Tänk att aldrig ha fått höra att man är bra. Eller att man klarar något. Tänk att aldrig vara trodd på, eller betrodd. Tänk att aldrig ha haft någon bakom sig, som stöttar och finns kvar vad som än händer.

Det är verklighet för så fruktansvärt många. Fler än man tror.

Jag har funderat mycket på det där med en andra chans. Vem förtjänar en sådan? Finns det ens någon som inte förtjänar en? Och i sådana fall,vem har rätt att avgöra vem som gör det och vem som inte gör det? Vart går gränsen?

I min värld förtjänar alla en andra chans. Och nu menar jag givetvis inte att du ska ge någon som gjort dig illa en till chans. Att du ska bli tillsammans med det där elaka exet igen. Eller att personen som slog dig ska få träffa dig igen. Nu pratar jag om chanser till livet. Jag kan helt ärligt säga att jag anser att alla förtjänar en andra chans till livet. Jag anser att vi måste förstå vilka förutsättningar människor lever under, och tro på deras kraft och möjlighet till förändring. Med rätt redskap, förstås. Förutsättningarna måste förändras.

Hur gör man då?

Det finns självklart en massa olika vägar att gÃ¥. Och jag tror pÃ¥ alla. Vissa behöver djupgÃ¥ende psykoterapi, eller kognitiv beteendeterapi för att lära om till nya beteenden. Vissa behöver en mentor som varit i samma situation. Vissa behöver stöd frÃ¥n andra som fortfarande är i samma situation medan Ã¥ter andra bara behöver känna nÃ¥gon form av samhörighet. Eller vara betrodd. Litad pÃ¥. Eller att nÃ¥gon tror att dom faktiskt klarar nÃ¥got. Att nÃ¥gon finns där, och stÃ¥r kvar. NÃ¥gon som skiljer pÃ¥ person och handling. NÃ¥gon som vÃ¥gar vara rak och ärlig. ”Ja, jag tycker faktiskt att du var helt jävla dum i huvudet som gjorde det där nu och jag är djupt besviken. Men jag vet att du kan och jag tycker om dig ändÃ¥.”

”Jag stÃ¥r kvar.”

Jag tror att man kan förändra sÃ¥ mycket genom gemenskap. Samhörighet. Delaktighet. Saker där alla behövs och alla är lika värda. Alla metoder fungerar inte pÃ¥ alla. Men ibland mÃ¥ste man vÃ¥ga prova nÃ¥got nytt. Som Lugna Gatan. det är nästan skrattretande hur ”rädda” vissa tycks vara för det projektet. ”Oj hjälp, dom som arbetar med vÃ¥ra barn har varit kriminella.” Ja men vilka tror ni blir mest hörda? Tror ni att kidsen i förorten ska acceptera nÃ¥gon moderat med lejonman som kommer och predikar för dom att brottslighet kostar pengar? Kanske inte va? Däremot nÃ¥gon som varit där själva, nÃ¥gon som kan berätta vilket helvete det är och tala till dom som om dom är pÃ¥ samma nivÃ¥. Det hjälper. SÃ¥ vad är ni rädda för?

I ett rum på Fryshusets 8e våning sitter det ett brev från Polisen till just Lugna Gatan. Ett brev där dom tackar för Lugna Gatans insats vid en stor street-fest, och där dom ger Lugna Gatan stor cred för att deras närvaro höll så många lugna.

SÃ¥ ser verkligheten ut.

Jag undrar hur många kritiker som varit där. Hur många som ens brytt sig om att fråga.

Hur som helst. Jag snubblade över ett annat projekt som jag imponeras över. Ett projekt från Filippinerna där man vid Michael Jacksons död gjorde en danstribute med 1500 intagna vid en fängelseanstalt. Och sedan har dom fortsatt.

Och jag tycket det är så underbart! Förstå vilken gemenskap det blivit. Någon har börjat tro på dom. Och varje enskild individ är med i ett jätteprojekt. Visst kan man diskutera baksidor med. Är det okej att det kommer kändisar dit för att dansa med dom? Vad är det för straff? Osv.

Men vart leder egentligen straff i den gamla hederliga, våldsamma bemärkelsen? Föder inte det bara mer ilska och bitterhet? Är det verkligen det som det behövs mer av i kriminella människor?

Och nej, jag tror inte alla kan räddas av att börja dansa. Men jag tror att var sak har sin plats och jag tror att man ska öppna upp gamla traditionella områden för mer nyskapande projekt. Det är så jäkla coolt helt enkelt, och jag tackar verkligen den mannen som startade det för att han vågade.