Och appropå det. Vad är det som gör att det fortfarande är så tabubelagt att få vara öppen om sin egen historia. Sin egen bakgrund? Jag själv känner av det ganska mycket och har ofta svårt att hitta balansen. För att få jobb och verka trovärdig får man inte berätta för mycket – för då är det ett tecken på att man inte tagit sig vidare. Man får heller inte berätta för mycket för då är det risk att människor tror att man bara hittar på, eller överdriver. Det är av någon anledning en stor skräck hos mig, samtidigt som jag är medveten om att dessa människor nog hör till de tidigare nämna personerna och där med inte förtjänar att jag bryr mig om deras åsikter. Om man skriver mycket om sin bakgrund, ja då ska man sättas på plats och få berättat för sig att det finns dom som haft det mycket värre. Och för allt i världen – skriv INTE en självbiografi! Världen svämmar över av sådana och du ska inte tro att din kommer vara mer läsvärd än någon annan. Vilket trams! Skäplitteratur är det. Tacka vetja böcker om en kändis trasiga liv. Och du sjöng faktiskt aldrig i Joy Division. Och inte blev du skådis. Eller provocerande artist med ett kvinnonamn och ett namn från en känd massmördare. Nej, kom igen när det gått riktigt utför helt enkelt. Först då är det du har att säga läsvärt.

Hur som helst så är jag högst medveten om att man ska vara försiktig. Man ska inte skriva öppet på Internet för då kan vem som helst läsa och använda sig av infon. Men vad sjutton spelar det för roll? Mina upplevelser ÄR ju mina upplevelser. Varför ska jag skämmas för dom? Och varför ska jag behöva stå till svars för dom?

För övrigt skriver jag aldrig om sådant som jag själv inte redan bearbetat och gått igenom. Där går min personliga gräns. Jajemensan, till och med jag har en sådan. En gräns. Och det borde vara fritt fram för var och en vart man vill lägga den.

- Vi har flyttat tillbaka till Göteborg och bor nu inklämda i den lilla ettan. Det fungerar men kommer bli lite småkrig när jag börjar skolan. Jag är sån som måste sova ordentligt varje natt och går där med och lägger mig mellan kl 22 och 23. Emil brukar ju vara uppe till 12-01 nån gång, vilket gör att jag blir grinig för att jag inte kan sova. Men tja. Vi jobbar på att eventuellt kunna byta denna hyresrätten mot en större. Den som lever får se hur det går med det.

- Zorias syster Kali bor hos oss och har gjort det i 1,5 månad nu. Hon åker hem igen i början på september. Det är störtmysigt men emellanåt lite trångt. Det jobbigaste är att man inte får åka med tre hundar på vagnen och att det är långt till rastgård. Så som det är nu promenerar vi till rastgården vid blå stjärnan varannan dag ungefär. Hundarna som ju är vana att få springa minst en gång om dagen är inte så nöjda, men vad gör man liksom. Kompenserar med mer aktivitetspromenader och en massa socialträning på stan.

- Det var kulturkalaset i Gbg förra veckan. Skojigt! Träffade Karin, Martin och Dojz. Dojz umgicks jag med en massa förut men som med så många andra är jag kass på att hålla kontakten. Däremot är jag en hejare på att tänka och har många gånger tänkt att jag saknar just honom och hans knäppheter. Och se vem dök upp? Jo, just han. Tur att han och Karin hållit kontakt.

- Emil grejar med Orcbite. Typ en massa. Och med lite annat med. Och har börjat sitt nya jobb med, på Valentin & Byhr. (Tror det stavas så.) Och här kan man läsa lite om hans grejer han gör, när han har tid att uppdatera: http://www.rahzeal.com/

- Jag tränar Cerberus för fullt. Det är dock väldigt svårt att träna när man inte har ”statister”. Han kommer ju på inkallning till mig, gör haka på mig, lämnar apport till mig osv. Men det är stor skillnad på att göra allt till just mig, eller Emil, eller andra han känner eller till en främmande person. Men jag tränar bäst det går och fungerar det inte får vi göra om certifieringen i maj.

- Jag håller på och startar mitt företag, Projekt Tassavtryck. Ska fixa FA-skattsedel och så där med, men tänkte se hur det går på certifieringen, mest för att se hur ”bråttom” jag behöver ha. Spana in http://www.projekt-tassavtryck.se

eller gå med i min facebookgrupp.

- Nästa måndag börjar skolan igen och det är snart dags för C-uppsats. Jag längtar redan!

- På tisdag börjar jag läsa till hundinstruktör. Det ska bli väldigt spännande, och är ett steg mot att kunna ha lite kurser och så småningom även en terapihundkurs. Tänk vad skoj det skulle vara! Jag som är lite lagom självupptagen med och gillar att hålla föredrag. Och dessutom att hjälpa andra. Och om jag får säga det själv är jag en ganska bra människomänniska – så länge jag mår bra. Och det behövs, för många instruktörer är hejare på hundar men kassa på att bemöta hundägarna. Jag satsar därför på en kombination. Har dessutom tänkt att försöka göra mig själv lite vinthundsinriktad, om det nu går.

Åh, jag får uppdatera mer en annan gång för nu ska pilla i mig en smörgås. Hej så länge!

Gud, som haver barnen kär,
se till mig som liten är.
Vart jag mig i världen vänder,
står min lycka i Guds händer.
Lyckan kommer, lyckan går.
Den Gud älskar, lyckan får.

Han river i mina kläder. Hårda, starka händer. Så mycket starkare än mina. Varenda muskel i min kropp är spänd men jag kan inget göra. Inget annat än vänta. Blunda. Hoppas att det är över snart. En frän doft når mig. En doft av sprit och öl och cigaretter. En doft av desperation. En doft av tragik. Låt det vara över snabbt den här gången. Jag finns inte. Jag är luft.

Skydda, Gud, min barnasjäl
för allt ont, och göm mig väl
undan frestelse och fara.
Låt mig trygg hos dig få vara
medan dagens timmar gå,
och när natten faller på.

Sängen känns hård och kall och obekväm. Lakanen känns hårda som grus och skaver mot min avklädda hud. Inuti mig börjar paniken stiga. Maktlösheten. Varför handlar det alltid om just det? Makt? Jag har ingen makt. Jag är hälften så stor. Mina armar är så tunna och sköra och orden jag uttalas hörs inte. Tårarna jag gråter syns inte. Jag finns inte. Jag är luft.

Synd i gärningar och ord,
att din vilja ej blev gjord,
själviskhet i hjärtat inne,
att jag ej haft dig i minne —
all min skuld och all min brist
nu förlåt, o Jesus Krist.

Han håller fast mig nu. Hårda händer om mina smala handleder. Han tränger in i mig. Smällen som hörs när mina vingar bryts är öronbedövande. Det borde ha väckt hela huset. Men ingen reagerar. Inte ens han. Han juckar och juckar och jag blundar och stänger av. Hela systemet. Jag känner inte den fysiska smärtan. Mitt inre är nedstängt och frånkopplat. Jag orkar inte kämpa för ingenting jag gör hjälper. Jag finns inte. Jag är luft.

Alla blomsterfrön som gro,
fåglarna som bygga bo,
smultronblommorna i skogen,
åkerns säd, att den blir mogen —
gode Gud som allting ser,
hjälp att ingen skada sker.

Någonstans långt borta finns en värld. Den är välbesökt av mig vid det här laget. Där är gräset alltid grönt och daggstänkt men mina barfotafötter blir aldrig kalla. Mina älskade, saknade djur finns där. Gibson och Taj och Sebban och Farre. Alla finns där för där är regnbågen. Ljuset är varmt och inbjudande och tryggt, och det finns inga skuggor någonstans. Jag är naken där också, men ingen kan någonsin skada mig och mina stora vita vingar har gott om utrymme att bre ut sig. Jag finns där. Jag är inte bara luft.

Tack att ingen ensam går,
som din fadersarm ej når.
Tack att dina milda händer
sträckas över folk och länder.
Tack för att du hjälper visst.
Tack, vår Gud, för Jesus Krist.

Den otroliga smärtan som skär i mitt underliv sliter tag i mig och tar mig genast tillbaka till verkligheten. Jag tror att jag just dog på riktigt. Jag slets i stycken. Delades i två delar. Det värker och värker och tårarna rinner av smärta nu. Förnedringen har förvandlats till salt vätska från mina ögon och rött blod mellan mina ben. Min kropp är kall och jag mår illa. Det svartnar för mina ögon. Han ligger där bredvid mig. Nöjd över sin erövring. Nöjd över att ha smutsat ner mig. Nöjd över att ha knäckt mina vingar. Vita fjädrar segnar fortfarande ner över golvet. Jag vänder mig på mage. Blundar. Försvinner.
Jag finns inte.
Jag är död.

Gud, som haver barnen kär,
se till mig som liten är.
Vart jag mig i världen vänder,
står min lycka i Guds händer.
Lyckan kommer, lyckan går.
Den Gud älskar, lyckan får.

Själv har jag för länge sedan insett att jag inte riktigt ser på världen och tänker på samma sätt som andra. Även fast jag ser det dom ser så blir det på något vis inte det väsentliga. Och jag vet inte ens varför. Det bara är så.

Två exempel:

Jag ska ivrigt berätta för Emil att jag mötte någon i trappan utanför som gillade hundarna väldigt mycket, och att jag träffat honom flera gånger nu. Det är roligt att inte alltid känna sig till besvär för att man har hundar. Emil frågar vem det var, och jag försöker beskriva. Han var typ.. inte så lång.. normalbyggt.. ljust, nästan rödlätt hår.. stort leende.. kanske nånstans mellan 35-50 år gammal. (vad vet jag liksom.) Jaha, sade Emil. Var det fastighetsskötaren kanske? Mjaa joo, jag vet inte. Kanske det. Jag har har ju ingen aning och jag frågade inte. Emil frågar då om han pratade kraftig skånska? Jag funderar.. Och jag vet faktiskt inte. Jag minns inte men jag tror inte det.. Vi släppte det eftersom vi inte visste.

Senare möter vi samma man. Och mycket riktigt, han pratar bred skånska. Emil undrade HUR jag kan missa en sådan sak. Och jag vet faktiskt inte. Det sorteras bort i min hjärna.

Scenario två var häromdagen när jag var och jobbade. Vi pratade om United Sisters och jag skulle förklara för en tjej som arbetstränar vem Helena är. Inte jag alltså, utan en annan. Jag vet att jag är kass på detta så jag anstränger mig.. ”Jo men du vet, Helena. Hon söta tjejen som sitter bakom mig. Hon är typ.. lite längre än mig kanske, lite större. Lite drygt 30 år gammal men ser mycket yngre ut. Svart, lite kort-aktigt hår.” Tjejen jag pratade med var osäker.. Jag ansträngde mig lite till. ”Hon har ofta typ svarta kläder, lite som jag fast ändå inte.” (Folk brukar ändå dra alla med svarta kläder över samma kam liksom.) Hon visste fortfarande inte riktigt så vi lade ner det för stunden. Jag var tyst en liten stund och sen kom jag på! Tatueringar! Hon har ju tatueringar! Nöjd med mitt minne så kom jag också på att hon ju även har en del piercings och bodymods. Faktum är att hon nog sticker ut rätt rejält på grund av detta, och tjejen visste såklart precis vem jag pratade om.

Men varför började jag då inte med att berätta att det är tjejen som är heltatuerad med piercings, kluven tunga och andra bodymodifications? Tja, än en gång. Jag vet inte. Jag SER ju att hon har allt det, men det är ändå inte vad jag ser. Det är inte det första och enda jag tänker på när jag tänker på henne.

När jag tänker på det så är det som att jag, när jag möter människor, läser av något helt annat än kläder, tatueringar och dialekter. Jag läser av energier. Utstrålning. Kroppsspråk. Jag läser av hur dom är, inte hur dom ser ut. Och jag vet inte hur eller varför. Jag bara gör det. Och givetvis ser jag allt det andra med, men det är fortfarande inte något som jag ens reflekterar över förrän jag ”tvingas” till det.

Och lite intressant tycker jag ändå att det är. Att så många ser på världen på ett sett, medan vissa ser något helt annat. Jag kan med stor säkerhet ge ett snurrigt, likgiltigt och ointresserat intryck för folk som inte känner mig. Men för mig behövs inte alltid ord. Jag måste inte alltid prata, fråga, få svar.. Underhållas och hålla låda. För mig kan en blick och ett leende säga så mycket mer.Det betyder inte att jag aldrig har roligt, eller att jag inte tycker det är kul med andra människor som har roligt. Jag är bara inte sådan själv.

Det förklarar dessutom mitt snudd på handikapp i ”gå-ut-och-festa-situationer”. Situationer som, i mångt och mycket, bygger på att roa varandra. Jag verkar nog vara en mycket tråkig och grå människa hos folk som inte känner mig eller förstår sig på mig. Men egentligen känner jag mig så levande att jag ibland tror att jag ska dö.

Så det kan vara, helt enkelt.

Läs läs läs!

http://cerberus.rahzeal.com

Smärre återfall. För mycket känslor på för kort tid. Jag ser allt men kan inte sortera. Istället packar jag allt i lika stora delar bak i ryggsäcken. Eller höghuset, som Winnerbäck sjunger. Ibland brister det. Med all rätt. Man skall inte fråntaga mig rätten att känna och bli besviken. När andra blir besvikna på mig är det mitt fel, för jag kan inte göra saker så som man ska. Jag har ett felaktigt inlärt beteende. Men när jag blir besviken, då är det också fel på mig.

Frustrerande. Jag ifrågasätter och undrar. Kan jag inte lita på mig själv?

Hatar återfall. Men ett litet räknas väl knappast? Det kanske snarare behövdes för att sedan fortsätta ta mig framåt?

Det satte sig en man bredvid mig på bussen igår. Han luktade så illa att jag knappt kunde andas. Jag funderade över vad som gav mig rätt att döma ut honom där och då. För det gjorde jag lite kvickt. Tills jag ändrade mig och bara dömde ut hans oförmåga att hålla sig ren.

Vi är snabba på att döma ibland.

Och appropå dom: I USA hittades ett helt gäng afghaner utsvultna och toviga för ett tag sedan. Jag undvek att se på bilderna men när en kompis direktlänkade så fick jag se ändå. Och det var det vidrigaste jag har sett. Och jag grät. Min älskade ras afghanhunden.

Jag vet att hundar ständigt far illa. Jag grät över vinthunden som hittats fastbunden i skogen, död. Det var i Sverige. Sjukt. Men det som gör det här fallet speciellt, bortsett från att det är just afghaner som ju är min älskade ras, är att det var en mer eller mindre känd afghanuppfödare som låg bakom det hela. Och det sägs att hon är domare också.

Saken är den att jag förstår att det bara är mycket sjuka människor som plågar djur. Som svälter dom till döds. Och även om jag instinktivt känner att mord vore en bra lösning, eller samma behandling tillbaka, så inser jag också att personen som sagt är sjuk. Det som jag förfasas över i det här fallet är att ingen har märkt något. Hur kan inte en enda människa ha förstått vad som pågick? Hur kan hennes man ha låtit det ske? Är han lika sjuk han? Lever dom helt utan grannar och kontakt med andra människor?

Oavsett vilket så svalt tre afghaner ihjäl. Övriga omhändertogs av privatpersoner, vilket nu tydligen försvårar situationen rent rättsmässigt. Och jag vill att hon ska ställas in för rätta. Ingen häxjakt. Men en rättegång. För de döda hundarnas skull, för de överlevande hundarnas skull och för djurrätten i stort.

Skriv gärna på här:

http://www.thepetitionsite.com/petition/893/401/332

Här finns mer info och bilder för den som klarar av att se:

http://s764.photobucket.com/albums/xx290/LisaBettis/Afghan%20Rescue/

Och hela historien om vad som hände, med ett svar från amerikanska afghanklubben:

http://www.ahpedigrees.com/modules/newbbex/viewtopic.php?topic_id=481&forum=15

Och, sist men inte minst.. Fina armband som man kan köpa och visa att man uppmärksammat händelsen:

http://www.afghansonline.com/indianaangelsad.html

Idag när jag passerade kom en kille fram till mig. Han var i min ålder. Kanske till och med yngre med tanke på att jag ju börjar bli till åren nu. (Okej, inte så men 30 är snart här och det känns helt galet.) Hur som helst såg han ut som vilken grabb som helst. Lång, lite egen stil, tuffsig, spretig frilla. Men när jag såg honom såg jag att han var lite mer sliten. Lite mer skitiga kläder (men inte så mycket) och tja.. såg ut att ha levt ett lite hårdare liv. Han frågade mig om jag hade 8 kronor, eller iallafall någon krona att bidra med. Det fattas bara 8 kr sade han. Jag skakade på huvudet och sade att jag tyvärr inte hade några. Och grejen var att jag kollade inte ens. Jag visste att jag för det första inte hade plånboken med mig, och att jag för tillfället är minst lika pank som han är eftersom jag i princip är arbetslös. Men det kändes så himla ignorant. Dels kanske jag hade några lösa mynt i väskan, jag kunde ju inte vetat säkert om jag inte tittade efter. Och dels måste han ha trott att jag bara sade så, precis som så många andra.

Sekundrar efteråt grävde jag i väskkan för att se, och jag hade verkligen inte ens en krona. I samma veva mötte han en man som skulle hämta Situation Sthlm, morsade och vände åt andra hållet. Han fick några kronor av en av vägarbetarna här utanför och gick med snabba kliv mot Situation Sthlms kontor.

Då slog det mig. Vad krävs för att få en ung kille att be en främmande person om några kronor på det viset? Att tigga, så att säga. Om jag blev hemlös precis i denna stund så skulle jag vara förtvivlad. Jag skulle antagligen skämmas. Och om jag behövde 8 kr skulle jag vilja sjunka genom jorden innan jag frågade en rätt söt grabb, eller tjej för den delen, om pengar. När når man den gränsen? Hur hamnar man där? Vad är man med om att för att svälja sin stolthet så? För jag tycker absolut inte att man skall skämmas. Det är snarare väldigt starkt gjort. Men jag förstår ändå att vi människor har en gräns. Jag har det, det vet jag. Och alla har  olika gränser. Det förstår jag också. Men någonstans har man en gräns, och jag undrar vad som tvingar en att gå över den.

Jag önskar att jag hade haft 8 kr att ge honom. Jag önskar att jag hade kunnat visa att det var okej.

Och att jag bryr mig.

Den här krönikan som är anti begreppet ”hen” t.ex. Jag vrider mig av irritation när jag läser den. För att jag inte håller med om den förenkling som görs där. För att hon får det att låta som att ”han” och ”hon” kommer dö ut och alla plötsligt ska kallas för hen, henom och hens. Och visst, det finns säkert folk som helst skulle se att det blev så. Som vill eliminera könen och se alla som lika varandra. Som drar allt till sin spets, helt enkelt.

Jag tror dock att de allra flesta bara vill ha ett alternativ. De allra flesta som är insatta i begreppen alltså, inte de allra flesta människorna totalt sett. Där tror jag att de allra flesta är sjukt opålästa, oinsatta, ignoranta och trångsynta. Hur som helst så tror jag att bland de som vill använda sig mer av begreppet ”hen” är sådana som själva vill ha ett alternativ. Tänk så otroligt många gånger vi ska ange om vi är man eller kvinna. Hur många gånger spelar det verkligen roll? Det är skillnad på oss rent biologiskt. Men fortfarande, vad spelar det för roll? Och om man nu inte känner sig som antingen eller, om man känner sig som lite av båda, varför kan man då inte få ha ett till alternativ? Vad skulle det förändra? Gör det att män som känner sig som män känner sig mindre manliga? Att kvinnor som känner sig som kvinnor är mindre kvinnliga? En man som känner sig som kvinna kan onekligen fylla i kvinna i ett formulär redan idag, men om det är obekvämt så kan ju ett till alternativ bara vara positivt. Och detsamma för kvinnor i samma situation.

Jag är långt ifrån någon radikal person som hela tiden tvångsmässigt måste analysera saker. Som jag skrev i förra inlägget så tycker jag att ett ständigt sönderanalyserande bara blir tröttsamt. Däremot tycker jag att en mer avslappnad inställning skulle vara trevligt. Jag bryr mig inte om huruvida en person anser sig vara en han, hon eller hen. Om personen ligger med en eller flera han, hon eller hen. Eller med ingen alls. Jag förutsätter heller aldrig att en person är heterosexuell, som så många andra gör, lika lite som jag förutsätter att barn jag jobbar med har en mamma och en pappa. Och nej, jag tycker inte att det är att analysera sönder. Att stå och pyssla och greja med ett gäng barn och ungdomar, och sedan säga att dom ska ta med sig saken hem till mamma/pappa utan att VETA att dom faktiskt har en mamma och pappa kan ju vara skitjobbigt för ett barn. Herregud, jag kan fortfarande bli påverkad av att folk förutsätter att JAG har en pappa. Vilket jag ju har men inte har kontakt med. Jag vet inte hur många som frågat mig om mamma och pappa också bor i Göteborg, eller som förutsatt att mina föräldrar lever tillsammans.

Jag tycker absolut att man ska fråga saker. Att man inte ska tassa på tå. Det vore inte heller rätt. Eller särskilt trevligt. Däremot kan man väl bara sluta förutsätta saker. En kurskamrat sade till en annan ”nu vet jag ju iallafall att du inte är lesbisk, utan har en man, eftersom du har barn och är gravid”. Jag undrar hur kursaren tänkte då. Varför skulle tjejen inte kunna bli inseminerad, eller ha sex med någon för att bli gravid, och sedan leva med en annan kvinna. Eller en hen. Inte vet jag och mig kvittar det. Så varför förutsätta saker? När jag började prata med min coachtjej som jag är mentor åt via nätet så hade jag ingen aning om huruvida personen hon längtade efter var en han eller hon. Eller hen, nu igen då. Men inte spelade det mig någon roll? Jag kan ju ändå lyssna och ge råd, vilket kön objektet för hennes känslor än har. Eller hur?

En annan gång var det en väldigt HBTQ-påläst person som själv klär sig väldigt könsneutralt som sade en sak jag reagerade på. Personens dotter ville ha rosa prinsesskläder på sig, och fick givetvis ha detta. Men när personen berättade om situationen så sade h*n också att h*n hade frågat dottern om hon inte ville ha dom coola haj-byxorna på sig istället. Och jag undrar. Varför är byxor med hajar på mer könsneutralt än rosa? Varför är de flesta färgerna könsneutrala utom rosa och möjligtvis rött? Vem bestämmer det? Eller är det så att om man har en pojke så ska han för att vara könsneutral bära rosa, och en tjej ska bära blått och coola hajar eller superhjältar? Och framför allt, vad spelar det för roll? Det är sjukt tråkigt att barn inte får bära vad dom själva vill. Se bara när min 12-åriga bror uptäckte japan-looken, bar nagellack och kajal, rosa kläder och svarta tighta byxor. Han blev mobbad. Med dunder och brak. Och varför? För att han var annorlunda. Ja. Men vem har lärt ungarna vad som är annorlunda? Föräldrar, dagispersonal, mor- och farföräldrar.. Alla vuxna runt omkring barn visar ju vad som är okej. Från att barn är små. Visst att barn är elaka. Men jag tror verkligen inte att dagisbarn är elaka mot någon för att den leker med dockor. Jag tror att det är för att det är annorlunda. Och för att vi vuxna har lärt dom vad som är just annorlunda.

Jag ska sluta pladdra på om saken nu. Avslutar med en krönika som jag tyckte betydligt bättre om, i vilken jag fann krönikan som jag länkade till här ovan.

Bra krönika som jag gillade.