När jag var yngre och man skulle gå högstadiet och gymnasiet så fanns det inte alls ett särskilt stort utbud att välja på. Man kunde inte byta skola hur som helst, jag hade inga föräldrar som engagerade sig i det heller för den delen. Man kunde inte välja en gymnasieskola om det fanns en som låg närmre hemma med samma program. Och det fanns inte samma uppsjö av program att välja bland heller.

Jag tror att det är bra att det finns det idag. Men jag tror också att vi borde skräddarsy utbildningar mer. Att vi måste ta vara på varje individuellt barns kunskaper, erfarenheter, vilja och drömmar. Alla barn börjar som just barn. Det är spännande att lära sig nytt. Att lära sig bokstäver, att kunna sätta ihop dom, skriva, läsa, förstå. Fröken är så snäll och det är så roligt. Tills man en dag, förr eller senare, möter på patrull. Antingen från sig själv, eller från andra. Kanske får man aldrig koll på dom där bokstäverna, dom bara står och trängs och byter plötsligt plats. Kanske blir det en dag tråkigt, för det man läser när man väl har lärt sig just läsningen är om saker som är totalt ointressanta och utan poäng. Om olle som plockar bär eller lisa som kör bil. Ingen mening. Eller kanske är dom andra barnen taskiga, för något man inte kan rå på. För att man har fel kläder, eller bara är fel utan anledning.

Min ena bror är bland den smartaste jag känner. Han läste illustrerad vetenskap bland det första han läste. Jag som är lite äldre tvingade honom att lära sig läsa när han var 5 år gammal. Vi var bästisar då, fast med en storasysters stränga uppfostran. Läs nu! Du kan visst! Om man läser Illustrerad vetenskap innan man knappt ens börjat skolan är det nog svårt att hålla sig motiverad när man ska läsa om kalle och lisa och annat trams. Det hela slutade med två avhopp från gymnasiet, och sedan en mental krasch. Den mentala kraschen är ju precis som min av andra anledningar. Bara det att han blev sämre.

Jag tänker att om skolan hade lyckats fånga upp honom tidigare. Om någon hade sett hans potential. Då kanske han hade klarat sig lite bättre. Kanske hade han iaf tagit sig igenom gymnasiet så att han sedan kunde läsa vad han ville. Istället för som nu se ett enda stort hinder i form av grundämnen som är alldeles för enkla på komvux. I-landsproblem? Jo men visst. Men mår man dåligt, har ångest och svårt att ens ta sig ur sängen. Svårt att sova. Svårt att leva. Då känns det inte så roligt att gå och läsa saker som är tråkiga och omotiverande, bara för att.

Precis samma sätt torde det väl vara för alla? Tänk om vi kunde baka in ämnena till något nyttigt? Om man övade läsning och skrivning samtidigt som man fick lära sig historia och religion. Det är stor skillnad på att sätta sig och läsa ett stycke i en uppstolpad religionsbok, och att få det berättat för sig som en historia. Som något verkligt. Eller kanske göra en form av arbete om det, där man själv tar reda på faktan och skriver om det hela. Det var något som passade just mig som barn. Jag älskade att göra små fördjupningsarbeten. Att skriva häften om saker. Eller att få klippa och klistra upp rymden på ett stooort papper. Allt sådant minns jag. Men jag minns inte sådant man bara skulle läsa sig till och skriva prov om.

Idag pluggar jag ju vidare, och det jag fortfarande gillar bäst är uppsatsskrivandet. Att få djupdyka i ett intressant ämne, ta reda på fakta, teorier och annat, och diskutera det. Problematisera. Fundera. Jag ska bli forskare när jag blir stor. Jag tänker iallafall försöka. Trots att ingen såg mig. Ingen visste vad jag gillade. Ingen frågade ens. Trots det har jag lyckats fånga upp det själv.

Men alla andra då? Alla som knappt klarar grundskolan? Eller som har betydligt svårare för att ta till sig text? Jag själv glider igenom utbildningar med godkänt utan att ens vara där. För jag förstår lätt. Jag snappar upp det som är kontentan utan att anstränga mig. Men så är det inte för alla. Andra behöver motivation. Andra kanske behöver göra dom där arbetena, eller få saker lästa för sig eller vad som helst. Och när dom väl lärt sig är dom minst lika duktiga dom.

Varför finns det helt enkelt inte större bredd på möjligheterna att lära sig?

Det här var inspirerande:

http://www.ted.com/talks/sir_ken_robinson_bring_on_the_revolution.html