Idag skedde ett mirakel. Nåja, nästan iallafall. Idag bar mister Cerberus apporten. Han tog den i ett stadigt tag och när jag bad honom komma med så gick han. Än så länge har vi bara testat några meter, vill ju inte få för många misslyckanden. Men det går framåt minsann. Han tog den även av Sara, som han ju inte känner särskilt väl, så det är ju superbra!

Jag tror att vår nya grej var det som fick honom att koppla att jag vill att han ska behålla den i munnen, inte spotta ut den. Att gå upp i soffan med den gjorde ju att han började bära den, förut har han bara släppt den.

Nu ska här nötas iallafall. Och dagens framgång firades med rotfruktsgratäng, kotlett och bearnaisesås. Inte för Cebbe dock, han fick nöja sig med Vom og Hundemat av smaken Hundemat m. lax. Smarresmaskens tyckte han och tryckte i sig 750 g.

I onsdags var vi på Rickardsviksparken och skulle träna. Apportering, apportering, apportering. Cerberus hade inte alls någon lust utan var ofokuserad och ignorant. När jag värmde upp lite och försökte visa på att det var arbete som gällde på träningsplanen så apporterade han faktiskt apportbocken några meter. Givetvis var inte Sara där just då så hon missade vår lilla jackpot.

Eftersom det var valpkursdags så höll vi till på planen utanför ingången istället, vilket gjorde att Cerberus tycke det var myyycket roligare att titta på valparna som anlände till kursen, eller på förbipasserande. Det är otroligt frustrerande när man vet hur förig och fin han kan vara och så står man där med en hund som inte ens tittar på en. Och det lustiga är att så är han faktiskt väldigt sällan. Iallafall så disträ som han var då. Varje gång vi har varit iväg på praktik så jobbar han finfint, men han har väl en del förväntningar när han kommer till Rickardsviksparken.

Vi tänkte prova vara i rastgården för att kunna ha honom lös och jobba. Jag var rädd för att han mest skulle ta det på lek och ignorerar oss eftersom han vet att rastgård är rastgård och inte träningsplan. Men då skulle det ju bara vara att koppla honom igen, så testa kan man ju alltid. Jag hakade loss honom och Cebbe sätter av. Till staketet. Och börjar skälla! Han skäller verkligen aldrig. Utom vid jakt. Eller inte i själva jakten heller, men om man håller fast honom så skäller han som för att informera att han ska jaga. Jag vet precis hur jaktskallet låter eftersom jag hör det så fort vi möter en hare/kanin vilket vi gör nästan dagligen här i tanto. (Vilket i sin tur resulterar i att Cerberus numera har flertalet ställen där han vet att det funnits kanin en gång och som han nu måste scanna av med blicken när man passerar. Han kikar till och med in under buskar, under staket och liknande. För att han minns att en gång satt det en hare där. Vem sade att afghaner är dumma?)

Hur som helst så var det alltså en kanin han hittade. En tamkanin som bodde i en liten hage av kompostgaller, precis granne med rastgården. Så där var mitt redan dåliga träningspass förstört. Det var bara att koppla och gå runt huset igen, och stå ut med en hund som hela tiden ville tillbaka och jaga kanin.

En gnutta tränat fick jag dock. Och han hämtade apporten nÃ¥gra gÃ¥nger. Vi fick i uppdrag att träna pÃ¥ att hÃ¥lla den, och att jag tackar honom och tar den innan han ens hinner tänka att han ska släppa den. SÃ¥ det har vi övat pÃ¥. Det knepiga med honom är ju dock att efter tre gÃ¥nger sÃ¥ ledsnar han och gÃ¥r och hittar pÃ¥ annat eller lägger sig. Därför har jag nu börjat variera samma övning, och göra den bÃ¥de enkel och lite svÃ¥rare. SÃ¥ först ger jag honom den och säger tack sÃ¥ fort han har den i ett ordentligt grepp. Sen leker vi med den lite och har som dragkamp, för att stärka greppandet. När han dÃ¥ hÃ¥ller fast den sÃ¥ tackar jag och berömmer. Sedan skjuter jag iväg den över golvet och ber honom hämta den, vilket han oftast gör ocksÃ¥. Dock med lite bus och trams, i sann afghananda. Där fÃ¥r jag vara snabb att tacka honom dock, för han kommer inte riiiktigt ända fram till mig, och ibland gÃ¥r han Ã¥t andra hÃ¥llet med den. Det sista vi gör är att vi stÃ¥r bredvid soffan, jag ger apportbocken till honom och säger sedan ”upp”. Han vet vad upp är eftersom vi gör sÃ¥dana övningar pÃ¥ i stort sett varje promenad, utan apportbock dock. Upp betyder att han ska gÃ¥ upp pÃ¥ vad helst som är nära honom. En parkbänk, sten, stubbe, stock. Vad som helst. SÃ¥ istället för att släppa apporten snabbt sÃ¥ blir han liksom lite ställd, tar ett bättre grepp och kliver upp i soffan och lägger sig där. Fortfarande med ett bra grepp om apporten. Jag tackar och berömmer. Massor med beröm och hurrarop! Husse brukar ocksÃ¥ vara med och fira när han gjort nÃ¥got extra bra, sÃ¥ dansar vi glädjedans och busar lite. Och Cerberus blir sÃ¥ glad sÃ¥ han studsar. Men vad gör man inte för att peppa sin vovve.

Kontentan är iallafall att det går framåt. =) Nu har jag börjat oroa mig för att han ska vara så där ofokuserad den dag det är certifieringsdags bara. Känns inte kul att ha en hund som fungerar som en klocka 95 % av tiden. Okej om det var så att han vägrade jobba även när vi är iväg på praktik, går i parken eller vad som helst men där har det aldrig varit några problem. Men men. Det återstår ju att se helt enkelt. Får vara där en stund innan och bara sitta still. Är det tråkigt så brukar han bli mer benägen att arbeta. Eller tvärtom, blir uttråkad och flamsig.

Vad har jag gett mig in på egentligen? Jag skulle ha köpt en schäfer istället. (Nej, det skulle jag inte.)

Till något betydligt mer uppmuntrande: Snart är min nya hemsida färdig. Nu ska jag bara fixa F-skattsedel eller FA-skattsedel, vilket jag nu ska ha, och registrera mitt namn och hoppas att det är ledigt. Heja heja! Sedan MÅSTE Cebbe klara certifieringen, så är det bara.

I lördags kom Cerberus kullbror Neo till mig. Han ska bo här i en månad. Vi gick ut hårt från dag ett och åkte på kapplöpningsträning i Åkersberga på söndagen. Det var unghundsträning och prova-på-dag. Jag tycker det är roligt att alla hundar är välkomna. I söndags var det t.ex. en finsk lapphund (tror jag) och en tax som var med och sprang.

Vi började med att köra släphare på en raksträcka bara. Zoria som är ung får inte springa på fasta haren ännu så hon fick springa två rakor istället. Jag fick hjälp att släppa henne så jag kunde ta emot henne på andra änden, och jisses vad hon springer. När man ser afghaner springa på det viset så ser det ganska lojt ut, i jämförelse med t.ex. en greyhound. Men det är rätt starka krafter i dom ändå, och snabbt går det. Zoria tycker det är sååå kul! Hon ska döda döda döda trasan. Vi joggade tillbaka och släppte henne en gång till. Och hon sprang för kung och fosterland igen. Efter det fick hon nöja sig att vara åskådare.

Neo fick också prova. Först på släpharen. Jag visste inte alls hur han skulle reagera eftersom han aldrig sprungit förut, så vi försökte leka lite med trasan för att fånga hans intresse. Han brydde sig inte alls. Men så fort trasan började åka så hajade han grejen och sprang som en tok. Roligt att se!

Cerberus då. Han som stannade förra gången, och varit osäker. Den här gången var det inte antydan till osäkerhet. Han skrek och gapade på plats, och tog i för fullt när han sprang på släpharen. Så fullt att han missade när den stannade och fortsatte en bit till för att sedan vända tillbaka och faktiskt ta sikte på trasan igen. Roligt att se! Den borzoi som han tycker är läskig fortfarande var där den här gången med, och Cebbe sänder tydliga lugnande signaler när han ser den men är lite modigare nu. Han står kvar och smackar och viftar försiktigt på svansen istället för att försöka slänga sig åt andra hållet. Bra va?

Efter en paus var det så dags för varvet. Dom springer på fast harmaskin, en maskin som åker på ett räcke på innervarvet och håller ut en lina med trasa i. Den låter rätt mycket så först undrade hundarna vad det var för något. Men snart förstod dom och ville gärna springa.

Cerberus var först ut. Han startade fint och for iväg med kraft, men det såg lite lojt ut på håll efter det. Jag funderade på om han var avvaktande av osäkerhet, eller för att han väntar på att luren ska svänga som i LC, eller om det var för att det var tråkigt när haren åkte så förutsägbart. Men sprang gjorde han och i mål kom han. Sedan förstod jag varför det sett så lojt ut:

Foto: Sanna Rogersdotter

Maskinen åkte så långsamt så han sprang bredvid trasan istället för efter. Klart han undrar vad sjutton som händer då. Haha! Hoppas piloten gasar på lite nästa gång, för det där är ju inte så skoj för hunden. Tur att han inte dök på den eller trampade på den, då kan dom ju skada sig.

Foto: Sanna Rogersdotter

Här syns det också att den går långsamt. Han springer ju i höjd med maskinen. Och till och med tittar lite på publiken och hundarna som stod och skällde, för haren försvann ju liksom ingenstans.

Sedan var det Neos tur. Han sprang också men redan efter knappt hälften började det gå långsamt. Han kämpade dock på bra in i det längsta och när han kom upp på sista raksträckan så tvärstannade han. I sann afghananda. Orkar man inte så måste man inte. Det lustiga var att dom som stannar brukar stanna och iaf gå runt lite, gå till publiken eller vad som helst men Mr Neo bara tvärstannade och sedan stod han blick stilla. När jag kom springande fick jag lite svanssnurr och sen gick vi av banan. Kanske fick han mjölksyra eller så, han är ju inte lika van att springa som mina är. Hur som helst så tyckte han att det var roligt.

(två sekunder senare så tvärstannade han. ) Foto: Sanna Rogersdotter

Jag är iallafall väldigt glad att Cerberus springer igen, med glädje. Det känns bra för all träning vi gör, vare sig det handlar om LC/kapp eller för terapihundcrtifieringen. Glad hund med självförtroende vill jag gärna ha, och han tycks vara tillbaka. Nu återstår det att se om det ändras när man kommer till LC-fält. En kapplöpningsbana är ju mer avskild och en annan typ av miljö.

Väl hemma på kvällen hade jag tre trötta, nöjda och hungriga hundar. Helt klart bland det bästa som finns!

Jag tror inte jag sade det men jag valde att inte åka på det LC-prov som Cerberus legat i hårdträning för. Han var för påverkad av borzoibråket. I vanliga fall har han släppt allt sånt fort, men det här var nog droppen. När vi var på släphareträning onsdagen innan så var han som vanligt fram tills att vi träffade just den borzoien vid tåget. Då tvärnitade han, vägrade gå emot dom och betedde sig sedan skumt på tåget. Han blev stressad och skrek till när han trodde att något nuddade honom bakifrån, trots att inget var där. Det var hemskt att se. Min trygga lugna fina hund blev jättestressad av borzoien, trots att den var en bit bort.

När han sedan skulle springa så sprang han som vanligt. Tyvärr så stod borzoien precis i närheten där luren slutade, så Cebbe stannade en bit ifrån. Andra gången stannade han ännu längre ifrån, trots att borzoien inte var i närheten. Då hjälpte en av arrangörerna mig och tog själv med sig honom ut, släppte honom och han fick springa så att han sprang mot mig istället för ifrån mig. Då sprang han hela vägen, men vägrade ändå gå i närheten av luren.

Det gjorde lite ont i hjärtat. Han hade ju nyss börjat våga springa igen, ordentligt, följsamt och våga ta luren. Och vi har hårdtränat. Jag har cyklat, Emil har sprungit med honom och vi har varit på släphareträningarna. Han har ätit duktigt och allt har stämt. Om det inte var för den där dumma hunden.

Efter att ha stött och blött saken med flera duktiga personer, varav en gav mig tankar som jag själv tyckte lät vettiga, så valde jag att inte låta Cerberus tävla provet han var anmäld till. Många tyckte att jag skulle prova ändå. Se det som en träning. Det går ju som det går. Men jag ville inte. Varför utsätta honom för en sådan situation när han inte klarar av den? Det är konkurrenssituationer som skrämmer honom, allt från när hundar stökar och leker till när man jagar en lur. På ett LC-prov så fullkomligt skriker hundarna ut sin jaktlust och det är konkurrens konkurrens konkurrens som gäller. Visst kanske han skulle ha haft tur att lottas mot en tik. Tikar är ofarliga för honom. Men det var 3 tikar och 7 hanar anmälda. Oddsen är inte så höga. Av hanarna som var anmälda vet jag bara en som han inte är rädd för, en som han är jätterädd för som morrar och gör utfall och de andra har jag inte så stor koll på. Att starta honom och låta honom vara tvungen att fatta beslut av det slag som han uppenbarligen inte klarar just nu kändes inte rätt. Än värre om något skulle hända. Något som gör att han verkligen slutar springa helt. En vurpa. Eller en hund som gruffar vid mål. Det kan ju vara slutet på hans LC-karriär, något han älskat från början.

Så jag valde att stanna hemma. Vi har gott om tid på oss att tävla och ha oss. Det viktiga är att han ska må bra och bli trygg igen. Han ska få springa ensamlopp tills han vågar springa fullt ut igen och efter det kan han få börja springa mot hundar som Akir som är rakt igenom jättesnäll, eller mot tikar. Folk har överlag så bråttom att få sina hundar till champions i olika grenar så jag blir nästan stressad av den hetsjakt som hundägare bedriver. Bara rejäla placeringar räknas, även hos dom som säger sig inte bry sig. Det är tröttsamt ibland.

Kanske är det min vill-alltid-passa-in-och-göra-andra-stolta-gen som kickar in, trots idoga skilsmässor från min sida. Men innerst inne vet jag ju att Cerberus är den finaste och snällaste hunden, att han är otroligt trevlig och faktiskt gillar att jobba med mig. Det är ett gott tecken tror jag. Med eller utan cert. Alla kan liksom få cert, det gäller bara att pricka rätt domare. Ställer man bara någon gång ibland så tar det längre tid. Inte så konstigt, egentligen.

Så, jag ignorerar den stressiga ådran som framkallas av andra och kör mitt eget rejs igen. Som vanligt.

Han apporterade! Min duktiga lilla kille apporterade nyss. Inte någon mästerapportering direkt. Och han är inte så förtjust i att hålla saker någon längre stund. Men om jag lägger apportbocken en bit bort så hämtar han den. Visserligen med lite lek och trams, men vad sjutton. Jag är inte kinkig. Med tanke på att han i flera månader bara lade nostryffeln mot den och som mest nuddade med framtänderna så är det ju en otrolig skillnad. Han ser inte längre ut som att han ska kräkas när han tar apporten i munnen heller. The joy!

Duktiga duktiga Cerberus. Nu är det slutspurt i tre månader sedan är det certifiering. Och nu känns det ju nästan som att vi kommer klara det. Tjoho!

Nu är snart min praktik slut vilket förhoppningsvis kommer innebära mer tid åt saker jag behöver energi till. Och mer hundträning.

Vi kämpar på med apporten. Cerberus håller den nästan nu. Inte så länge, men han sätter inte bara tänderna om den utan tar ett ordentligt tag. Det går framåt. Långsamt, men ändå.

I onsdags var vi på släphareträning i Jordbro. Det är som LC ungefär, fast inte en bana. Istället springer dom bara rakt fram. Först uppför i ett sandtag. Man själv drar ju ut luren  och går sedan tillbaka, det tar på benen kan jag lova. Jobbigt att gå i sand, så hundarna får jobba rätt bra för att ta sig upp. Sedan springer dom en raksträcka i sand också, på plan mark. Cerberus älskar det. Och Zoria har också fått prova nu, en kort sträcka på den plana marken. Första gången tog jag en jättekort sträcka bara för att se om hon ens skulle förstå grejen. Jag underskattade henne dock för iväg for hon och luren försökte hon döda. Munkorgen brydde hon sig inte ett dyft om. I onsdags fick hon springa en lite längre bit. Kanske 50 meter. Ingenting i jämförelse med en LC-bana som ju kan vara uppåt 1000 meter nästan. Men det får hon inte börja med ännu på ett tag. Det var iallafall roligt att se henne sträcka ut så i full fart och sedan kasta sig över luren för att döda den. Inte vill hon släppa den heller utan försöker hålla fast den med tassarna. Sötzoria. Hon blir nog snabb när hon är vuxen.

Idag hände det tråkigheter dock. Jag har ju under ganska lång tid jobbat med att försöka stärka Cerberus självförtroende. Jag har peppat honom, lekt lekar, gjort balansövningar, överöst honom med beröm och sett till så att han inte träffat några dumma hundar. Han har ju sedan han var ung råkat ut för än den ena än den andra hunden som gett sig på honom. Han har aldrig skadats, men hans självförtroende har fått sig rejäla törnar.

Det är så tråkigt att se, för han har alltid varit väldigt språksäker egentligen. Det började med hundar som gav sig på honom, och som inte gav sig trots att han låg och skrek på marken. Alltså som vi ägare fått släpa bort ifrån honom. Flera gånger reste han sig upp, skakade av sig och ville fram till hunden som varit stygg och visade sig underlägsen. Det såg ut som om han ville förklara missförstånden och inte ville vara osams ungefär.

Hur som helst så hade det hänt både när han lekt lös och när folk tappat kopplade hundar, haft hundar lösa som sprungit fram till oss osv. Vid lek har det ofta skett genom att dom lekt, Cerberus har velat sluta eller vara ifred och stannar, vänder sig bort och morrar lite samtidigt som han försöker gå iväg åt andra hållet. Dessa hundar har vägrat acceptera det utan istället gett sig på honom.

Jag har som ägare gått in och vid minsta tveksamhet inte låtit honom komma nära större hundar. Vi har hittat på annat. Jag har berömt honom när han gjort rätt och sagt till och gått undan. Jag har helt enkelt lagt ner mycket energi i att få honom tryggare igen. Två gånger har han sagt åt hundar som inte lyssnat på honom, där det slutat i att han jagar dom, trycker till dom och står över dom och svär högt. Det låter lika illa som när det är bråk på riktigt, men han skadar dom inte. Han har bara ledsnat, och lärt sig att det uppenbarligen inte räcker att bara säga till på respektfullt sätt. Dessutom svarar han nu för tiden upp när andra hundar ger sig på honom, från att förut ha försökt springa ifrån eller lägga sig på rygg och ge sig.

Däremot startar han aldrig något. Han går aldrig in i en rastgård t.ex. och söker upp en hane att bråka med. Om hanarna är tydliga med på vilken nivå dom ligger så går han bara undan och grejar med sitt.

Idag gick vi dock till rastgÃ¥rden i vanlig ordning. Där är nÃ¥gra jag känner igen sedan tidigare. Den ena hunden är större än Cerberus och jag vet att den har ett rykte om sig. Den har dock munkorg pÃ¥ sig, och ägaren – som jag ser som en vettig hundägare – bedyrar att han inte gör nÃ¥got med den pÃ¥. Att han är sÃ¥ lÃ¥g dÃ¥. Jag förklarar i min tur att Cerberus är osäker och kan svara upp om den ens morrar, men ägaren menar att det absolut inte är nÃ¥gon fara.

Jag är dum och provar.

Cerberus gÃ¥r in, gÃ¥r i en bÃ¥ge och luktar försiktigt hunden i baken. Sedan gÃ¥r han bort till andra änden och skrotar runt i vanlig ordning. Zoria fÃ¥r lekryck och tillsammans springer dom ett glädjevarv. När dom kommer till oss flyger den stora hunden pÃ¥ Cerberus. Med munkorgen pÃ¥ sÃ¥ ”ingenting” händer ju. Men Cerberus svarar upp. Dom tumlar runt och Cerberus hamnar pÃ¥ backen med hunden över sig. Jag försöker ”sparka” bort hunden och slÃ¥ med kopplet över den sÃ¥ att den ska väckas ur sin aggressivitet, vilket är lönlöst. Tillslut fÃ¥r ägaren tag i den, Cerberus kommer upp pÃ¥ benen och gömmer sig bakom mig.

Efter det går han inte en meter ifrån mina ben. Båda är såklart andfådda, och den andra hunden har korgen kvar så det var aldrig någon fysisk fara. Cerberus låter bara och skadar inte den andra heller. Men samtidigt vet jag hur mycket som kan förstöras bara av en sån här sak. Jag vet att alla månader av arbete kan vara som bortflugna. Att jag får börja om. Att det kan vara en gång för mycket och att hunden sedan kan få nog och bli hanhundsaggressiv.

Samtidigt vet jag att Cerberus är trygg med mig. Att han är trygg i sig själv. Att han trots sin osäkerhet ändå inte blivit dum mot andra.

Men jag blev så arg och besviken. Mest på mig själv för att jag är naiv och lyssnade. För att jag som ägare borde ha låtit bli. Och för att vi kanske får börja om. För att det är tävling nästa helg och Cerberus precis hade börjat följa luren fint igen och våga ta själva luren i slutet. Vi har haft mycket otur på banan med, med hund som gett sig på honom istället för luren i slutet, hund som rammat honom, hund som vänt upp mot honom och försökt leka, lina som dragits fel och fastnat i hans päls vilket resulterat i vurpa osv. Hans osäkerhet för hanar är inte till någon hjälp där heller.

Och det är så himla tråkigt.

Men gjort är gjort och nu är det bara att se. Jag försökte iaf leka som vanligt och inte göra någon grej av det hela. Jag visste ju att han inte kunnat bli direkt skadad, så jag kunde istället börja röra på mig istället för att känna igen kroppen direkt. Han ville dock inte leka med Zoria heller, ens när dom andra hade gått.

Men vi ska gå tillbaka dit och se om det finns någon snäll hund som vi känner där som han kan träffa. Så att det inte blir så laddat helt enkelt.

På vägen hem mötte vi dessutom tre sheltihanar, och dom ville han hemskt gärna busa med. Då hade han väl skakat av sig rädslan och gjorde lekinviter. Dom är ju dock rätt små, och det är stora hanar som gett sig på honom. Så problemet ligger inte riktigt där. Dock var det såklart skönt att han ändå släppt händelsen och kunde göra lekinviter och så så snart efter att det hade hänt. Så hoppet dog inte helt iallafall.

Vi ska bara fortsätta träna och köra på som vanligt så hoppas vi att det inte blev några större men. Det är bara så tråkigt när det händer dumheter. Och när ägare inte inser att konsekvensen för andra hundar kan vara stora även om dom inte blir söndertrasade och måste sys.

Jag glömde säga att Cerberus lekte med den där tokiga vårdaren som jag beskrev i ett tidigare inlägg. Han som leker lite buffligt och morrar och knuffas. Cebbe verkar ha känt av honom nu, för idag lekte Cerberus faktiskt. Fast jag såg på hans val av svansvift och så där att han hade lite svårt att greppa mannen fullt ut. Det var delvis lek, delvis lugnande signaler. Efter en liten stund blev han så uppvarvad så jag bröt, av hänsyn till de äldre. Cerberus är så snabb och smidig i vändningarna ju, och i hans lek så slänger man sig kors och tvärs. Så för att inte riskera att han kastade sig runt och slår omkull någon, eller hamnar mot någons ben, så valde jag som sagt att bryta. Han har egentligen koll själv vart alla är, och han är inte hiskeligt tung heller eftersom hans vikt är utspridd på så stor, ranglig yta så att säga. En mindre hund i samma vikt eller lättare uppfattas som tyngre just för att dom är mer bastanta. Men är man gammal och har lite småont så kan det ju göra jätteont att få 34 kg benrangel på benen liksom. Men det var kul att se att han vågade leka den konstiga leken idag.

Har man hund får man ju aldrig riktigt vara ifred. Det är som att hunden är ett tecken på att man vill prata med andra. Har man dessutom en afghan i kopplet går man inte säker någonstans. På vägen hem idag blev vi haffade av en kvinna. Det är verkligen inte ovanligt. Vi blir fotograferade, smygfotograferade, folk börjar prata om hundarna när man möter dom, och många stannar oss och vill prata, klappa, fråga osv. Men den här kvinnan blev heeelt lyrisk. Okej, det är inte heller superovanligt. Men hon kramade Cerberus och pussade honom på huvudet och pratade med honom som om han vore hennes. Och så sade hon till mig att jag fler borde få ta del av en så vacker hund, för man blir så glad. Tur att han ska bli terapihund då tänkte jag.

För övrigt minns jag fortfarande en kvinna frÃ¥n Göteborg som vi mötte när Cerberus var unghund. Hon var en sÃ¥dan ”parkbänksalkis” och hängde med gubbarna pÃ¥ Backaplan. När hon sÃ¥g oss blev hon sååå glad! Precis som hon vi mötte idag. Hon kramades och frÃ¥gade om hon fick ta en bild. SÃ¥ hon fiskade upp en kameramobil modell äldre och fotade Cebbe. Och berättade om att hon hade haft afghan en gÃ¥ng i tiden. Och hon var sÃ¥ glad. SÃ¥ där sÃ¥ man har lust att lÃ¥na ut sin hund till henne en stund, bara för att hon ska fÃ¥ fortsätta vara glad.

Det är för övrigt många alkisar som haft afghaner. Alla pratar med mig. Kanske för att jag pratar tillbaka. Kanske för att jag ler mot folk jag får ögonkontakt med, vilka dom än är. Dessutom är hundarna en trygghet för mig. Det var ändå inte såå länge sedan jag inte kunde röra mig på bussar och spårvagn och så. Och idag behöver jag inte ens ha lurar med musik om jag har hundarna med mig. Finaste hundarna! Tänk vad dom gör för oss och med oss.

Inte konstigt att även andra blir glada av dom.

Idag var det dags för praktik igen, för Cerberus och mig. Tyvärr fick jag veta att min barndomsvän fått en stroke idag också. Vid 28 års ålder. Jag blev livrädd. Vi har varit vänner sedan vi var 6 år gamla och hon började i vår klass. Vi var oskiljaktiga tills vi började högstadiet, då började vi umgås med två till. I gymnasiet gick hon på Åland och jag i Åkersberga men jag var på Åland så ofta jag bara kunde. När jag flyttade till Göteborg gled vi såklart ifrån varandra, hon skaffade familj och vi hördes inte så mycket längre. Men varje gång vi ses så är det som om vi inte varit ifrån varandra. Och det är så härligt. Man ska ta vara på sådana vänner. Och jag känner mig usel som inte hunnit träffa henne trots att jag nu bott här uppe i nästan fyra månader.

Fick iaf ett sms om att hon var bättre nu, att dom inte hittar anledningen men att hon är okej. Så då bestämde jag mig för att åka till hemmet ändå. Dom blir så glada där, och det är skönt att få något att göra så man slipper sitta hemma och piska upp sig själv. Jag har ju iallafall lärt mig något. Till och med någon så ung kan riskera att försvinna ifrån en.

Idag var det ännu mindre folk pÃ¥ klapphörnadelen. Personalen är alltid lika förvirrade och verkar aldrig veta att man kommer, trots att det är ”samma tid samma kanal” som gäller varje vecka sÃ¥ att säga. Men men. Dom som kommer blir glada. Idag var det en kvinna som morrade i huvudet pÃ¥ Cerberus igen, och pep och tjöt, och det reagerade han faktiskt pÃ¥. Han frös till i typ tvÃ¥ sekunder, sen strök han sig mot henne och kelade och ville ha bekräftelse eller vad man ska säga. Och eftersom vi faktiskt inte varit i situationen sÃ¥ himla mÃ¥nga gÃ¥nger sÃ¥ kan jag ändÃ¥ tycka att det är okej med en reaktion sÃ¥ länge den inte är dÃ¥lig. Han svarar inte med att morra tillbaka, spänna upp sig eller bli dum. De flesta gÃ¥ngerna som jag sett honom reagera har han backat/hukat sig lite snabbt för att läsa av läget, sen gÃ¥r han fram igen när han konstaterat att det bara var en människa som flippat typ.

En kvinna hann stoppa fingrarna i munnen pÃ¥ honom med, trots att jag stod bredvid. Men jag pratade med en av de andra och flyttade blicken frÃ¥n hans huvud i fem sekunder, varpÃ¥ jag hör ytterligare en kvinna som säger ”Nämen, vÃ¥gar du göra sÃ¥där!”. När jag snabbt vrider blicken igen sÃ¥ är det en som stoppat fingrarna in i munnen pÃ¥ honom. Han är ju van frÃ¥n alla utställningar och sÃ¥ sÃ¥ han bryr sig inte, mer än att han ”spottar ut” fingrarna. Men man inser ändÃ¥ hur snabbt nÃ¥got sÃ¥nt kan hända och att man mÃ¥ste ha ännu bättre uppsikt.

När vi var in på avdelningen idag träffade vi en äldre dam som var på dåligt humör. Vårdaren frågade om hon ville hälsa på hunden ändå och det ville hon faktiskt. Så vi hälsade, och hon blev GLAD! Hon berättade om hundar hon haft, visserligen förstod jag inte så mycket för det var inte riktigt sammanhängande. Snarare som om hon berättade två historier parallellt. Men hon mindes det ändå för stunden. Speciellt att hennes ena tik hade haft så grovt skall att det hördes över hela sjön när hon skällde. Fast hon skällde som tur var inte så ofta.

Det är så fint att höra sådana historier. Det spelar inte så stor roll att det inte är sammanhängande. Men dom berättar! Hon satt tyst bredvid en annan när vi kom dit, och efter nån minut var hon glad och pratade för fulla muggar samtidigt som hon klappade Cerberus. Vårdaren frågade om hon fick fota en bild och skriva ut så att kvinnan kunde ha i sitt rum, och det fick hon om hon bara fick fixa håret först. Men håret var så fint så, så hon och Cerberus poserade fint på en bild. Han ser alltid ut att vara lika stor som de gamla själva. Mest för att han är lite närmre kameran, men ganska stor är han ju ändå.

En annan kvinna ville först inte alls hälsa. Hon svor lite för sig själv och frågade om han skulle käka upp henne (Ja, hon sade faktiskt käka, inte äta. ) Jag valde att hela tiden ha hans bakdel mot henne, så tillslut räckte faktiskt hon med ut handen för att iallafall känna på hans päls. Det var roligt tyckte jag! Det kom en man också som pratade tyst, tyst och halvt på svenska halvt på spanska. Han frågade om hunden var farlig, och när vi sade att han är så snäll så så ville han också prova klappa.

Jag vet att Cerberus är stor, men det är ändå förvånansvärt få som är rädda för honom. Vilket kanske inte är så svårt att förstå egentligen. Det finns inte mycket skräckinjagande i det här.

Nu ligger Cerberus här hemma och sover så gott så. Zoria var med husse på jobbet och det blir man minsann trött av det med. Det är jobbigt att hålla koll så att inga matsmulor går till spillo och så att kaffeapparaten faktiskt bara serverar äckligt kaffe och inte typ.. köttbullar.. helt plötsligt. Imorgon åker jag och Cerberus till Söderhamn på kvällen för på lördag är det LC-prov. På söndag är det dags för klapphörna igen och det ser vi fram emot.

Min fina Cerberus, mitt hjärta.

Igår var det dags för kurs igen, som alla andra onsdagar. Det är så himla kul och det känns lite sorgligt att det snart är slut. Jag är en sån där person som grubblar rätt mycket på människor som varit sådana tillfälliga gäster i mitt liv, och långt senare fortfarande undrar hur det går, hur dom mår och vad som händer. Man möter så himla många människor till vardags och man reflekterar knappt över det. Man bara vet att så det ska vara. Men så är det ju inte för alla, och man ska ta tillvara på så många om möjligt tycker jag. Förstå vilket kontaktnät man skulle ha!

Hur som helst så är det ett så himla härligt gäng i vår klass. Det spelar ingen roll hur trött jag är när jag kommer dit eller vad som hänt tidigare under dagen. Så fort lektionen kommer igång så blir man på bra humör igen. Visst, ibland kanske jag inte alltid känner att jag har lärt mig något supernytt när jag går hem, förmodligen delvis eftersom jag läst en hel del om hundar, haft hundar, finner mycket som logiskt och dessutom pluggat psykiatri, omvårdnad och nu till socionom. Och dessutom, vad gör det när man haft så roligt? Och man får alltid nya tips och trix och input på olika sätt. Och träning för skrattmusklerna. Så tack hörni, bästa klass 6. Ni är ett härligt gäng!

Igår var det iallafall dags för lite specifik hundträning. Nämligen störningsträning. Vi delade upp oss så hälften jobbade med sina hundar och hälften spelade.. tja.. störda.. rent ut sagt. En var hundrädd, en var burdus, våldsam och överglad, en var psykiskt sjuk och tja.. i efterhand skulle jag vilja säga psykotiska. Och en låg på en soffa och ville klappa. Det var väääldigt svårt att hålla sig för skratt kan jag lova. Okej att alla är lite småtokiga i vanliga fall med, men det här var helt galet. Vår instruktör gick dessutom och kastade frolic omkring sig, vilket snarast stressade oss förare eftersom man vet att det är en fälla. Hundarna ska inte kasta sig efter godis på golvet, men det är vi som har ansvar att hindra dom och se allt som händer.

Mina fina goofballs fotade av Ninni Österholm. Cerberus firar våren med en stor ordentlig klackspark.

Cerberus var så himla himla duktig. Monica satsade på stort och drog honom i pälsen, öronen och svansen. Hon använde dessutom svansen som pump, och var allmänt väldigt framfusig. Jag hade hiskeligt svårt att hålla mig för skratt men försökte köra på det att visa hur man ska klappa, sätta min hand emellan osv och säga att man måste vara försiktig och så. Men som sagt, väldigt svårt att vara allvarlig i just den situationen. Cerberus brydde sig inte över huvud taget. Om det är nåt han är van vid så är det att bli hanterad, och dom här galningarna känner han ju lite så han höjde nog knappt på ögonbrynet. Inte ens när Isabelle for runt och gapade och slog på en tallrik med bestick brydde han sig, eller när hon stod böjd över honom och förde oväsen. Däremot kunde han inte motstå när en godis kom farande, jakt funkar alltid att få igång honom på. Men jag hann fånga upp honom i kopplet.

Det var roligt att se alla hundarna fungera så himla bra ändå. För nu tog vi ju i med det extrema, folk som tjuter och låter och bankar och har sig. Men det kan faktiskt hända när man är ute. Speciellt med t.ex. dementa. Det spelar ingen roll hur lugnt det är, det kan förändras på bara några sekunder. Och det är skönt att kunna känna sig trygg med att min hund inte gör något dumt, utan som mest ryggar bakåt för att få grepp om vad som händer.

Jag hoppas på att vi ska kunna få till fler sådana träningar under sommaren eller så. Kanske kan låna med lite främmande folk som statister också. Ser oavsett fram emot sommaren väldigt mycket, att få tid att träna mer ordentligt mer Cerberus. Just nu är jag så trött hela tiden, och det finns inte många stunder över i schemat. Men snart så. Och då jäklar ska vi få till apporteringen också.

Jag och Cerberus har nu varit på ett demensboende två gånger. Vi är där i två timmar och efter bara en timme är Cerberus helt slut och vill helst bara sova. Eller äta köttbullar. Utan att behöva göra något för det, alltså.

Första gÃ¥ngen blev det ganska snarlikt ”klapphörnan”. Vi var i ett slags uppehÃ¥llsrum dit de äldre kom och fick fika och klappa Cerberus och se hans trick och sÃ¥ där. Inte för att han kan sÃ¥ mycket spännande ännu men ändÃ¥. Favorittricket är helt klart ”kram”. Alla de äldre skrattar av förtjusning när dom ser att han faktiskt är längre än mig när han ställer sig med framtassarna pÃ¥ mina axlar. Det är härligt att se. En ur personalen tycks gilla hundar väldigt mycket med, och vill gärna leka med hundarna pÃ¥ ett lite burdust sätt. Leken gÃ¥r ut pÃ¥ att ha en leksak som personen lÃ¥tsas försvara genom morrningar men ändÃ¥ lekinviter. Jag kan säga att Cerberus bara tittade skeptiskt pÃ¥ personen. Dels undrade han väl vad sjutton som menades, och dels sÃ¥ tar han aldrig nÃ¥got som en människa tagit ifrÃ¥n honom. Lite lätt dragkamp kan han gilla, om man kastar runt pÃ¥ leksaken och sÃ¥. Men om jag tar en sak ifrÃ¥n honom sÃ¥ vet han att den är min. SÃ¥ nu tittade han bara pÃ¥ personen som att den var helt dum i hela huvudet, och liksom spädde pÃ¥ tron om att afghanhunden är för fin för sÃ¥nt trams. Hehe. Fast jag ser det inte som nÃ¥got negativt. Jag har ju lärt mina hundar att man fÃ¥r ta vad som helst ifrÃ¥n dom när som helst. Zoria hade antagligen tyckt det var lite roligt att leka sÃ¥, men Cerberus är en känslig kille som vill att man ska vara tydlig med vad man vill och gör. Han gillar inte ens när andra hundar morrar i lek eftersom han själv fÃ¥tt stryk flera gÃ¥nger när hundar först lekmorrat och sedan när han sagt ifrÃ¥n att han inte vill leka med istället har gett sig pÃ¥ honom.

Nåväl. Första praktiken gick jättebra och Cerberus var helt slut efter en timme. Det var många att hälsa på och såklart mycket nya intryck och lukter.

I torsdags var vi iväg igen, för andra gången. Den här gången var det lite färre äldre, samtidigt som han blev provocerad mer och jag fick se hur fin och mjuk han faktiskt är. Han utsattes alltså för tuffare saker. Som t.ex. fyra damer som alla stod böjda rakt över honom. Eller en som gör tokiga ljud. Eller en som gick och hämtade gosedjur och ville visa honom. En blev dessutom arg när en vårdare ville att h*n skulle följa med in på kaffe efter ett tag. H*n ville promt följa med mig och Cerberus. Som tur var kom en annan vårdare till räddning med, med mer förfinad övertalningsteknik. Eller, hon snarare sade till den äldre att kom så går vi och dricker kaffe. Och då följde h*n bara med. Cerberus reagerade inte alls på höjda röster och yvigare kroppsspråk från deras sida.

Efter samlingen följde vi med in pÃ¥ en annan avdelning och träffade äldre som inte orkade komma ut till uppehÃ¥llsrummet. Där träffade vi en dam som visade foton pÃ¥ sin sons golden retriever. Sedan gick vi in till en annan dam som var 100 Ã¥r gammal. Där fick Cerberus kliva upp pÃ¥ sängen och lägga sig bredvid henne. Det var sÃ¥ fint att se. Här har vi en stor hund av reserverad ras som inte ens vill ligga i mattes säng om matte ocksÃ¥ ligger där. Men nu behövde jag bara säga ”upp” sÃ¥ klev han försiktigt upp. När jag bad honom lägga sig sÃ¥ lade han sig, och sedan tog jag bara handen mot hans hals och bad honom lägga sig pÃ¥ sidan. SÃ¥ där lÃ¥g han, bredvid den lilla damen som smekte hans päls. Han lade till och med huvudet och halsen tvärs över henne, och personalen sprang och skulle hämta en kamera. Han var nästan större än damen sÃ¥ visst sÃ¥g det lite lustigt ut. Han ville sätta sig upp en gÃ¥ng men dÃ¥ bad jag honom bara att lägga sig igen sÃ¥ gjorde han det. Ingen stress eller försök att kasta sig ur sängen eller sÃ¥. Han hade nog kunnat stanna där och sova lite om han bara hade fÃ¥tt lega i andra änden av sängen.

NÃ¥gra till pÃ¥hälsningar blev det, sedan var vi klara. Jag var sÃ¥ himla stolt över Cerberus den här gÃ¥ngen. Jag har ju verkligen inte vetat hur han reagerar pÃ¥ att gÃ¥ upp i sängen till en främmande t.ex. Men det var – sÃ¥ klart – inga problem. Han gör vad jag ber honom om, och han är sÃ¥ mild och mjuk och fin. Jag tror faktiskt det kan vara ganska bra ändÃ¥ att han inte alltid vill upp i ansiktet pÃ¥ folk och sÃ¥ där. Han blir aldrig pÃ¥stridig eller jobbig att ha att göra med, och för de äldre tycks det vara ganska lagom ändÃ¥ med lite korta enkla pÃ¥hälsningar om man inte har nÃ¥got särskilt man ska göra.

Nu ser vi fram emot nästa gång som är vår sista. Och så ska jag komma på en bra plan att sälja in på lovverksamheten på Frysen i sommar, och se om vi kan praktisera med lite kids på sommarlovet.