När jag rör mig ute en helgkväll kan jag inte låta bli att häpnas över och slås av hur stor del alkohol tycks fylla i folks liv. Stackars Emil får höra mina tankar snudd på varje gång vi går hem från bion eller av någon annan anledning är ute sent. För trots att jag spenderat många timmar på klubbar eller annat, och trots att jag faktiskt jobbat inom branschen, så kan jag inte låta bli att både fascineras och avskräckas. Hur kan det vara så att människor samlas i varenda hörn på uteställen av diverse olika mått och karaktär för att.. tja.. supa? För att umgås? För att dricka? För att ha trevligt? Jo visst. Men varför spelar alkoholen så stor roll då för? Varför dricker inte åtminstone hälften något alkoholfritt? Varför känns det som att vissa är där mer för alkoholen än för något annat?

Att ta spårvagnen/tunnelbanan hem en sen kväll är snudd på surrealistiskt. Hur kommer det sig att det kan sitta folk och spy och äckla sig helt öppet på tunnelbanan eller vid en hållplats, när det tolv timmar senare skulle ses som helt galet eller som att det vore något fel på personen. I bästa fall skulle någon fråga om allt var okej, men förmodligen inte ens det. Det skulle bara vara vidrigt. Men klockan 23 en lördagkväll kan 35-åringar sitta och spy i kör, eller ligga avdäckade på en bänk utan att någon höjer på ögonbrynet. Är det inte bisarrt, så säg?

För att inte tala om alla störda relationsbråk, allt våld och all övrig dumhet som skapas av denna folkkära drog. Och ännu värre, familjer som förstörs, barn som far illa och människor som dör. Men det är en helt annan fråga och ett annat blogginlägg.

Idag håller jag mig till att storögt häpnas och förundras. För jag förstår faktiskt inte hur kontrasterna kan vara så stora. Hur så många kan falla för det hela så okritiskt. Och nej, jag menar inte att andra inte skall inmundiga någon form av alkohol bara för att jag själv valt att inte göra det. Jag önskar bara att fler valde att reflektera över det hela och göra ett medvetet val. Och slutade vara så sjukt pinsamma också, tack. För även om jag är anti alkohol i mångt och mycket så kan även jag se skillnaden på att ta ett glas vin med sin partner, eller några öl med gänget.

Men jag fascineras ändÃ¥ över fenomenet. Och över att om det inte fanns alkohol sÃ¥ skulle det vara nÃ¥gon annan drog. I andra kulturer där inte alkohol är lika ”stort” finns det ju andra former av droger som har liknande funktioner.Varför har vi ett sÃ¥ stort behov av sÃ¥nt? För att lugna oss? Slappna av? Fly verkligheten?

Och i sådana fall, varför är det inte fler som hittar andra vägar än just alkohol? Varför är det inte fler som inte väljer den enklaste vägen att vandra?

Jag har verkligen ingen aning. Jag har inga svar. Och jag är på intet sätt bättre än andra. Men jag funderar mycket. Och intressant fenomen är det i alla fall.

Jag vet inte om jag har en vårsvacka eller om jag nått någon slags milstolpe i mitt liv nu, men något är det iallafall. Visserligen är känslan på något vis välbekant, samtidigt känns den så oerhört främmande. Även om jag haft den förut så består den av helt andra nyanser och delar när den återvänder igen. Lite som om den varit ute på en resa och nu återvänder. Som om den bär med sig intryck och erfarenheter från den där resan vilka förändrat den lite trots att det är samma känsla som förut.

Jag vet inte. Jag vet bara att jag känner mig så där oroväckande tom. Jag famlar i mörkret. I tomheten. Och det är svårt att få någon ordning på allt när allt är tomt. Det finns ingenting att förhålla sig till. Allt bara flyter. Eller drunknar. Existerar. Eller ickeexisterar. Som ett vakuum på havets botten. Någon bortglömd plats i fjärran. I mörkret. Eller ljuset för den delen. Jag vet inte vart eftersom jag inget annat ser än just tomrum.

Tystnad.

Avdomnad.

Ingenting känns roligt. Ingenting känns spännande. Ingenting känns värt att se fram emot. Ingenting känns, helt enkelt. Och det skrämmer mig för jag har känt så förut. Och jag vet att andra också känner så. Och att många brukar fylla det tomrummet med alkohol, eller ett nytt hem, en ny stad eller en knippe ungar. Det skrämmer mig. Jag är inte sådan. Jag fyller inte tomrummet med saker för jag vet att tomrummet ändå kommer bestå. Det kommer bara inte synas för stunden pga alla saker man placerat ut för att ha något att navigera sig kring.

Mitt tomrum är inte så lättlurat. Det har funnits där så länge jag kan minnas, men det bleknar ibland. Går på promenad eller åker på en resa. Men nu är det här igen och jag vet inte hur jag ska hantera det.

Så jag värjer mig. Kryper in i mitt skal. Snäser ifrån och går undan. Håller avståndet från andra och från mig själv. För jag har ännu ingen lösning.

Det som stör mig är att jag ju vet vart jag är på väg. Jag har ett mål. Ett syfte med livet. Något att sträva emot. Och jag vet att jag kommer nå dit. Att jag kommer lyckas. Men just nu är det som att det målet inte räcker. Det fyller inte tomrummet. Det har en annan plats. Tomrummet är i mitt inuti. Det har ingenting med framtiden att göra. Eller har det det?

Jag börjar ifrågasätta allt. Varför är jag här? Vad är det för mening? Jag känner ju inget. Jag är iskall. Tom. Svart. Hård. Jag är avstängd och jag vet inget annat. Samtidigt vet jag att jag känner. Allt känner jag och tusen gånger så intensivt som de flesta. Känslor piercar mig likt nålar och mitt hjärta härbärgerar dem alla. För det är sådan jag är.

Men nu då?

Jag har inte längre några svar.

Jag har alltid varit en sådan person som är allt eller inget. Som känner allt så väldigt intensivt, gör allt intensivt, vill allt intensivt. Jag har också, min beslutsångest till trots, alltid vetat vad jag vill. Om än bara för stunden. För jag tror verkligen att det är det man känner för stunden som man ska göra. Jag tror att det är det som är vägen till den där omtalade Lyckan. Jag tror helt enkelt att om man kämpar mot den dröm man idag hyser så kommer man hamna någonstans bra. Även om drömmen skiftar, förändras och tar nya former på vägen. Det spelar ingen roll. Att mitt mål idag inte är samma som när jag var 10 är knappast något förvånansvärt. Det är så det är. Så det fungerar.

Det är det man brinner för som man blir bra på. Det är det man kan prata om och läsa om och vända och vrida på i timmar som man ska arbeta med. Det är först när intresset är så starkt som man kommer kunna göra ett så bra jobb som möjligt under en längre tid.

Se på mig. Jag är, med risk för att låta självgod (ett drag jag absolut inte uppskattar) bra på det mesta jag tar för mig. Jag har haft mängder av arbeten, speciellt eftersom jag tagit vad som funnits. Och jag har varit bra, om inte bäst, på samtliga. När jag arbetade på restaurang ansåg ägaren att han kunde ersätta hela servisen med bara mig och en annan tjej. För vi var bäst. När jag arbetade i café blev jag snabbt caféansvarig. När jag började jobba som hästskötare blev jag ansvarig för hela stallet. För jag går in i allt, jag vill bli den bästa av vad jag arbetar som. Och jag slutar aldrig drömma.

Jag drömmer nu med. Intensivt.

Mitt mål är att få arbeta med barn och ungdomar. Och hundar. Och hästar. I kombination. Ridterapi är idag inget ovanligt. Men jag vill kombinera det. Kunna erbjuda de saker som gav mig min enda trygghet i tillvaron som barn. Min känsla av sammanhang. I stallet. Och med hundarna. Då spelade det ingen roll vad andra sade. Hur många gånger jag blev utslängd hemifrån. Hur många eländiga saker jag behövde bevittna. För i stallet stod grepen där den alltid stod. Och boxen behövde alltid mockas och hästen alltid ridas. Och hunden behövde alltid promeneras, och luften behövde alltid andas. Och så fanns där, mitt i allt mitt mörka kaos, en trygg punkt i mitt liv.

Något att hålla fast vid.

Och snart är det min tur att betala tillbaka. Snart är det min tur att förhindra stora står på tunna armar, meningslöshet, förtvivlan och känslor av att inte passa in.

Det bästa är att jag hittat nÃ¥gon som brinner. Förmodligen lika starkt som jag. Och det är sÃ¥ underbart. För det är just i det jag har känt mig sÃ¥ ensam. Som att folk alltid ler lite och tänker ”sÃ¥ja lilla gumman, drömma kan man ju alltid”. Som om det vore en omöjlighet. Som om jag inte kommer lyckas. Som om jag vore galen.

Men vi är inte galna, Maria och jag. Vi tror på det här. Hon med sin hästkunskap och drömmen om en ponnyridskola. Jag med min socionomutbildning och drömmen om att rädda världen.

Vi kommer kunna rädda många världar tror jag. För världen för en individ utgår alltid från denne själv. Räddar vi individen räddar vi dess värld. Och förmodligen fler med det.

Jag tror på oss. Jag kämpar mot mitt mål. Min dröm. Min frihet.

Vad gör du?

Har ni tänkt på hur enkelt det egentligen är att få människor att känna att dom har något gemensamt? Egentligen är det lite konstigt att folk är så slutna som dom faktiskt är, att det är få som tar kontakt med främlingar och att det nästan ses som lite konstigt att prata med någon på bussen eller att varna en hundägare för glas på vägen lite längre fram. Som om det vore fel, ett felaktigt beteende i ett samhälle fullt av koder, normer och oskrivna regler.

Hur mÃ¥nga har inte stÃ¥tt pÃ¥ en busshÃ¥llplats och bussen har ”försvunnit”. Eller suttit pÃ¥ ett tÃ¥g som är försenat eller ännu värre bara stÃ¥r stilla utan vidare information. Jag vet inte hur mÃ¥nga gÃ¥nger det har hänt mig, och jag blir lika fascinerad varje gÃ¥ng över fenomenet som dÃ¥ inträffar. För plötsligt börjar folk prata med varandra. Man kan ha suttit tysta, var för sig eller bredvid varandra, i flera timmar, men plötsligt sÃ¥ vänder folk sig om, pratar med grannen eller nÃ¥gon en bit bort. Funderar vad som hänt, varför tÃ¥get stÃ¥r stilla, gnäller lite, börjar berätta om liknande upplevelser och vips sÃ¥ är gränser brutna och murar rivna. Ibland hÃ¥ller det i sig resten av resan, ibland Ã¥tergÃ¥r folk till tystnaden när tÃ¥get väl börjar Ã¥ka igen eller bussen dyker upp.

Nu när jag åkte hem från Skogås så var det ett kort pendeltåg eftersom det är lördagkväll. Detta resulterade i att tåget hamnade långt ifrån uppgångarna, vilket i sin tur resulterade i att människor kom springande för att ens komma ombord. Tågföraren stod halvt ut ur tåget och väntade in folk, och plötsligt började folk skratta och prata och skämta. De sista som kom fram tackade föraren med en klapp på axeln, stora leenden och vänliga ord. Och jag kunde inte låta bli att le. Där är det ju igen. Det där fenomenet. Något som liksom lättar upp stämningen. Gör att människor faktiskt kommunicerar. Visar uppskattning. Sänker garden lite.

Det händer givetvis på många olika sätt dagligen, men det finns uppenbarligen vissa situationer där det är extra tydligt. Och jag undrar då varför det krävs speciella yttre omständigheter för att få människor att förstå att vi är alla lika varandra? Jag tror absolut att man kan hitta något gemensamt med varje människa man möter, även om det känns som att man kommer från helt och hållet skilda världar. Om människor bara förstod det kanske världen skulle vara lite mindre hård och kall.

Jag har vänner som blir besvärade när främmande människor tar kontakt med dom och det är säkert jättevanligt. (Skaffa inte afghanhund då säger jag bara.  ) Själv kan jag förvisso också vilja få vara ifred ibland, men jag tycker inte heller att det är pest och pina för att någon pratar med mig, frågar om mina hundar eller bara småpratar lite. Faktum är att jag mött många intressanta människor och haft en hel del färgstarka möten på det viset. Som jag minns. Och jag undrar, hur skulle det ha varit annars? Blir det inte ganska grått och trist om man alltid vandrar runt sluten och tråkig.

Nu menar jag ju förstås inte att man måste kommunicera med allt och alla, men lite mer öppenhet skulle knappast skada. Speciellt inte här i Stockholm.

För övrigt är det trevligt att bli mött med leenden. Ett leende bekräftar att man syns. Att man är sedd. Att man existerar. Ett leende visar att man vänligt sinnad. Att man inte är så där långt ifrån varandra som det så ofta känns. Och framför allt att man har ett värde.

Ett leende är dessutom inte så jobbigt. Ett leende och ögonkontakt. Det kan göra underverk.

Descendants from Goro Fujita on Vimeo.

Nu har jag suttit och klickat runt pÃ¥ Facebook en stund efter en inbjudan till Sharafs hjältars grupp. Sharafs hjältar, eller snarare Elektra, arbetar mot hedersrelaterat vÃ¥ld pÃ¥ olika sätt. Det är bra. Det behövs. En sÃ¥dan grupp kan jag gÃ¥ med i. Men i den gruppen hade nÃ¥gon random medlem postat en länk till gruppen ”Riksnätverket Kvinna Rättslös när förövaren är Polis”.  Här är en bit ut gruppens egen beskrivning:

”Ett stödnätverk som vill stödja dig som brottsoffer till Polis,men ocksÃ¥ främja en radikal förändring inom Svensk Polismyndighet där misshandlade/vÃ¥ldtagna kvinnor till Polismän idag är i stort sett rättslösa .Men ocksÃ¥ för dig som vill stÃ¥ upp & visa ditt ansvar att ta avstÃ¥nd frÃ¥n maktmissbruk & för att lika inför lagen verkligen blir lika inför lagen.Som misshandlad kvinna till en Polisman är man mkt utsatt som lille David mot Goliat…men kom ihÃ¥g…vem vann….?”

För det första anser jag det högst oseriöst och extremt tveksamt när folk försöker starta nÃ¥gon slags förening och inte ens bemödar sig rättstava sina texter, sätter mellanrum pÃ¥ RÄTT ställen o.s.v. Och JO, det har betydelse även om sakfrÃ¥gan skulle vara god. Det handlar om TROVÄRDIGHET. Dessa slänger sig dessutom med ett uttryck som jag faktiskt inte förstÃ¥r. Vad är en ”vÃ¥ldtagen kvinna till Polisman” för nÃ¥got? Jag har aldrig hört talas om det begreppet förut. Mäns vÃ¥ld mot kvinnor, javisst. Möjligtvis polismäns vÃ¥ld mot kvinnor dÃ¥? Men vem är en kvinna till en polisman? Är jag en kvinna till Emil dÃ¥? Man är väl för sjutton inte till nÃ¥gon? Det lÃ¥ter ju helt hemskt.

När någon i gruppen ifrågasätter begreppet, eller snarare faktiskt bara undrar vad som menas, får personen ett snäsigt svar om att det förstår väl vem som helst att det är en som är gift/sambo/frånskild/helt enkelt inte ens känner någon som är polis och sedan utsatts för övergrepp av denne. Och att relationen väl KNAPPAST har någon betydelse.

Eh. Jo. Det har den. För vet ni vad? Man mÃ¥ste tänka pÃ¥ vad man säger även indirekt. Som att man är nÃ¥gons. Eller som jag skrev i inlägget om förebyggande, att man indirekt förutsätter att allt gÃ¥r Ã¥t helvete annars. Man mÃ¥ste tänka igenom saker när man väljer att göra en slags politisk frÃ¥ga av nÃ¥got och man mÃ¥ste tänka pÃ¥ vad man vill att det ska handla om. Är det värre att bli utsatt för övergrepp av nÃ¥gon som arbetar som polis? Är det relevant vad gärningspersonen har för yrkestitel? Är det värre för den som blir ”offer” om det är av just en polis? I vilka lägen dÃ¥ och varför? Är det värre att vara kvinna och bli utsatt än att vara man? Varför väljer man att arbeta med just kvinnor och inte bara emot polisers vÃ¥ld i stort?

Och framför allt, hur väljer man att formulera sig? Ska man skapa ett nytt begrepp kanske det är bra om det är otvetydigt vad det faktiskt innebär. Jag kan inte säga att det var uppenbart för mig om man menade kvinnor i förhÃ¥llanden med män som arbetar som poliser eller om det handlar om kvinnor som utsätt för övergrepp ”pÃ¥ stan” av arbetande poliser. Om frÃ¥gan uppstÃ¥r kanske man behöver förtydliga sig lite, oavsett om det är meningen att täcka in alla fallen. DÃ¥ fÃ¥r man helt enkelt förtydliga just det.

Jag förstÃ¥r för övrigt att man menar att det är värre att en polisman utsätter nÃ¥gon för övergrepp med tanke pÃ¥ att en polis skall finnas där för att göra oss trygga. DÃ¥ under förutsättningarna att polisen var i arbete och utsatte nÃ¥gon som kanske sökte kontakt med denne för att fÃ¥ hjälp av just en polis. Jag kan ocksÃ¥ förstÃ¥ att man inte vill ha ”rötägg” i poliskÃ¥ren och att man anser det farligt att ha män som begÃ¥r övergrepp ”privat” som annars är arbetande poliser. Det hÃ¥ller jag sÃ¥klart med om. Det finns mÃ¥nga olika perspektiv att se pÃ¥ saker ur, och givetvis skall poliser vara bra människor som lever som dom lär sÃ¥ att säga. Men det finns flera olika frÃ¥gor och min poäng är att man bör vara medveten om dessa, samt som sagt vad det är man säger egentligen.

Det jag ställer mig tveksam till är dessutom att så många verkar göra saker till kvinnosaksfrågor i onödan. Man målar så himla lätt in kvinnor i hörn, som offer som det bara är synd om. Jag har svårt att förstå varför man så ofta gör skillnad på saker när det gäller män och kvinnor. Om det innebär helt skilda resultat så visst. Men så himla olika är vi ju faktiskt sällan. Jag är tveksam till att jag hade tyckt det var värre om mannen som utsatte mig för övergrepp hade råkat vara polis, jag brydde mig liksom inte om titeln på hans yrke. Faktum är att jag inte brydde mig så mycket om något annat än smärtan och i efterhand givetvis vilka följder det gett mig. Jag tror heller inte att det är lättare för en man som utsätts för övergrepp/våld, för även om man utsätts för olika samhällsnormer, erfarenheter, känsla av smärta o.s.v. så bottnar det ju fortfarande i skamkänslor, förödmjukelse, rädsla, smärta och så vidare. Varför skulle det vara värre eller ej för något speciellt kön?

Jag tror helt enkelt inte att det är rätt väg att göra en kvinnofråga (eller mansfråga för den delen) av varenda fenomen här i världen. Däremot anser jag absolut att man skall uppmärksamma problematiken och kritisera det. Poliser (oavsett kön) skall inte förgripa sig på andra (oavsett relationer och kön) lika lite som dom skall stjäla bilar och sälja knark.Det är självklart.

Dessutom skall man, när man uppmärksammar och kritiserar, lära sig stava och uttrycka sig korrekt. Det är också självklart. Och en fråga om trovärdighet. Minst sagt.

Det är lustigt det där hur saker faller sig. Hur en och samma sak kan framstå så olika beroende på vem som är betraktaren. Som om det vore två vitt skilda ting. Som solen och månen, svart eller vitt, helvetet eller paradiset.

De flesta saker har givetvis flera nyanser och ses sällan med endast en inblandad känsla, tanke eller minne. Men det är ändå intressant att fundera över.

Inför en föreläsning jag skall hålla angående självskadebeteende bläddrade jag i en självbiografi skriven av Sofia Åkerman. Och där beskrev hon det. Paradiset. Hon beskrev hur hon åkte till ett mysigt hus i blåbärsskogen, åt glass i solen och fick för en gångs skull må bra. Hennes paradis hette Ljusterö.

Ljusterö. Mitt egna lilla helvete.

Jag överlevde ön. Jag klev ur skärselden med livet i behåll. Denna vilseledande vackra yta med glittrande hav, soluppvärmda bergsknallar, barrdoftande skogar och stora, härliga fält som lockar till att galoppera i full fart tills tårarna rinner. Så förrädisk, förförisk, lockande. Där döljer sig Mörkret. Evighetsskuggan. Skräcken. Där vilar Drömätaren och Hoppförstöraren och inväntar intet ont anande själar att förstöra. Bakom de vackra idylliska fasaderna lever ångest, misär, depression, stagnation, alkoholism och evigt mörker. Evigt mörker.

Min barndoms ö. Där min barndoms själ förstördes. Manglades. Begravdes levande.

Givetvis är det inte fullt så enkelt. Jag hatar inte. Jag vill bara inte återvända. Ibland saknar jag det. Att känna till varenda stig. Att leka i träden och springa i gångarna som skapats i buskarna. Att dricka farmors hemgjorda saft och äta mormors smörstekta pannkakor. Bekantheten i mörkerhuset, att veta vart Mörkret befinner sig genom att veta vart det knarrar i golvet, sitta livrädd i farstun, gömma sig för mörkersjälarna där utanför. Det bekanta. Det jag kan. Det jag känner till. Det jag faktiskt kan och är bra på. Min forna sanning i min själs helvete.

Så visst är det lustig för mig att läsa i en bok om någon annans paradis på Ljusterö. Ön som förrådde mig så brutalt. Som tog ifrån mig allt.

Mitt helvete.

NÃ¥gon annans paradis.

Idag är jag och hundarna ensamma hemma med Emil är med sitt jobb i Kalmar. Det känns väldigt tomt och tyst faktiskt, men jag ska passa på att ta ett långt, varmt bad, läsa en massa och krypa i sängs extra tidigt. Vi krigar alltid lite med tiderna eftersom jag är kvällstrött och vaknar tidigt medan Emil är uppe sent på kvällarna/nätterna och sedan vill sova på morgonen, så nu kan jag sova supertidigt utan att skämmas. Dessutom hostar jag så mycket att jag har ont i magen så lite vila kan nog vara välbehövligt.

I mÃ¥ndags och tisdags var jag pÃ¥ en internationell konferens om förebyggande arbete för barn/ungdomar. Den var pÃ¥ Fryshuset och anordnades av IPACY ”Implementing Preventive Actions for Children and Youth, och hölls nere i ”Klubben” som alltsÃ¥ är en nattklubb. Kändes lite lustigt att sitta i ett svartmÃ¥lat rum med en stor scen ihop med en massa människor frÃ¥n diverse olika länder. Hur som helst sÃ¥ var det intressant. Jag saknade dock vissa saker, kritisk som jag är. Men det har ju ocksÃ¥ att göra med vad man brinner för för grupp t.ex. och just där sÃ¥ talades det mest om att förebygga brott, vÃ¥ld och droger m.m. och inte särskilt mycket om hur man fÃ¥ngar upp de unga som inte riktigt syns och som riskerar att falla ur systemet pÃ¥ annat sätt. Dessutom störde det mig att en av föreläsarna pratade om riskfaktorer men sade inte ett ord om hälsofaktorer. PÃ¥ samma sätt var det nÃ¥gon som nämnde att det finns en fara i att arbeta förebyggande genom bland annat stigmatisering, men ingenstans nämndes det främjande arbetet. Man kan faktiskt arbeta bÃ¥de förebyggande och främjande, och det främjande arbetet är ju faktiskt förebyggande ocksÃ¥. Fast utan den lite negativa undertonen av att man förutsätter att nÃ¥gon faktiskt skulle hamna snett utan insatsen.

Bla bla bla. Jag kan prata i evigheter om sådana saker. Och för övrigt saknar jag lite att ha någon annan att prata med som brinner för samma sak. Eller åtminstone brinner för något lika kraftigt som jag.

En annan sak jag saknar är tjejkompisar. Nu träffar jag ju så mycket folk om dagarna att jag inte har något jättestort behov av att träffa så många fler, men jag saknar att hänga med lite skojiga tjejer som man kan prata med, skratta med eller förklara den där onda känslan inuti för. Mina vänner är kvar i Gbg och här uppe känner jag inte så många. Imorgon kommer Maria på snabbvisit när hon skall till Uppsala för att se thai-SM. Det ska bli roligt att träffa en kamrat en stund. Jag ser fram emot det. Verkligen. Nu hoppas jag bara att tåget inte ställs in eller så, SJ verkar ju inte gå att lita på så bra i dessa tider.

Mitt hjärta blödde lite extra idag förresten. Jag är ju en riktigt blödig typ pÃ¥ riktigt, men idag blev det sÃ¥ där sÃ¥ att man blir sÃ¥ rörd sÃ¥ det hugger till i bröstet. PÃ¥ Fryshuset hÃ¥lls Lovely Days under alla skollov. DÃ¥ har man blandade aktiviteter som t.ex. basket, sÃ¥ng, dans, skridskor osv som man mÃ¥ste anmäla sig till, och sÃ¥ en del öppna verksamheter som pyssel, knep, knÃ¥p, pingis, biljard osv. Jag höll i lite självkänslepyssel där man fick fota sig själv, skriva ut bilden och sedan mÃ¥la runt omkring, klippa ut affirmationsord att klistra dit, skriva vad man är bra pÃ¥ m.m. En liten kille i 10-Ã¥rs Ã¥lder gjorde först ett porträtt och smÃ¥pratade lite, ritade Ola frÃ¥n melodifestivalen för han gillade att titta pÃ¥ det och sÃ¥ klippte han ut ett jättefint hjärta och skrev ”pappa” i. Inte nog med att jag har lite pappakomplex och alltid blir lite blödig när det gäller pappor sÃ¥ var det ganska uppenbart att det fattades en mamma. Jag försöker alltid tänka mig för sÃ¥ att man inte säger för direkta saker förrän man kollat av läget, eftersom jag vet hur det känns att behöva hÃ¥lla med för att slippa berätta jobbiga saker när nÃ¥gon egentligen trampar en pÃ¥ tÃ¥rna. Hur som helst sÃ¥ kom han tillbaka efter en stund och frÃ¥gade lite försynt om han fick göra en till, för han gillar att rita. Självklart fick han det. Den här gÃ¥ngen blev han lite modig och klippte ut en hel rad med ”ascool” eller nÃ¥t sÃ¥nt. SÃ¥ limmade han dit dom, fem stycken ”ascool” runt fotot pÃ¥ sig själv, och sÃ¥ sade han: ”Hihi! Jag är ascool… fast.. jag vet inte om det själv.”

Åh mitt hjärta! Man ville ju bara krama ungen och säga att han är coolast i hela världen! Men jag sade att han får ta med sig sin bild hem och så får han berätta för sig själv att han faktiskt är ascool, så till sist kommer han veta om det själv också.

Fina unge!

Han var för övrigt i gott sällskap av en massa andra fina ungar och jag tror jag kanske vet vad jag vill göra i framtiden nu. Faktiskt. Eller jag vill ju alltid en hel massa, men jag skall försöka tänka ut något som passar ihop med det koncept jag vill göra. Förutom att läsa vidare då förstås.

Tänk att aldrig ha fått höra att man är bra. Eller att man klarar något. Tänk att aldrig vara trodd på, eller betrodd. Tänk att aldrig ha haft någon bakom sig, som stöttar och finns kvar vad som än händer.

Det är verklighet för så fruktansvärt många. Fler än man tror.

Jag har funderat mycket på det där med en andra chans. Vem förtjänar en sådan? Finns det ens någon som inte förtjänar en? Och i sådana fall,vem har rätt att avgöra vem som gör det och vem som inte gör det? Vart går gränsen?

I min värld förtjänar alla en andra chans. Och nu menar jag givetvis inte att du ska ge någon som gjort dig illa en till chans. Att du ska bli tillsammans med det där elaka exet igen. Eller att personen som slog dig ska få träffa dig igen. Nu pratar jag om chanser till livet. Jag kan helt ärligt säga att jag anser att alla förtjänar en andra chans till livet. Jag anser att vi måste förstå vilka förutsättningar människor lever under, och tro på deras kraft och möjlighet till förändring. Med rätt redskap, förstås. Förutsättningarna måste förändras.

Hur gör man då?

Det finns självklart en massa olika vägar att gÃ¥. Och jag tror pÃ¥ alla. Vissa behöver djupgÃ¥ende psykoterapi, eller kognitiv beteendeterapi för att lära om till nya beteenden. Vissa behöver en mentor som varit i samma situation. Vissa behöver stöd frÃ¥n andra som fortfarande är i samma situation medan Ã¥ter andra bara behöver känna nÃ¥gon form av samhörighet. Eller vara betrodd. Litad pÃ¥. Eller att nÃ¥gon tror att dom faktiskt klarar nÃ¥got. Att nÃ¥gon finns där, och stÃ¥r kvar. NÃ¥gon som skiljer pÃ¥ person och handling. NÃ¥gon som vÃ¥gar vara rak och ärlig. ”Ja, jag tycker faktiskt att du var helt jävla dum i huvudet som gjorde det där nu och jag är djupt besviken. Men jag vet att du kan och jag tycker om dig ändÃ¥.”

”Jag stÃ¥r kvar.”

Jag tror att man kan förändra sÃ¥ mycket genom gemenskap. Samhörighet. Delaktighet. Saker där alla behövs och alla är lika värda. Alla metoder fungerar inte pÃ¥ alla. Men ibland mÃ¥ste man vÃ¥ga prova nÃ¥got nytt. Som Lugna Gatan. det är nästan skrattretande hur ”rädda” vissa tycks vara för det projektet. ”Oj hjälp, dom som arbetar med vÃ¥ra barn har varit kriminella.” Ja men vilka tror ni blir mest hörda? Tror ni att kidsen i förorten ska acceptera nÃ¥gon moderat med lejonman som kommer och predikar för dom att brottslighet kostar pengar? Kanske inte va? Däremot nÃ¥gon som varit där själva, nÃ¥gon som kan berätta vilket helvete det är och tala till dom som om dom är pÃ¥ samma nivÃ¥. Det hjälper. SÃ¥ vad är ni rädda för?

I ett rum på Fryshusets 8e våning sitter det ett brev från Polisen till just Lugna Gatan. Ett brev där dom tackar för Lugna Gatans insats vid en stor street-fest, och där dom ger Lugna Gatan stor cred för att deras närvaro höll så många lugna.

SÃ¥ ser verkligheten ut.

Jag undrar hur många kritiker som varit där. Hur många som ens brytt sig om att fråga.

Hur som helst. Jag snubblade över ett annat projekt som jag imponeras över. Ett projekt från Filippinerna där man vid Michael Jacksons död gjorde en danstribute med 1500 intagna vid en fängelseanstalt. Och sedan har dom fortsatt.

Och jag tycket det är så underbart! Förstå vilken gemenskap det blivit. Någon har börjat tro på dom. Och varje enskild individ är med i ett jätteprojekt. Visst kan man diskutera baksidor med. Är det okej att det kommer kändisar dit för att dansa med dom? Vad är det för straff? Osv.

Men vart leder egentligen straff i den gamla hederliga, våldsamma bemärkelsen? Föder inte det bara mer ilska och bitterhet? Är det verkligen det som det behövs mer av i kriminella människor?

Och nej, jag tror inte alla kan räddas av att börja dansa. Men jag tror att var sak har sin plats och jag tror att man ska öppna upp gamla traditionella områden för mer nyskapande projekt. Det är så jäkla coolt helt enkelt, och jag tackar verkligen den mannen som startade det för att han vågade.

Jag undviker ofta att diskutera politik i bemärkelsen rött mot blått, sossar mot moderater osv, eftersom jag dels inte riktigt känner att något av partierna passar mig fullt ut, dels alltid har svårt att generalisera och dels blir snudd på förbannad när någon anser något helt galet.

Hur som helst så märker man verkligen redan nu att det vankas val. Och jag avskyr det. Förljugna fetknoppar som sitter och sover när dom ska rösta. Många är antagligen vettiga personer, lite mer som vem som helst om man skulle komma nära och föra en normal, vettig diskussion utan syfte att få hundratusentals att rösta på just det partiet.

Det riktigt skrämmande – och lika mycket irriterande – är att media är sÃ¥ sjukt ”korrupta” och snedvridna. En ledare här en artikel där. Med en lätt vinkling eller varför inte rent förtal, ibland. Jag har blivit sämre och sämre pÃ¥ att ens orka läsa Metro, för jag litar inte pÃ¥ informationen jag fÃ¥r. Kvällstidningar har ju lika mycket sanningsfaktor som en skönlitterär roman sÃ¥ det är ju inte ens att tänka pÃ¥, men även morgontidningarna som ändÃ¥ känns mer seriösa genomsyrar politiska Ã¥sikter och annat. ISCH säger jag. Jag vill gärna läsa utan att bli pÃ¥packad Ã¥sikter, känslostämningar och diverse superlativ. Jag har inget emot diskussioner kring olika Ã¥sikter. Det är det där svart och vitt-tänket jag inte tÃ¥l. Det är lika irriterande som att folk i förväg bestämmer sig att en film är dÃ¥lig för att den blivit populär bland andra, eller att ett band blivit dÃ¥ligt för att det plötsligt börjar nÃ¥ ut till en större massa än pÃ¥ scenen pÃ¥ klubb Undermarken i Äldsta Stan. Fast det blir ju liksom ännu värre när det är politiska partier, eller talesmän där för, som tycks ha en Ã¥sikt enbart pga att dess motstÃ¥ndare har en annan.

Sandlådenivå någon?

Inför förra valet försökte jag titta lite på Debatt när partiledarna var där och fick diskutera. Jag blev så stressad och irriterad att jag fick stänga av.

Hur bra är det egentligen? Borde man inte vilja nå ut till oss här ute? Vi vanliga dödliga som inte är politiskt aktiva i bemärkelsen att vi jobbar i ett parti? Borde man inte vilja att vi väljare orkar se vad dom har att säga utan att få hjärtstillestånd av idiotsakerna som sägs. Personangreppen gör mig vansinnig. Vem som än uttalar dom.

Usch.

Nu ska jag gå på första passet MMA. Och undvika att läsa tidningen.