Jag och Cerberus har nu varit på ett demensboende två gånger. Vi är där i två timmar och efter bara en timme är Cerberus helt slut och vill helst bara sova. Eller äta köttbullar. Utan att behöva göra något för det, alltså.

Första gÃ¥ngen blev det ganska snarlikt ”klapphörnan”. Vi var i ett slags uppehÃ¥llsrum dit de äldre kom och fick fika och klappa Cerberus och se hans trick och sÃ¥ där. Inte för att han kan sÃ¥ mycket spännande ännu men ändÃ¥. Favorittricket är helt klart ”kram”. Alla de äldre skrattar av förtjusning när dom ser att han faktiskt är längre än mig när han ställer sig med framtassarna pÃ¥ mina axlar. Det är härligt att se. En ur personalen tycks gilla hundar väldigt mycket med, och vill gärna leka med hundarna pÃ¥ ett lite burdust sätt. Leken gÃ¥r ut pÃ¥ att ha en leksak som personen lÃ¥tsas försvara genom morrningar men ändÃ¥ lekinviter. Jag kan säga att Cerberus bara tittade skeptiskt pÃ¥ personen. Dels undrade han väl vad sjutton som menades, och dels sÃ¥ tar han aldrig nÃ¥got som en människa tagit ifrÃ¥n honom. Lite lätt dragkamp kan han gilla, om man kastar runt pÃ¥ leksaken och sÃ¥. Men om jag tar en sak ifrÃ¥n honom sÃ¥ vet han att den är min. SÃ¥ nu tittade han bara pÃ¥ personen som att den var helt dum i hela huvudet, och liksom spädde pÃ¥ tron om att afghanhunden är för fin för sÃ¥nt trams. Hehe. Fast jag ser det inte som nÃ¥got negativt. Jag har ju lärt mina hundar att man fÃ¥r ta vad som helst ifrÃ¥n dom när som helst. Zoria hade antagligen tyckt det var lite roligt att leka sÃ¥, men Cerberus är en känslig kille som vill att man ska vara tydlig med vad man vill och gör. Han gillar inte ens när andra hundar morrar i lek eftersom han själv fÃ¥tt stryk flera gÃ¥nger när hundar först lekmorrat och sedan när han sagt ifrÃ¥n att han inte vill leka med istället har gett sig pÃ¥ honom.

Nåväl. Första praktiken gick jättebra och Cerberus var helt slut efter en timme. Det var många att hälsa på och såklart mycket nya intryck och lukter.

I torsdags var vi iväg igen, för andra gången. Den här gången var det lite färre äldre, samtidigt som han blev provocerad mer och jag fick se hur fin och mjuk han faktiskt är. Han utsattes alltså för tuffare saker. Som t.ex. fyra damer som alla stod böjda rakt över honom. Eller en som gör tokiga ljud. Eller en som gick och hämtade gosedjur och ville visa honom. En blev dessutom arg när en vårdare ville att h*n skulle följa med in på kaffe efter ett tag. H*n ville promt följa med mig och Cerberus. Som tur var kom en annan vårdare till räddning med, med mer förfinad övertalningsteknik. Eller, hon snarare sade till den äldre att kom så går vi och dricker kaffe. Och då följde h*n bara med. Cerberus reagerade inte alls på höjda röster och yvigare kroppsspråk från deras sida.

Efter samlingen följde vi med in pÃ¥ en annan avdelning och träffade äldre som inte orkade komma ut till uppehÃ¥llsrummet. Där träffade vi en dam som visade foton pÃ¥ sin sons golden retriever. Sedan gick vi in till en annan dam som var 100 Ã¥r gammal. Där fick Cerberus kliva upp pÃ¥ sängen och lägga sig bredvid henne. Det var sÃ¥ fint att se. Här har vi en stor hund av reserverad ras som inte ens vill ligga i mattes säng om matte ocksÃ¥ ligger där. Men nu behövde jag bara säga ”upp” sÃ¥ klev han försiktigt upp. När jag bad honom lägga sig sÃ¥ lade han sig, och sedan tog jag bara handen mot hans hals och bad honom lägga sig pÃ¥ sidan. SÃ¥ där lÃ¥g han, bredvid den lilla damen som smekte hans päls. Han lade till och med huvudet och halsen tvärs över henne, och personalen sprang och skulle hämta en kamera. Han var nästan större än damen sÃ¥ visst sÃ¥g det lite lustigt ut. Han ville sätta sig upp en gÃ¥ng men dÃ¥ bad jag honom bara att lägga sig igen sÃ¥ gjorde han det. Ingen stress eller försök att kasta sig ur sängen eller sÃ¥. Han hade nog kunnat stanna där och sova lite om han bara hade fÃ¥tt lega i andra änden av sängen.

NÃ¥gra till pÃ¥hälsningar blev det, sedan var vi klara. Jag var sÃ¥ himla stolt över Cerberus den här gÃ¥ngen. Jag har ju verkligen inte vetat hur han reagerar pÃ¥ att gÃ¥ upp i sängen till en främmande t.ex. Men det var – sÃ¥ klart – inga problem. Han gör vad jag ber honom om, och han är sÃ¥ mild och mjuk och fin. Jag tror faktiskt det kan vara ganska bra ändÃ¥ att han inte alltid vill upp i ansiktet pÃ¥ folk och sÃ¥ där. Han blir aldrig pÃ¥stridig eller jobbig att ha att göra med, och för de äldre tycks det vara ganska lagom ändÃ¥ med lite korta enkla pÃ¥hälsningar om man inte har nÃ¥got särskilt man ska göra.

Nu ser vi fram emot nästa gång som är vår sista. Och så ska jag komma på en bra plan att sälja in på lovverksamheten på Frysen i sommar, och se om vi kan praktisera med lite kids på sommarlovet.

HAN GREPPADE APPORTEN! Yeeees! Jag skulle kunna dansa på bordet just nu om det inte var för att det inte är ordentligt fastskruvat i väggen. För första gången tog Cerberus ett grepp om apporten. Och jag är så sjukt glad. Det går åt rätt håll!

Med lite hjälp av Zoria som inget hellre vill än hugga tag i apporten och helst springa iväg med den (vi jobbar på den där lämna-biten) så förstod han grejen och tog spontant tag i apporten. Nog mest för att Zoria inte skulle få den, men vad gör det. Klick och godis och beröm och glädjedans. Och en gång till. Sedan vågade jag inte fortsätta för att inte misslyckas med en gång. Men snart ska jag prova igen. Med Zoria tätt bredvid.

Jag förstår att allt inte genast kommer falla på plats hux flux, men han har verkligen verkligen vägrat att ens öppna munnen. Som mest har han duttat med nosen på apporten och där har det tagit stopp. Så det här är ett enormt framsteg för oss, även om han kommer fortsätta dutta ibland och inte helt plötsligt apportera allt.

Glad Helena var det här! Och på söndag är det utställning. Tror ni jag får bonuspoäng om han kan ta en apport i munnen då?

Jag är otroligt seg på att uppdatera här, mycket på grund av mitt hektiska schema. Men i tisdags var jag och Cerberus med på klapphörnan på ett äldrecenter/boende. Jag hade verkligen inte den blekaste aning om hur han skulle reagera och även om jag vet om att han är ganska cool med det mesta så kan man ju faktiskt aldrig vara säker förrän man provat. Han är ju väldigt van vid offentliga platser och att passivitetsträna på centralstationen är liksom inga problem. Men hur ofta är man på en vårdinstans på en skala? Typ aldrig. Och med alla nya dofter, rullstolar, människor som beter sig lite udda och allt då på en gång så var det väldigt spännande att äntligen få se hur han skulle hantera det.

Just denna gång hade personalen tyvärr glömt bort att det var klapphörna, men efter bara en stund så kom det ändå runt 10 damer med rullstolar och rullatorer. Och Cerberus brydde sig inte alls. Första gången ett stort akvarium surrade till så lystrade han på det, och första rullstolen han var fram till luktade han ganska noga på. Men bara på en viss punkt, så det kan lika gärna ha varit för att det varit nåt som luktade speciellt just där. Inte heller när en av de andra två hundarna var lite skeptisk och morrade undrande så reagerade han.

Jag märkte dock ganska direkt att jag skulle ha behövt passivitetsträna där, för det var precis en sådan situation där han blir krävande och hela tiden vill ha en uppgift. Det brukar dyka upp när han tycker det är lite tråkigt, och det är för lite saker att titta på för att det skall vara intressant men ändå inte är helt lugnt. Så är han också ofta på lektionerna, då det finns lagom många hundar så han kan hålla koll på alla och det är lagom tråkigt så man kan kräva av matte att få något att göra. För är det helt dött så kopplar han av, och är det mycket intryck så kopplar han av. Hur som helst så kände jag dels att jag inte ville pressa honom till passivitet första gången vi var i den sortens miljö, dels ville skona de äldre från en gapande afghanhund med alldeles för mycket åsikter och dels så var det ju bara två andra hundar med så för att vi skulle räcka till så kändes det som att de äldre skulle få klappa mycket på honom. Dessutom var ju alla väldigt imponerade av pälsen och ville känna och så där. Däremot så varierade jag mellan att han blev klappad och att han fick göra tricks. Där kanske det var tur att de flesta var lite smådementa på ett eller annat vis eftersom vi inte kan så många trix ännu. Så det är ju trevligt att publiken blir lika imponerade tionde gången han snurrar, backar eller kramas som dom blev första gången. Dessutom tycker Cerberus att han är skiiiitduktig om han får uppmärksamhet när han gör något och det kan han gott få tro faktiskt.

Något som jag också reflekterade över var hur hans reserverade temperament som ju tillhör afghanen som ras visade sig i dessa situationer. Precis som jag redan visste så finner han sig i vad andra gör men han tar inte initiativ själv att tex pussas eller vara nära. Jag har ju tänkt att använda mig av just det draget så småningom, och det är just det som gör att många tycker om honom också. I det här fallet så fann han sig i när jag fysiskt ställde honom nära någon, höll i halsbandet och lät folk klappa och känna, men så fort jag släppte så klev han undan igen. Jag valde också att inte tvinga honom för mycket utan det klappades och sedan fick han backa något steg och så kanske göra någon liten konst eller så. Och så fick han massa godis förstås vilket var populärt från hans sida. Eftersom det här var första gången för honom så tror jag dessutom att han kommer förstå så småningom vad det är som gäller och bli mer villig till det hela. Men redan nu var det en dam som sög tag om hela halsen på honom och kramade, och han gjorde ingenting mer än att kliva ett steg bakåt när hon väl släppte. Och en annan dam gjorde lite morrliknande läten när han var framme med huvudet i knät på henne och han brydde sig inte om det heller. Så jag tror att jag har ganska goda förutsättningar att arbeta med ändå.

EfterÃ¥t var han faktiskt riktigt trött och lade sig och slappade pÃ¥ golvet de sista minutrarna. DÃ¥ hade han jobbat färdigt tyckte han och jag var faktiskt ganska stolt ändÃ¥. Ni kan ju gissa hur mÃ¥nga gÃ¥nger jag fÃ¥tt höra att ”afghaner är ju dumma”, eller ”afghaner, dom har jag hört är korkade” osv. Och hur korkad var han pÃ¥ en skala? Inte alls faktiskt. Visst krävs det att man tränar pÃ¥ ett visst sätt, dansar glädjedans när han gör rätt och har en stor portion tÃ¥lamod. Men i den där självständigheten och pÃ¥hittigheten har jag ocksÃ¥ en självsäker, trygg hund som vet att matte löser saker men om matte rÃ¥kar vara borta sÃ¥ kan han lösa det själv med. Dessutom har jag en hund med en stor portion personlighet och ännu mer humor, som ena stunden springer lös i rastgÃ¥rden och pekar finger Ã¥t mig när jag vill gÃ¥ hem och som nästa stund vänder och vrider sig för att göra rätt och fÃ¥ den där himmelskt goda biten torkad lunga. Och visst, träningsvägen är inte alltid spikrak. Moment sitter inte pÃ¥ sekunden som mÃ¥nga andras. Han har inget behov av att invänta initiativ frÃ¥n mig eller ha ögonkontakt för att frÃ¥ga mig om lov. Däremot är han ju oändligt uppskattad bara i hur han gÃ¥r, hur han stÃ¥r, hans hÃ¥llning, hans päls och hans uttryck. Att en schäfer kan snurra och hoppa och greja pÃ¥ kommando det vet alla, men det är inte lika självklart att en afghan gör det. PÃ¥ grund av deras självständighet. Deras egensinnighet. För att inte tala om deras envishet. Men med rätt motivation och rätt metoder sÃ¥ gÃ¥r det. Och jag vet dÃ¥ att jag gör rätt, för afghanen jobbar inte för inget, och den gör det inte om den inte vill. Men Cerberus vill. För jag är matte och han är jag är bäst i världen och han är min. SÃ¥ han sitter och ligger och snurrar och backar. Och dÃ¥ är lyckan total. För jag har lyckats.

Cebbe och jag övar såklart en hel del just nu. Jag önskar visserligen att det blev mer av det, men när man är hemifrån 12- 15 timmar varje dag så finns det inte så mycket ork över faktiskt. Eller så är jag väl bara slö. Kanske. Vi försöker iallafall öva en sväng varje morgon när vi väntar på tåget, och så en stund varje kväll. Inte långa stunder heller, då ledsnar han och får lite svårt att fokusera om det inte gäller sådant han redan kan förstås.

Nu skulle jag ge mig pÃ¥ att öva in ”skäms” eller snarare kanske ”är matte pinsam?” och det brukar man lättast göra genom att sätta en tejpbit eller post-it-lapp över ena ögat. Dom brukar dÃ¥ instinktivt försöka ta bort den med ena tassen och dÃ¥ kan man klicka. Cerberus däremot, min snälla älskade finhund, han är sÃ¥ van vid att matte gör konstigheter. Och gör matte nÃ¥got sÃ¥ lÃ¥ter man matte göra nÃ¥got. Man säger inte emot, helt enkelt. Jag började prova att sätta pÃ¥ honom en mössa och dra ner denna över ögonen pÃ¥ honom. Ingen reaktion. Jag satte för ena ögat med en tejpbit. Ingen reaktion. Cerberus sitter bara snällt och väntar pÃ¥ att matte ska göra nÃ¥got. Eftersom tejpen inte är den bästa sÃ¥ lossnar den ganska snabbt bara av att sitta där, men jag försöker ändÃ¥ vänta. DÃ¥ lägger han sig bara ner. SÃ¥ provade jag att sätta en tejpbit tvärs över bÃ¥da ögonen. Ingen reaktion. Han sitter snällt kvar som vanligt, och glider ner i liggandes. Och väntar. Och väntar. Till slut hÃ¥ller jag pÃ¥ att skratta ihjäl mig, sÃ¥ jag avbryter istället. FÃ¥r nog skaffa nÃ¥gon bättre tejp som stör honom mer, eller komma pÃ¥ nÃ¥got annat.

Baksidan av att ha en hanterad, van hund. Haha!

Lite uppdatering angående terapihundkursen igen då, för den som är nyfiken.

I onsdags var det dags igen. Det känns verkligen hur kort tid det är med tre timmar, och när folk kommer in på sidospår och frågor som kanske inte har med det exakta momentet att göra så rinner dyrbar tid iväg. Jag har inte haft så många frågor ännu faktiskt, utan försöker höra vad Sara säger och tänker att vissa saker kommer klarna med tiden. Många vill såklart veta exakt vad en terapihund kan göra, men det är ju just det som är grejen. Dom kan jobba med i princip vad som helst. Bara man har en plan bakom det hela, tänker iallafall jag själv.

Lite tråkigt för mig med är ju att jag inte har någonstans att göra av Zoria under tiden, så jag måste ta med henne för att ens kunna gå kursen. Trist främst för att det är ett till snöre att hålla ordning på, även om hon faktiskt sköter sig otroligt bra och mest bara ligger och tittar. Men jag hatar att vara i vägen eller känna som att jag gör något dumt, och det är liksom trångt så det räcker i lilla lokalen. Så jag ber om ursäkt till övriga kursare att jag har valpis med mig. Dom är hos dagmatte i Skogås om dagarna just nu, och jag hinner inte ut dit och hämta dom, sedan hem, och sedan ut dit igen. Så just nu får hon hänga med tyvärr. Jag hoppas på att komma på någon braig lösning fram över.

Leka och springa är ett måste, speciellt för affar, och en bra paus från träning. Snälla Cerberus lekte idag med 5 afghanvalpar och 2 salukivalpar. Valpar är skojiga just för att dom alltid vill leka. (Foto: Khaos)

Hur som helst sÃ¥ började vi lite smÃ¥tt pÃ¥ apportering. Ojojoj vad jag kommer fÃ¥ färga hÃ¥ret den här vÃ¥ren. Jag lär bli grÃ¥hÃ¥rig av just apporteringen. Afghaner är kanske inte direkt kända för att hämta saker direkt, inte ens när man kastar en pinne Ã¥t dom om man nu fÃ¥r för sig att göra det. Däremot är det, hos Cerberus, en favoritlek att ha en leksak/pinne/vad som helst som han ska stjäla och sedan bli jagad. Sedan ”tappar” han saken som en annan hund ska försöka ta ifrÃ¥n honom, sÃ¥ han mÃ¥ste tokskynda sig och sedan ruuuusar iväg igen i en väldig fart. Men ja, det är snudd pÃ¥ enda gÃ¥ngen som han tar saker i munnen.

Klicker är för övrigt världens bästa grej. BÃ¥da afghanerna fattade grejen pÃ¥ en gÃ¥ng, och grunden till ”haka” tränade vi in pÃ¥ tre smÃ¥ korta klicktillfällen. Nu gäller det bara att fÃ¥ det att sitta i alla lägen. Här hemma är inte direkt nÃ¥got problem. Det är nÃ¥got jag fÃ¥tt inse ocksÃ¥. Att det är där afghanen i honom kommer in. Den där biten att ”ja, jag gör när jag vill”. Finns det nÃ¥t intressantare sÃ¥ passar det helt enkelt inte herrn, dÃ¥ tar han inte ens smarriga godisar utan lägger pÃ¥ ignoransen helt. Men träna träna träna.

Det är ju dessutom fÃ¥ saker som Cerberus inte rÃ¥kar ut för i vardagen, sÃ¥ jag tror jag har en ganska bra grund. Självklart är vi inte inne pÃ¥ vÃ¥rdavdelningar och dylikt, men varje dag Ã¥ker vi tunnelbana/pendeltÃ¥g/buss. Vi Ã¥ker hissar, bÃ¥de vanliga hemmahissar i huset och äckelhissar vid tunnelbanan. Sedan han var valp har vi Ã¥kt vanliga tÃ¥g och x2000 där folk kliver rakt över honom hela tiden. (eftersom hundavdelningen har den otroligt strategiska platsen i mitten av tÃ¥get, bredvid bistron. Heja.) Han trängs bland människoben i rusningstrafiken pÃ¥ pendeln, vi hänger pÃ¥ centralstationen och väntar pÃ¥ tÃ¥g, vi gÃ¥r pÃ¥ t-centralen eller pÃ¥ promenad inne vid ”plattan” där mängder av folk vill klappa, fota och prata.

Senast idag när vi satt och väntade pÃ¥ tunnelbanan i sällskap av Zorias kullsyster Diva sÃ¥ kom en typiskt ”skum man” med alla möjliga träningsattribut. Cerberus satt pÃ¥ sitt favoritsätt med rumpan upp bredvid mig pÃ¥ bänken, bakbenen dinglandes och framtassarna i golvet medan Zoria och Diva lÃ¥g bredvid. Mannen, som pratade nÃ¥gon sluddrig tyska, saknade tänder, luktade lite konstigt och hade en gigantisk ryggsäck pÃ¥ ryggen böjde sig rakt över Cerberus, klappade honom pÃ¥ huvudet och pratade en massa som jag trooor var att det var en fin hund. Han var iallafall glad, sÃ¥ mycket uppfattade vi. I gengäld fick han en nosdutt i ansiktet av Cerberus. I övrigt reagerade inte Cerberus alls, han satt lugnt kvar och lät mannen klappa. Han vandrade sedan vidare till Zoria och Diva som inte heller reagerade nämnvärt utan bara snurrade ett varv pÃ¥ svansen och lät honom hÃ¥llas. Självklart var jag beredd hela tiden IFALL nÃ¥gon av hundarna skulle signalera att det var otäckt, bÃ¥da mina backar dÃ¥, men jag sÃ¥g det som ett bra tillfälle att öva lite faktiskt.

Det där är dock nÃ¥got som Cerberus är van vid. Afghaner drar ju alltid ögonen till sig, och speciellt Cerberus vad det verkar. Eller sÃ¥ kanske det är för att matte ser sÃ¥ söt och snäll ut, vem vet. Oavsett vilket sÃ¥ har vi mött allt frÃ¥n vuxna som bara vill klappa och prata, till en hel klass av lÃ¥gstadiebarn, en grupp tonÃ¥rsgrabbar frÃ¥n gothiacup, ett gäng ”pundare” som dyker upp som gubben i lÃ¥dan och sÃ¥ mÃ¥nga ”alkisar” att vi tappat räkningen. För övrigt tycks det vara mÃ¥nga utsatta, alkohol- eller drogberoende, som haft afghan en gÃ¥ng pÃ¥ typ 60/70-talet. JättemÃ¥nga har blivit sÃ¥ glada att dom nästan fÃ¥tt tÃ¥rar i ögonen när dom berättar om sin gamla afghan som inte lydde för fem öre och som var mer vild än tam, samtidigt som dom klappar Cerberus som sÃ¥klart stÃ¥r snällt.

I övrigt tar vi varje tillfälle i akt att träna lite saker som redan sitter. Hittills har vi tränat på Södra station när vi  väntade på pendeltåget, på T-centralen och på centralstationen. Då kör vi vanliga sitt och ligg, och så kör vi snurra, buga, kram, high five och haka. Så småningom ska jag försöka göra lite på själva tunnelbanan med, men än så länge tror jag att det bara skulle misslyckas då han ofta är mer intresserad av att titta på människor och sånt där eftersom folk är stilla. Men det kommer det med.

Jag är iallafall stolt över mina fina hundar, och då speciellt över Cerberus som faktiskt är en klippa i de flesta lägena. Alla dom som sagt att afghanhundar är dumma ska få äta upp sina hattar, så det så! Dom är intelligenta både när det gäller att hitta på hyss och stjäla söndagsmiddagen på smidigast sätt, och när det gäller att lära in ett moment på kort tid. Det som brister är ju att få dom att lyda blint. Det går antagligen inte. Afghanen tycks ha en inbygd plus- och minuslista i huvudet där allt vägs för och emot. Så det gäller att be snällt och visa hur roligt det är att göra något.

Jag misstänker för övrigt att jag kommer få göra en skriftlig ansökan till Prins Cerberus för att få honom att apportera. Och att handläggningstiden kommer vara värre än hos alfakassan.

Så nu ska vi öva.

Hoppas det går bra för alla andra kursdeltagare och att ni tycker att det är lika roligt som jag!

Jag och Cerberus har börjat på en terapihundkurs via Hundsteg nu och jag tänkte försöka blogga lite om det för den som är intresserad. Just nu har jag alldeles för mycket att göra och alldeles för lite tid, så jag vet inte i vilken mån jag kommer orka uppdatera. Men säkert lite då och då.

Eftersom jag tänkt arbeta med hund som redskap när jag är färdig socionom så valde jag att gå den här kursen. På så sätt får jag ett bevis för att min hund, och jag, är kunnig på området. Min socionomutbildning räcker ju såklart gott för min del, men det är ändå skönt att ha ett bevis på att min hund också har utbildning. Att han är rakt igenom genomsnäll vet ju redan jag, men inte andra.

Som terapihund är hunden en civil tjänstehund, och kan arbeta med alla möjliga saker. Det är nog i stort sett bara fantasin som sätter gränserna. T.ex. kan hunden jobba med barn för att lära ut matematik, läsning osv genom att barnen får mäta hunden och ha högläsning för hunden. Hunden kan hjälpa handikappade som behöver fysisk träning. Eller äldre som får en vän, och kanske lite hjälp att hämta tofflorna. Hur som helst så finns det massor man kan göra och jag har tänkt att arbeta främst med barn och ungdomar.

För att få arbeta med barn kommer hunden antagligen behöva göra ett extra test först, och sedan gå en extra utbildning för att sedan få tillstånd att arbeta med just barn. Detta eftersom det är lite speciellt att arbeta med just barn, som ju är mer förutsägbara och mer svårlästa för hunden. Dessutom vill man givetvis absolut inte att något skall hända ett barn. Och även om alla våra hundar är snälla så är dom ändå djur.

Hur som helst. Igår var första lektionen. Jag hade slutat extra tidigt för att hinna hem och lämna Cerberus och Zoria efter att dom var hos deras dagmatte, men pga snöstormen fick jag ge upp den tanken. Istället hade jag en gnisslande missnöjd Cerberus bredvid mig. Jag såg att det var djävulskap på gång, för han låg hela tiden och blängde på mig när han gnisslade. Det betyder oftast att om jag ens tittar på honom så kommer han låta högra. Om jag, ännu värre, säger åt honom att vara tyst så brukar han höja rösten rejält och gnälla, voffa osv på sedvanligt söka-uppmärksamhet-sätt. Zoria däremot sov, men så var hon ju också lite hängig av sin urinvägsinfektionvariant.

Vi gick igenom vad som komma skall, vad som krävs av hund och av oss, och sedan lite snabbt hur man börjar använda klicker. Jag har ju tyvärr min dumma koncentrationssvÃ¥righet om saker gÃ¥r för ”lÃ¥ngsamt” fram, men det gick ganska bra. När det flöt iväg lite var det mest om sÃ¥dant som stod i vÃ¥rt häfte och som jag redan förstÃ¥tt sÃ¥ du kunde jag pausa huvudet lite istället.

Såå. Vad ska hända fram över då? Jo, vi ska läsa 9-10 böcker (minns inte exakt) som ska recenseras. Sedan ska vi göra arbeten kring lite olika sjukdomar som demens och autism och depression. Depression har ju jag själv haft, och resten har jag redan läst massor om, särskilt när jag läste till undersköterska. Nåväl. Vidare ska vi ha 5 timmar miljöträning på offentliga platser, 8 timmar praktik på vårdinstans med äldre och 6 timmar praktik med ungdomar, plus en specialpraktik där man väljer ett helt eget område, lägger upp en plan och sedan arbetar med den personen i minst 20 timmar på minst tio tillfällen. Utöver detta ska vi även göra ett fördjupningsarbete i valfritt ämne kring just terapihundar.

Och hunden dÃ¥? Jo, hÃ¥ll i hatten sÃ¥ ska ni fÃ¥ se vad det alltsÃ¥ är tänkt att jag ska lära mister Cerberus de närmsta mÃ¥naderna. Till att börja med skall jag dock nämna att Cerberus faktiskt kan en del trick, sÃ¥ helt olärd är han inte. Utöver vanliga saker som ”här” (gÃ¥ pÃ¥ sidan av matte) och ”hit” (vilket ju oftast ignoreras om han är lös) sÃ¥ kan han sitt, ligg, high five, kram, buga, snurra, och ”upp” vilket betyder att han ska gÃ¥ upp pÃ¥ det man pekar pÃ¥.

Och det här är alltså vad han skall kunna:

• GÃ¥ bakom
• Provoceras med mat
• Backa
• Krypa
• Huvud i knä
• Haka i handen
• Nos pÃ¥ armen
• Fingrar i munnen (alltsÃ¥ fÃ¥ fingrar i munnen utan att göra mer än försöka spotta ut dom)
• Hälsa fint
• Hälsa handen (gÃ¥ frÃ¥n och dutta pÃ¥ handen pÃ¥ den man hälsar pÃ¥)
• Inkallning (*host*)
• Sända (sända iväg och kallas tillbaka)
• Ligga under stol
• Ligga vid sidan av stol
• Koppelträning med mottagare (nÃ¥gon annan skall kunna gÃ¥ med hunden)
• Apportering av 5 olika material (*dubbelhost*
• In (gÃ¥ in i rummet, buren, bilen osv)
• Hopp
• Under
• Ligga pÃ¥ sidan
• PÃ¥ och över (alltsÃ¥ gÃ¥ upp pÃ¥, gÃ¥ över nÃ¥got osv)
• Kroppskontroll (inte hoppa upp i knät pÃ¥ nÃ¥gon med ett brak osv)
• Hantering
• Vardagslydnad

Som synes sÃ¥ kan ju Cerberus redan en del, medan vissa saker kommer bli galna utmaningar. Typ inkallning, apportering m.m. Hantering, vardagslydnad, fÃ¥ fingrar i munnen, gÃ¥ i koppel med nÃ¥n annan och sÃ¥dana saker han alltid fÃ¥tt göra. Som afghan är han ju rätt van vid att bli lyft, badad, borstad, dragen i pälsen, klämd och känd av domare, och som stadshund har han blivit ”pÃ¥hoppad” av bÃ¥da skolklasser och pensionärer.

Men ja, nu vet ni vad vi kommer ha att roa oss med nu i några månader. Ibland undrar jag varför jag inte bara kan ta det lugnt. Haha! Men skam den som ger sig. Vill man så kan man, eller hur? Nu gäller det bara att få Cerberus att vilja också.