I lördags kom Cerberus kullbror Neo till mig. Han ska bo här i en månad. Vi gick ut hårt från dag ett och åkte på kapplöpningsträning i Åkersberga på söndagen. Det var unghundsträning och prova-på-dag. Jag tycker det är roligt att alla hundar är välkomna. I söndags var det t.ex. en finsk lapphund (tror jag) och en tax som var med och sprang.

Vi började med att köra släphare på en raksträcka bara. Zoria som är ung får inte springa på fasta haren ännu så hon fick springa två rakor istället. Jag fick hjälp att släppa henne så jag kunde ta emot henne på andra änden, och jisses vad hon springer. När man ser afghaner springa på det viset så ser det ganska lojt ut, i jämförelse med t.ex. en greyhound. Men det är rätt starka krafter i dom ändå, och snabbt går det. Zoria tycker det är sååå kul! Hon ska döda döda döda trasan. Vi joggade tillbaka och släppte henne en gång till. Och hon sprang för kung och fosterland igen. Efter det fick hon nöja sig att vara åskådare.

Neo fick också prova. Först på släpharen. Jag visste inte alls hur han skulle reagera eftersom han aldrig sprungit förut, så vi försökte leka lite med trasan för att fånga hans intresse. Han brydde sig inte alls. Men så fort trasan började åka så hajade han grejen och sprang som en tok. Roligt att se!

Cerberus då. Han som stannade förra gången, och varit osäker. Den här gången var det inte antydan till osäkerhet. Han skrek och gapade på plats, och tog i för fullt när han sprang på släpharen. Så fullt att han missade när den stannade och fortsatte en bit till för att sedan vända tillbaka och faktiskt ta sikte på trasan igen. Roligt att se! Den borzoi som han tycker är läskig fortfarande var där den här gången med, och Cebbe sänder tydliga lugnande signaler när han ser den men är lite modigare nu. Han står kvar och smackar och viftar försiktigt på svansen istället för att försöka slänga sig åt andra hållet. Bra va?

Efter en paus var det så dags för varvet. Dom springer på fast harmaskin, en maskin som åker på ett räcke på innervarvet och håller ut en lina med trasa i. Den låter rätt mycket så först undrade hundarna vad det var för något. Men snart förstod dom och ville gärna springa.

Cerberus var först ut. Han startade fint och for iväg med kraft, men det såg lite lojt ut på håll efter det. Jag funderade på om han var avvaktande av osäkerhet, eller för att han väntar på att luren ska svänga som i LC, eller om det var för att det var tråkigt när haren åkte så förutsägbart. Men sprang gjorde han och i mål kom han. Sedan förstod jag varför det sett så lojt ut:

Foto: Sanna Rogersdotter

Maskinen åkte så långsamt så han sprang bredvid trasan istället för efter. Klart han undrar vad sjutton som händer då. Haha! Hoppas piloten gasar på lite nästa gång, för det där är ju inte så skoj för hunden. Tur att han inte dök på den eller trampade på den, då kan dom ju skada sig.

Foto: Sanna Rogersdotter

Här syns det också att den går långsamt. Han springer ju i höjd med maskinen. Och till och med tittar lite på publiken och hundarna som stod och skällde, för haren försvann ju liksom ingenstans.

Sedan var det Neos tur. Han sprang också men redan efter knappt hälften började det gå långsamt. Han kämpade dock på bra in i det längsta och när han kom upp på sista raksträckan så tvärstannade han. I sann afghananda. Orkar man inte så måste man inte. Det lustiga var att dom som stannar brukar stanna och iaf gå runt lite, gå till publiken eller vad som helst men Mr Neo bara tvärstannade och sedan stod han blick stilla. När jag kom springande fick jag lite svanssnurr och sen gick vi av banan. Kanske fick han mjölksyra eller så, han är ju inte lika van att springa som mina är. Hur som helst så tyckte han att det var roligt.

(två sekunder senare så tvärstannade han. ) Foto: Sanna Rogersdotter

Jag är iallafall väldigt glad att Cerberus springer igen, med glädje. Det känns bra för all träning vi gör, vare sig det handlar om LC/kapp eller för terapihundcrtifieringen. Glad hund med självförtroende vill jag gärna ha, och han tycks vara tillbaka. Nu återstår det att se om det ändras när man kommer till LC-fält. En kapplöpningsbana är ju mer avskild och en annan typ av miljö.

Väl hemma på kvällen hade jag tre trötta, nöjda och hungriga hundar. Helt klart bland det bästa som finns!