Det är konstigt hur saker och ting kan vändas på sin ända bara så där. Ibland plötsligt. Ibland efter en lång tids tippande. Lite som en gungbräda som plötsligt inte längre finner mark utan fortsätter hela varvet runt. Oavsett vilket så är jag oförmögen att hantera det.

Jag har nu i åratal suttit i en stol riktad mot ett fönster och pratat. Mycket prat har varit om vardagen. Hur jag med bestämda steg har trampat fram för att jag vill att det ska vara bra, och hur det faktiskt har blivit det. Lite som att intala sig själv så pass mycket att man tillslut känner så. På ett positivt sätt. Jag tror inte att någonting kommer automatiskt. Jag tror att man måste jobba hårt. Och att de allra flesta lyckanden och framgångar som existerar, vare sig det gäller sportresultat, karriär eller hållbara förhållanden, så är det inte bara där per automatik. Man måste bestämma sig. Man måste kämpa. Först då kommer man någon vart.

Det sista jag sade till psykologen innan vi sade hej då på vår allra sista träff i juni var att det var så skönt, för det kändes som att det är först nu jag kan börja leva. Först nu som jag vågar tro på att jag är frisk och fri. Jag är inte längre fjättrad av min fars bojor. Jag är äntligen fri. Och, det ville jag att hon skulle veta, nu känns det som att jag överlever vad som än kan hända. Jag är stark nu, och jag litar på världen.

Tji fick jag. Nu sitter jag här med det stora svarta hålet i magen. Som om någon skjutit en kanonkula rakt igenom min kropp, och istället för att dö vandrar jag nu omkring med ett runt hål i min mage. Så där som på tecknad film. Fast mitt hål är svart. Det är mörkt och svart och ont. Och jag tappar ständigt fotfästet lite granna.

Jag ser mig omkring och finner gamla klasskamrater från förr. De har flera barn, flera hundar, stora hus, gigantiska båtar, utlandsresor och lyckliga statusar på Facebook. Jag har en vidrig uppväxt, 129 kr på kontot, obetalda räkningar och ett stort hål i magen.

Och det enda jag kan göra är att hoppas att det blir bättre. Att Makten lagar hålet och att jag inte hade fel som litade på världen. Och under tiden kokar jag ett ägg, fönar en hund och gråter en skvätt i duschen när ingen är hemma.