Det här med politik
söndag, september 19th, 2010Jag brukar alltid undvika att diskutera politik med andra. I alla fall specifik partipolitik, att diskutera själva frågorna kan vara intressant och givande. Men jag ger mig inte in i alla diskussioner kring huruvida jag röstar si eller så och varför andra röstar på något helt annat. Istället väljer jag helt enkelt att knipa igen.
Men. Det betyder inte att jag inte har åsikter. Och jag kan säga att i år har det stundtals varit rätt kämpigt att inte ifrågasätta vad sjutton vissa tänker med. Antagligen är det väl för att jag tvingas se fler idiotiska uttalanden, fler jakter efter felsägningar, syndabockar och skitsnack och fler jäkla statusuppdateringar på Facebook. Vissa saker har varit bra. De flesta dåliga. Och jag briserar snart här över all idioti som florerar.
Och nej, jag är inte arg pÃ¥ samtliga som röstar pÃ¥ nÃ¥got som ur mina ögon är ofattbart. Jag har full respekt för att människor tycker nÃ¥got annat, att människor hÃ¥ller sig själva om ryggen och att det finns självklara val för dom som är lÃ¥ngt ifrÃ¥n min egen människosyn. Det är behovet av att trycka ner andra jag inte förstÃ¥r mig pÃ¥. Att sakligt berätta att andra gör si och sÃ¥, vi gör sÃ¥ här, rösta pÃ¥ oss… det exixterar knappast. Inte ens pÃ¥ folks Facebookstatusar. Nej, istället matar man pÃ¥. Ã…h, nu sade han si och hon sÃ¥. Dom är dumma i huvudet. Dom kan ingenting.
Vilken tyngd det har. Eller? Och hur kommer det sig att så få verkar kunna vad det är saker innebär, egentligen.
Jag ska rösta idag. Det kommer jag göra med framför allt min bror, min mamma och flertalet vänner i tankarna. För mig finns egentligen inget val. Det är ett måste.
Jag går och röstar idag, med funderingar kring hur så många av mina kära ska hålla sig flytande fyra år till. Hur dom ska klara av att arbeta när dom knappt kan befinna sig bland människor.
Och sÃ¥ funderar jag pÃ¥ hur han som är tillsammans med en tjej som varit med om mer än de flesta ska behöva uppleva och som har stora psykiska sÃ¥r.. Som inte kan leva ett ”vanligt” liv. Inte kan lita pÃ¥ människor. Inte kan hantera krav eller stress eller mÃ¥sten. Och verkligen inte kan jobba. Hon har inte rÃ¥d att bli utförsäkrad, för dÃ¥ dör hon. Kanske tar hon livet av sig. Kanske skulle det driva även henne över gränsen, som sÃ¥ mÃ¥nga andra. Hur kan han, hennes pojkvän, rösta emot henne sÃ¥ som han säger att han ska göra?
Jag förstår inte.
Det cirkulerar en väldig massa saker på nätet nu. Några av dom är denna hemska historia, som tyvärr inte är något ovanligt. En annan sak är denna, skriven av en tjej som bytt färg enbart på grund av Alliansens undvikande svar i frågan kring just utförsäkringar.
Själv funderar jag kring hur man kan välja att ha en syn på människor som lata, äckliga, snyltare och bidragstagare. Vissa personer i min omgivning har vettiga åsikter även fast dom röstar på något helt annat än mig. Men många har hårresande ointelligenta tankar och synpunkter. Som att alla arbetslösa är det för att dom är lata. Eller att sjukskrivna är lata. Jag antar att det är samma idioter som anser att alla ungdomar är kriminella, alla kvinnor är bitterfittor, alla män är testosteronmongon och tja.. dom själva är helgon och dom enda som bidrar med något positivt till stacken.
Jag blir seriöst upprörd.
Så där så jag får ont i magen och börjar spänna mig. Det är därför jag undviker sånt här. Jag undviker diskussioner och debatter för min egen hälsas skull. Jag vet vad jag tycker och behöver sällan höra andra tjafsa om saken. Men jag kan inte låta bli att undra om folk önskar att jag hade prostituerat mig heller än sökt socialbidrag dom där månaderna för flera år sedan? Min bror, han kanske borde börja jobba och sedan bli hemlös när han märker att han inte kan hantera de krav som verkligheten ställer. För att gå på bidrag, äta tunga mediciner och fjanta sig med arbetsträning är ju bara daltande. Klart han kan jobba. Samma sak med min mamma. Det faktum att hon liter av PTSD eller dyl. behöver man väl inte räkna in? Att hon inte kan ta in särskilt många intryck på en och samma gång. Att hon tappar minnet. Måste sova 12 timmar varje natt. Måste äta mediciner för att klara vardagen. Klart hon ska arbeta istället! Jäkla snylteri på oss som jobbar. Eller vänta här nu, jag jobbar ju inte. Jag studerar. Fast, studiebidrag räknas inte som bidrag va? Nä, det är ju socialbidragen till socfallen som är boven. Vi ska bli självständiga, självstyrande individer som fattar våra egna beslut.
Japp. Så är det. Sedan spelar det ingen roll om man har utsatts för psykisk misshandel i 20 år av sitt liv, blivit slagen, våldtagen, misshandlad. Det har ingen relevans. Man ska jobba. Så är det ju. Alla kan jobba. Alla kan göra något.
Nejdå, nu överdriver du. Nu drar du saker till sin spets. Självklart är det bara de ARBETSFÖRA som ska jobba. Vi ska stoppa fusket. Fuskande arbetslösa socfall bidrar inte med något till samhället. Det är dom vi vill bli av med.
Jag förstår inte. Jag fattar verkligen inte. Om det gör att EN ENDA person får sitt liv förstört, så som i ovanstående länk t.ex. Eller min bror. Om han hamnar på gatan så har vi förstört hans liv. Ska det vara priset? Har vi rätt att bedriva politik som förstör någons liv på det viset?
Nej, säger jag. Javisst, säger andra.
Fy fan, säger jag.
