I perioder har jag svårt att läsa krönikor, bloggar och dylikt eftersom jag knappt kan hantera folks dumhet. Och jisses vad det finns mycket korkat, enkelspårigt och bara patetiskt att läsa där ute. En del gånger är det nog författarnas skicklighet som gör det. Provocerar fram tankar med texter som med flit är skrivna förenklade eller från en viss synvinkel. Men de allra flesta tror jag tyvärr är idiotiska.

Den här krönikan som är anti begreppet ”hen” t.ex. Jag vrider mig av irritation när jag läser den. För att jag inte hÃ¥ller med om den förenkling som görs där. För att hon fÃ¥r det att lÃ¥ta som att ”han” och ”hon” kommer dö ut och alla plötsligt ska kallas för hen, henom och hens. Och visst, det finns säkert folk som helst skulle se att det blev sÃ¥. Som vill eliminera könen och se alla som lika varandra. Som drar allt till sin spets, helt enkelt.

Jag tror dock att de allra flesta bara vill ha ett alternativ. De allra flesta som är insatta i begreppen alltsÃ¥, inte de allra flesta människorna totalt sett. Där tror jag att de allra flesta är sjukt opÃ¥lästa, oinsatta, ignoranta och trÃ¥ngsynta. Hur som helst sÃ¥ tror jag att bland de som vill använda sig mer av begreppet ”hen” är sÃ¥dana som själva vill ha ett alternativ. Tänk sÃ¥ otroligt mÃ¥nga gÃ¥nger vi ska ange om vi är man eller kvinna. Hur mÃ¥nga gÃ¥nger spelar det verkligen roll? Det är skillnad pÃ¥ oss rent biologiskt. Men fortfarande, vad spelar det för roll? Och om man nu inte känner sig som antingen eller, om man känner sig som lite av bÃ¥da, varför kan man dÃ¥ inte fÃ¥ ha ett till alternativ? Vad skulle det förändra? Gör det att män som känner sig som män känner sig mindre manliga? Att kvinnor som känner sig som kvinnor är mindre kvinnliga? En man som känner sig som kvinna kan onekligen fylla i kvinna i ett formulär redan idag, men om det är obekvämt sÃ¥ kan ju ett till alternativ bara vara positivt. Och detsamma för kvinnor i samma situation.

Jag är långt ifrån någon radikal person som hela tiden tvångsmässigt måste analysera saker. Som jag skrev i förra inlägget så tycker jag att ett ständigt sönderanalyserande bara blir tröttsamt. Däremot tycker jag att en mer avslappnad inställning skulle vara trevligt. Jag bryr mig inte om huruvida en person anser sig vara en han, hon eller hen. Om personen ligger med en eller flera han, hon eller hen. Eller med ingen alls. Jag förutsätter heller aldrig att en person är heterosexuell, som så många andra gör, lika lite som jag förutsätter att barn jag jobbar med har en mamma och en pappa. Och nej, jag tycker inte att det är att analysera sönder. Att stå och pyssla och greja med ett gäng barn och ungdomar, och sedan säga att dom ska ta med sig saken hem till mamma/pappa utan att VETA att dom faktiskt har en mamma och pappa kan ju vara skitjobbigt för ett barn. Herregud, jag kan fortfarande bli påverkad av att folk förutsätter att JAG har en pappa. Vilket jag ju har men inte har kontakt med. Jag vet inte hur många som frågat mig om mamma och pappa också bor i Göteborg, eller som förutsatt att mina föräldrar lever tillsammans.

Jag tycker absolut att man ska frÃ¥ga saker. Att man inte ska tassa pÃ¥ tÃ¥. Det vore inte heller rätt. Eller särskilt trevligt. Däremot kan man väl bara sluta förutsätta saker. En kurskamrat sade till en annan ”nu vet jag ju iallafall att du inte är lesbisk, utan har en man, eftersom du har barn och är gravid”. Jag undrar hur kursaren tänkte dÃ¥. Varför skulle tjejen inte kunna bli inseminerad, eller ha sex med nÃ¥gon för att bli gravid, och sedan leva med en annan kvinna. Eller en hen. Inte vet jag och mig kvittar det. SÃ¥ varför förutsätta saker? När jag började prata med min coachtjej som jag är mentor Ã¥t via nätet sÃ¥ hade jag ingen aning om huruvida personen hon längtade efter var en han eller hon. Eller hen, nu igen dÃ¥. Men inte spelade det mig nÃ¥gon roll? Jag kan ju ändÃ¥ lyssna och ge rÃ¥d, vilket kön objektet för hennes känslor än har. Eller hur?

En annan gång var det en väldigt HBTQ-påläst person som själv klär sig väldigt könsneutralt som sade en sak jag reagerade på. Personens dotter ville ha rosa prinsesskläder på sig, och fick givetvis ha detta. Men när personen berättade om situationen så sade h*n också att h*n hade frågat dottern om hon inte ville ha dom coola haj-byxorna på sig istället. Och jag undrar. Varför är byxor med hajar på mer könsneutralt än rosa? Varför är de flesta färgerna könsneutrala utom rosa och möjligtvis rött? Vem bestämmer det? Eller är det så att om man har en pojke så ska han för att vara könsneutral bära rosa, och en tjej ska bära blått och coola hajar eller superhjältar? Och framför allt, vad spelar det för roll? Det är sjukt tråkigt att barn inte får bära vad dom själva vill. Se bara när min 12-åriga bror uptäckte japan-looken, bar nagellack och kajal, rosa kläder och svarta tighta byxor. Han blev mobbad. Med dunder och brak. Och varför? För att han var annorlunda. Ja. Men vem har lärt ungarna vad som är annorlunda? Föräldrar, dagispersonal, mor- och farföräldrar.. Alla vuxna runt omkring barn visar ju vad som är okej. Från att barn är små. Visst att barn är elaka. Men jag tror verkligen inte att dagisbarn är elaka mot någon för att den leker med dockor. Jag tror att det är för att det är annorlunda. Och för att vi vuxna har lärt dom vad som är just annorlunda.

Jag ska sluta pladdra på om saken nu. Avslutar med en krönika som jag tyckte betydligt bättre om, i vilken jag fann krönikan som jag länkade till här ovan.

Bra krönika som jag gillade.