Det slutar aldrig regna. November när det är som bäst. Jag kämpar emot mörkret, både utomhus och inuti mig själv. De dagar solen inte når igenom de täta molnen är extra svåra. Grått. Mörkt. Blött.

Jag var i Stockholm i tio dagar. Regnet öste ner snudd på hela tiden, förutom på lördagen då solen faktiskt tittade fram lite. Jag och Emil gick med hundarna till inhägnaden då. Det är det bästa. Jag gör ju det mesta med hundarna ensam, så det är mysigt att ha sällskap ibland. Dessutom tycker Cerberus att husse är lite konstig ibland, så Emil har mycket lättare att fånga honom. Han behöver bara bete sig lite småkonstigt och jaga Cerberus ett tag. När Cebbe inte förstår sig på Emil så stannar han rätt och slätt och låter sig snällt kopplas.  Praktiskt!

Efter inhägnaden gick vi ut ett varv på stan tillsammans med Johan som också var på besök. Vi hade inget riktigt mål mer än att komma ut lite. Och hitta mat. Det är alltid ett projekt i sig. Det slutade med att vi åt min och Emils favoritkinabuffé precis nedanför lägenheten. Det är alltid knepigt att tillfredställa allas viljor, speciellt jag som har lite problem med mat, hunger och lite sånt. Men men.

PÃ¥ kvällen fick vi nÃ¥gra timmar ensamma, jag, Emil och hundarna. Mys! Vi plöjde en massa avsnitt av Flashforward som är riktigt spännande. SÃ¥ nu börjar jag bli lite snurrig av att hÃ¥lla ordning pÃ¥ alla storys. Flashforward, fringe, heroes och nya ”V” följer jag. Och sÃ¥ mitt kära, tramsiga, underbara one tree hill förstÃ¥s.

Nu är jag iallafall i Göteborg igen. Och här regnar det givetvis också. Cerberus tovar så tjusigt av kombinationen hällregn och valptänder, så han har precis fått bada igen. Även Zória fick sig en snabbdusch och låg sedan snällt påtork i handdukar bredvid Cerberus. I övrigt händer det inte så mycket. Datorn som varit på sjukhus råkade få något slags återfall och är i stort sett död. Jag fick lite panik för jag ska göra skolarbeten och tidningen åt afghanhundklubben, så jag blir helt handikappad utan dator. Räddningen är min lillebrors gamla skruttlaptop. Den dör när den blir varm och den tycker det mesta är jobbigt att göra, men jag har testat installera indesign på den och än så länge håller den. Håll tummarna att den håller tills tidningen är klar iallafall. Den måste gå i tryck i nästa vecka så annars är jag rätt körd.

I skolan rullar allt på. Det är en dålig kombination med höstmörker och många obligatoriska pass, speciellt för mig som verkligen får sitta och tygla min ångest för att inte skrika rakt ut. Nu i veckan har vi lekt gruppsamtal vilket är busenkelt eftersom jag jobbat en del med det. Föreläsningarna innan har däremot varit tålamodsprövande. Läraren är jätterar, men hon är övertydlig deluxe (något jag alltid haft väldigt svårt för i sådana sammanhang) och så pratar hon mer för sig själv än för oss. Hon når liksom inte ut till oss och verkar inte vara det minsta uppmärksam på att säkert halva klassen har stängt av för länge sedan. Tråkigt när det blir så för det är ju ändå intressanta ämnen.

Nu är iallafall samtalsblocket avslutat. Vi har rollspelat mängder av samtal och jag har spelat Kaj – 23-Ã¥ring med nÃ¥gon form av mildare utvecklingsstörning – sÃ¥ mycket att det känns som att han är en del av mig. Nästa steg är utredningar och vi ska nu göra en LSS-utredning. Efter det är det tentadags. Jag fasar. Tror jag har kanske hälften av litteraturen totalt, och pÃ¥ litteraturlistan är det runt 18 böcker/texter som ska läsas. Fy sjutton. Det blir till att hänga lite pÃ¥ biblioteket i jul. Men sedan är det ju praktikdags och det ser jag ju verkligen fram emot! Och till hösten är det dags för c-uppsats vilket jag ju ocksÃ¥ ser fram emot och redan har flera idéer om.

Förresten är lilla Zória en stor tjej nu. Hon kan ta sig upp i soffan och sängen för egen maskin nu, det ni! Och Cerberus känner av konkurrensen när det gäller mat, något jag verkligen hoppats. Så nu får han ett halvt mått mat morgon och mitt på dagen, och sedan ett mått på kvällen,och han äter upp allt! Min förhoppning är att kunna öka på mängden mat lite successivt när han väl börjat äta och att han så småningom ska lägga på sig lite normalt hull och inte vara som ett staket längre. Man kan ju alltid hoppas.