Den här sommaren har varit en konstig sommar. En rent ut sagt dålig sommar, på så många punkter och för så många som jag bryr mig om. Mina bästa. Men den har också fört något med sig, precis som alla andra årstider och perioder, veckor och dagar.

Jag har blivit påmind.

Jag har blivit påmind om att vi spelar ett spel. Inte på ett negativt, opålitligt sätt. Men ändå ett spel. Och det är med vår allra dyrbaraste gåva som insats. Vårt hjärta.

Vårt hjärta. Våra känslor. Vi ger dom till en, enda utvald person och där med blottar vi hela oss. Vissa ger allt på en gång. Vissa håller hårt i sig själva och ger bara en liten, liten glimt av deras vackra inre i taget. Jag själv visste nog inte riktigt om att det är vad jag har gjort, men när livet plötsligt ruskas om en del så påminns man. Man påminns om hur ont det kan göra.

Hur ont det gör.

Man skrapar ihop resterna av sig själv och räcker fram sitt trampade, trasiga hjärta. Duger det här?

Duger det här…

Kanske. Kanske inte. Men jag är medveten om att det är med hjärtat som insats som jag älskar.

Jag älskar tryggheten som jag känner. Den starka kroppen. Den starka personligheten. Den trygga människan. Armar som alltid fångas, som alltid skyddas. Ögon som alltid ser mig. Till och med när jag inte syns. När jag är gömd i skugglandet, det där mörka och dystra. Som en kvarglömd vante i en regnig mörkerskog. Även då syns jag. Blir upplockad av starkarmarna och vaggad till ro med skäggigt mummel och varma, omtänksamma ord som kämpar för att visa ljuset.

Och jag älskar det ljuset. Glädjen som jag får uppleva. Allt skratt jag får dela. Tillsammans. Inte åt, utan tillsammans.

Jag älskar så många saker. Till och med dom där lite störande sakerna. Som att han svarar på tilltal trots att han inte är vaken på riktigt, det som gör att information liksom försvinner ut i tomma intet.

Eller att han kan vara fullt upptagen och inte lyssna när jag talar, men ändå kan upprepa det senaste jag sagt när jag frågar. Trots att han egentligen inte har hört.

Eller att bli upplyft, omkullkastad, utstrypt och boxad på för att han skall träna något grepp helt plötsligt.

Jag älskar det där intensiva. Det som gör att han sitter uppe hela nätter och pillar och fnular med en enda liten sak. Ett datorspel, en plastgubbe som ska målas, en bok som ska läsas. Allt ska ske med en gång, och då hela tiden. Det är frustrerande ibland, men det är också det som gör honom så himla duktig på många saker.

Och det älskar jag också. Känslan av att vara stolt. Stolt över saker som för andra kanske saknar betydelse men som jag ser har betydelse för honom. Jag är stolt över den han är. Hur han bryr sig om sina vänner så som dom inte alltid bryr sig om honom. Hur han bryr sig om mina vänner som dom inte alltid bryr sig om honom. Eller mig för den delen. Jag är stolt över den person han är, principfast och knepig men ändå så.. enkel. Så trygg.

Trygghet. Det är viktigt för mig. Det märker man om man läser mina gamla inlägg från många år tillbaka. Det är viktigt på grund av min uppväxt. Min bakgrund. Min avsaknad av just trygghet. Men det är också viktigt för mig för att jag är människa. Precis som alla andra.

Och jag älskar att känna den känslan. Jag älskar att somna om kvällen och höra hans andetag och sömnmummel. Jag älskar att vakna på morgonen och veta att han finns där.

Jag älskar hur han kan hantera mig och alla mina eldiga känslor. Mina rädslor och mitt mörker. Min iver och min glädje. Och hur han klappar mig på huvudet och säger att allt blir bra de stunder som jag lamslås av skräck för att mitt konto är på minus, för att pappa har hört av sig eller bara för att jag är jag och jag får för mycket i min hjärna ibland. Och han förminskar inte. Bara när han är arg, och det har han ibland anledning att bli. Sådant är livet. Jag blir också arg ibland. Och så blir jag rädd. För kanske försvinner han om jag blir arg. Kanske håller jag för hårt. Kanske håller jag för löst. Hur skall man någonsin veta, förrän det är för sent?

Att älska är aldrig enkelt. Hjärtat är vår dyrbaraste ägodel och det sista vi vill sätta på spel. Men jag har vågat. Jag har vågat älska och nu vågar jag säga det också.

Jag älskar dig. Även när du inte kan höra mig så älskar jag dig.