Det går att vända och vrida på allt. Så är det. Jag blir ständigt så himla trött på allt analyserande och vändande och vridande och undrar varför saker inte bara kan få vara. Varför tvingas man ha en åsikt om allting, annars är man obildad, korkad, mindre intelligent? Jag ser så många som skulle behöva slappna av lite, någon enstaka gång så där.

Alltså, egentligen är analyserande skoj. Det är kul att vända och vrida på saker och se vad som sägs egentligen. Som när vi läste postkolonial teori för nån termin sedan och faktiskt hade i uppdrag att se kritiskt på allt allt allt. Men, ibland kanske saker inte har något mer värde? Ibland kanske ingen djupare mening finns? Ibland kanske någon bara har en åsikt, eller har gjort en film, tagit en bild eller vad som helst bara för att.

Varför är det så svårt att bara ta saker för vad dom är ibland? Varför är folk så skitnödiga att allt måste vara så himla speciellt?

Det är som det där med ”politiskt korrekta” som används som nÃ¥got slags skällsord numera. Men grejen är att idag är tamefan ALLA politiskt korrekta, vart dom än stÃ¥r. Jag har mött pÃ¥ väldigt fÃ¥ som ser det komplexa i det hela, mÃ¥nga bara orerar om deras egen sida/synvinkel. Om vad dom i princip har lärt sig och vad dom genom att vända och vrida utifrÃ¥n sin synvinkel har funnit. Men sanningen är ju den att söker man sÃ¥ finner man. Det spelar ingen roll om det handlar om att döma ut en film eller en politisk handling, letar man saker som stödjer ens Ã¥sikt sÃ¥ finner man just detta.

Jag har givetvis också många åsikter. Det är ganska självklart. Men jag har inte alltid lätt att säga att åsikten är svart eller vit, 1 eller 2, A eller B. Många gånger är den väldigt relativ och i förhållande till omständigheter. Ett slags mellanting, en kombination. För jag har svårt att säga att en sak bara är. Vad det än handlar om.

Och varför måste man egentligen komma med en slutgiltig åsikt? Varför kan man inte bara få vara? Än en gång, det är ju positivt att folk tänker. Att folk bildar sin egen uppfattning. Men det är så himla sällsynt att det faktiskt känns genuint. Att det är DEN personens åsikt och inte bekantskapskretsens/familjens/sambons/samhällets. Och ännu mer sällsynt är att det känns ödmjukt.

Jag gillar ödmjukhet.

SÃ¥ jag blir trött helt enkelt. Vare sig det handlar om ”A ship to Gaza”, att döma ut senaste Twilight-rullen eller Slussens ombyggnation.

Dagens idol är banne mig men lillebror Micke. Jag är både imponerad och inspirerad av honom.

Efter lång tid av dåligt mående och socialbidrag så mår han för stunden rätt okej vad det verkar. Han arbetstränar på Myrornas vilket gör gott, med kravlösa krav så att säga. Nu har han dock ledsnat på att alltid vara fattig, aldrig ha pengar kvar i slutet på månaden och framför allt att inte ha några kläder. Därför köpte han sig en gammal symaskin. På Myrornas såklart. Den väger visserligen 18 kg, en gammal Huskvarna från tidigt 50-tal, men med envishet kommer man långt och han lyckades på något vis släpa hem den.

Det som är så imponerande är dock inte att han köpt sig en gammal symaskin som väger bly. Nej, det är att hans enda kontakt med en symaskin i princip sträcker sig till syslöjd på mellanstadiet. Och att han nu sitter och lär sig själv hur man syr. Genom att dissikera kläder, ta isär, granska och sy ihop. Prova sig fram och se. Han sitter där i sin pyttelilla lägenhet, tittar på fotboll och nålar kläder. Myrornas är bra. Han syr om byxor som han köpt för 75 spänn till ett par fullt dugliga och trivsamma byxor. Och plötsligt har han inte längre bara ett par hela byxor längre.

Det är så typiskt Micke på något vis. Jag minns när vi var små och han kunde skruva isär en gammal radio eller en motor eller något bara för att sätta ihop den igen. Hur han läste Illustrerad Vetenskap i lågstadiet, för att lära sig saker. Det är tragik egentligen att ingen fångade upp honom på den tiden, och att han idag kommer få kämpa att ens få färdigt ett gymnasiebetyg.

Jag blev också inspirerad så nu ska jag också bege mig till Myrornas och se om jag hittar något. Jag behöver något snyggt, eller som kan bli snyggt iallafall, att ha när jag ställer ut hundarna. Gärna något klarblått eller något diskret som inte är svart eller grått.

Hur som helst är det på något vis imponerande att ens komma på tanken att göra något som man inte kan, och sedan sätta sig och lära sig själv. Där brister nog mitt tålamod. Jag gillar bättre att gå en kurs eller bli upplärd. Men det glädjer mig att han hittat något som han dessutom tycker är lite kul att göra om kvällarna, istället för att som han själv säger sitta av tiden framför en dator.

Heja Micke helt enkelt!

Jag älskar sommarregn.

Det där fina, mjuka som knappt ens känns. Eller det där tunga ösregnet som kommer i snabba skurar och flyttar på grus och grenar när det strilar längs marken. Och sommaråska. Med klara blixtrar över himlen. Förr var jag rädd för åskan. Det höga ljudet gjorde mig spänd och orolig, kanske för att jag förknippade det med saker som hänt i samband med just åska. Nu är jag inte det längre. Nu är det bara fint. Vackert. Mysigt. Rengörande och befriande.

Ända sedan jag var barn har jag älskat att vara ute i regnet. Gärna under skydd av ett tak som regnet smattrar emot, eller ett paraply eller rejäla regnkläder. Eller det bästa, ett riktigt tätt träd.

Det är något speciellt med just det. Att höra regnet. Känna det. Se det. Hela landskapet vilar. Människor håller sig inne, djur går undan, solen gömmer sig bakom molnen. Ljuset blir avslappnande för ögonen och allt blir bara.. lugnt. Jag låter känslan vagga mitt inre till ro. Ibland vänder jag ansiktet mot regnet, utan att riktigt veta varför. För att jag ska göra så bara. För att känna dropparna mot mitt ansikte. Vattnet. Det som skänker liv.

Här utanför finns det några riktigt täta lönn-träd. När det regnar ett inte allt för tungt regn så förblir ytan under trädets krona torr. Där brukar jag stanna ibland med hundarna. Det är så fint. Man hör regnet slå mot löven och en och annan droppe smiter emellan och faller ned på oss. Bara en meter bort faller regnet platt mot marken men vi är skyddade. Av naturen själv.

Tyvärr åker det många bilar förbi på vägen bredvid. Det förstår sinnesstämningen lite. Det är nackdelen med att bo i stan, men bara borta i parken är det direkt mycket lugnare. Jag längtar tills jag bor i hus. Då ska jag ha en stor tomt. Med en mysig entré med tak över och en massa växter, som jag kan sitta under när det regnar. Och så ska jag ha flera täta lönnträd eller kanske några andra sorters träd. En ek eller en klättervänlig björk. Björkar är inte roliga i afghanpälsar dock, men man får väl kratta där lite oftare. Jag vill ha många hemliga krypin. Bland buskar och träd och annat. Man blir aldrig för gammal för att bygga koja väl? För jag har alltid trivts bäst under saker. Under träd och under sängen. Under soffbordet låg jag och tittade på tv. Och vi hängde en filt mellan soffan och fotöljen och där inne kunde jag ligga och bara andas och fundera.

Och överleva.

Jag pratade med Maria nu, om det här med mål och vad man vill. Känslan när man uppnår något man strävat efter. När man vågat något eller klarat något som man inte trodde att man kunde. Det är en härlig känsla. Och eftersträvansvärd.

Själv har jag många mål. Ibland så många så jag inte vet vart jag ska ta vägen. Men många mål är sådana som jag egentligen vet att jag klarar. Som att ta körkort. Att ta en master i socialt arbete. Att läsa forskarutbildningen. Att starta mitt företag. Att skriva min bok. Och att starta en gård för barn och unga. Allt det där som liksom handlar mer om tid och prioritering än inre hinder. Så vad har jag mer för mål egentligen?

Vid första anblick känns frågan svår. Vad har jag för mål som jag idag kanske inte tror att jag skulle klara av? För att svara på det så måste jag nästan fundera på vad det är idag som får mig att må dåligt eller som jag kanske inte vågar eller tror att jag kan. Som jag saknar disciplin för eller bara underlag.

- Jag skulle vilja orka springa. Och då menar jag lite längre än 8 minuter på en uppvärmning. Och utan att få ont både här och var.

- Jag skulle vilja klara av att åka båt. Just nu mår jag illa av bara tanken, men det vore roligt att få visa Emil hur skärgården ser ut här uppe i Stockholm.

- Jag skulle också vilja våga åka ut till Ljusterö. Jag vill våga visa vårt barndomshus, skolan och sånt som jag inte sett på så många år.

- Jag skulle vilja våga gå och träna mma och sånt utan att bli stressad över kroppskontakten som den innebär.

- Jag skulle vilja ha bättre självdisciplin när det gäller lite allt möjligt.

- Jag skulle vilja kunna leva ett liv utan att känna obehag för beröring av vissa personer, kunna gå till en massör eller tränare eller bilskolelärare eller vad som helst utan att behöva tänka på om det är en man.

- Jag skulle vilja möta min far och ärligt kunna säga hur jag tycker och tänker, utan att må dåligt eller ha skuldkänslor kring det.

Det finns helt enkelt många saker som jag skulle vilja klara av. Vissa saker som känns omöjliga idag. Som en dröm. En ouppnåelig dröm.

När vi pratade om allt det här så konstaterade vi också att man ju faktiskt inte får glömma vad man faktiskt gör. Vad man har uppnåt. Vilka mål man uppfyllt, och vart man egentligen kommer ifrån. Först då får man ju lite perspektiv.

För vid närmre eftertanke har jag ju kommit rätt lÃ¥ngt. För ett gäng Ã¥r sedan hade jag t.ex. aldrig klarat av att inleda det här inlägget sÃ¥ som jag gjorde. Jag hade aldrig trott att det fanns saker som jag faktiskt kan, bara jag har tid och prioriterar det. Jag ansÃ¥g mig oförmögen och okunnig och dÃ¥lig. Jag vÃ¥gade knappast säga vad jag tyckte och än mindre vad jag tänkte. Jag kunde inte Ã¥ka buss eller bil eller befinna mig i stora mataffärer. Jag kunde än mindre Ã¥ka bÃ¥t, gÃ¥ pÃ¥ promenad i hamnen eller se stora fartyg eller ubÃ¥tar pÃ¥ tv. Samtliga saker gav mig panik. Jag kunde storgrÃ¥ta av att ha sett ett hangarfartyg i en film, och jag mÃ¥dde illa och kunde inte gÃ¥ hemifrÃ¥n sÃ¥ fort det blev tal om att behöva Ã¥ka buss eller handla pÃ¥ Coop. Jag har ocksÃ¥ straffat mig själv, plÃ¥gat mig själv, svultit och skurit och förfryst. Jag tvingade mig själv att ta pÃ¥ mig ansvaret för allt som hänt i hela mitt liv och jag kunde nästan sluta andas när jag mÃ¥dde som sämst. Jag fick göra undersökning efter undersökning. In till psyket. Akutpsykolog. Mediciner. Piller efter piller. FrÃ¥gor efter frÃ¥gor som skulle besvaras. Alldeles för uppenbara frÃ¥gor. ”Ser eller hör du saker som andra inte anser finns där?” ”Känner du ofta att ditt humör pendlar och att du antingen tror gott eller ont om personer?” ”Har du nÃ¥gon gÃ¥ng funderat pÃ¥ att ta livet av dig?”

Jag undrar än idag om dom inom psykiatrin tror att människor är helt dumma i huvudet? Bara för att man har en diagnos betyder det väl inte att man inte är påläst eller fattar? På i princip samtliga skattningsformulär och frågepapper jag har fått fylla i har jag kunnat se exakt vilka diagnoser dom frågar efter. Depression, borderline, ångestsyndrom, psykos. Osv osv. Och psykiatrikerna kliade sig i huvudet. Ja du har onekligen en depression. Och onekligen kraftig ångest. Men, du verkar inte ha borderline? Nej, jag säääger ju det. Jag har inte borderline. Jag är uppvuxen i sjuka förhållanden och har fått helt fel beteenden inlärda. Må så vara att jag har någon form av beteendestörning, men jag VET att jag inte har borderline. Jag har till och med pluggat psykiatri. Dessutom är det busenkelt att googla lite och snabbt få en insikt i på ett ungefär vad olika saker innebär konkret.

Nåväl. Dom gav upp diagnostiserandet och satte mig i någon slags allroundterapi istället. Något som passar mig ypperligt. Jag behöver ingen diagnos för att må bättre, jag behöver hjälp att lära in vad som är realistiskt att reagera på, när det är jag gör saker konstigt och vad det kan bero på.

Och den hjälpen har jag fått.

Jag har helt enkelt kommit så himla långt. Idag tror jag på mig själv. Jag kan onekligen åka både buss och bil, även om panikångesten faktiskt kan kicka in lite om man åker mycket på småvägar. Men inte alls så som förr. Jag klarar av att se båtar på tv, jag kan promenera i hamnen, jag är inte överförtjust i att åka färja men det går. Jag vet att jag klarar det mesta jag tar mig för och jag vet att jag är värd något bra. Jag ser att allt inte var mitt fel och jag ser vad som fått mig att ha svårigheter i nära relationer. Jag kan använda mig av min bakgrund och har stor förståelse för det mesta, och då jag varit med om så otroligt mycket så finns det nästan inget jag inte kan relatera till. Eller jo, det svåraste är faktiskt när jag får frågor om saker som olycklig förälskelse eller andra vanliga tonårsproblem. För jag hade ju inga vanliga tonår. Mitt liv handlade om liv eller död. Det är stor skillnad. Som tur är har jag en himla massa sunt förnuft, vad nu det är egentligen, så jag brukar kunna lösa det mesta ändå.

Hur som helst så tror jag att det är bra att se saker ur flera perspektiv. Allt man gör är ju något som tar en en bit på väg, och om man enbart blickar framåt hela tiden så känns det ju som att man aldrig riktigt uppfyller något.

Jag vet att jag har kommit långt men jag vet också att jag kan åstadkomma så himla mycket. Jag ska bara finna eller utveckla rätt verktyg först.

Jag har så länge jag kan minnas delat nattens sömn med mardrömmar. Ibland bara stressiga och obekväma. Ibland fulla av skrämmande detaljer och känslor. Och ibland fullkomligt panikslagna så att jag vaknar och skriker, och svetten rinner om mig. De nätter jag slipper drömma är som en välsignelse. Då vaknar jag utvilad och nöjd. Men nätterna med mardrömmar är ändå flera, och tätare. Och varje morgon är jag lika trött som om jag faktiskt sprungit hela natten och stressad. Och varje kväll har jag en obehaglig känsla av att inte vilja lägga mig. Inte vilja fastna i den där världen i natt igen. Jag vill bli skonad. Får lugn och ro, tystnad och mörker.

Vissa drömmar är återkommande. Som när hundarna får magarna uppskurna och jag försöker ringa 112. Eller när en ond drake flyger utanför mitt barndomshem. Eller när barn är fastvuxna inuti väggarna, också i mitt barndomshem. Och just det där med att jag ska slå ett nummer är återkommande i nästan varje dröm. Jag slår ett nummer, men det blir inte dom siffrorna på telefonen. Hur jag än gör så blir det fel siffror. Och när det slutligen, efter mycket gråt, skrik och panik blir rätt siffror, så är det en ond man som svarar i telefonen istället för den jag söker. Många gånger ska jag rädda andra med. Oftast djur. Som en hund, en katt och en fågel. Men alla bara försvinner, samtidigt som jag måste akta mig för onda karlar. Alltid stress och fara. Och smärta i själen som gör så ont att jag inte ens kan uttrycka det, utan bara gråta och skrika trots att skriket inte hörs. Och jag exploderar av det onda. Det gör ont till och med nu, i vaket tillstånd, när jag tänker på det.

Hur blir man av med mardrömmar?

Drömmarna är dessutom allt som oftast fyllda med massor av sinnesintryck. Jag känner varmt blod mot mina fingrar. Mjuka hundmagar under mina händer. Kalla betongväggar med utmärglade småbarn inuti. Jag hör röster som om dom vore verkliga. Minns smaker som om jag känt dom i verkligheten. Och sakerna jag ser blir som fastetsade för mitt inre. Många gånger blir jag på dåligt humör dagen efter, just för att jag drömt något väldigt otäckt.

Nu senaste nätterna har jag drömt ganska konstiga drömmar. Inte full så mardrömslika som vanligt, men ändå sjukt äckliga. Inatt drömde jag att jag hamnat i någon slags stad där alla egentligen var döda. Fast jag var inte död. Inte mamma heller. Men min bror var det. Fast vi var levande ändå, allihopa. Jag skulle fly. Jag och mamma. Men bror fick inte följa med för han var död på riktigt. Det hela utvecklade sig i stor ångest iallafall, och det hände en rad olika saker.

Och nu vill jag inte lägga mig. Jag vill vara så där dödligt trött så hjärnan inte orkar drömma. Men det händer så sällan. Inte ens när jag tror att jag är det. Istället vaknar jag på nätterna, är orolig, går upp, är för trött för att vara vaken men vill inte återvända till mörkerdrömmarna. Jag vill drömma om snälla saker. Eller om äventyr, som Emil. Han drömmer också helt bisarra saker men i hans drömmar så klarar han sig alltid. Han är alltid hjälte. Den starka. Den som vinner. Jag är alltid den svaga. Den som har panik och gråter och skriker och inget kan göra. Den som ingen ser och ingen kan hjälpa.

Jag antar att det pekar lite på hur olika ställen man kan befinna sig på i sitt eget liv.

Jag vill hemskt gärna slippa vara den lilla och utsatta längre.

Problemet är att jag inte riktigt vet hur jag ska ta mig ur det. Det är ju inte så att jag ligger och tänker på otäcka saker innan jag ska sova. Ibland blandar jag in intryck från vardagen, som nu när vi plöjde alla 6 säsongerna av Lost. Men många gånger är det ju helt bisarra saker. Som när pappa skär halsen av mig och himlen färgas röd av blodet som givetvis rinner uppåt.

Sådana saker kan man faktiskt klara sig utan. Frågan är bara, hur slutar man drömma mardrömmar?

…med skräck, förtjusning eller skräckblandad förtjusning.

Youtube är roligt ibland. (Utom när Internet vägrar samarbeta så klippen hackar hela tiden. Då blir jag knäpp och mitt omtalade tålamod åker bergochdalbana.) Hur som helst så hittar man så mycket roligt där nu för tiden, så när jag snubblade över gamla barnprogram så kände jag att jag bara måste dela med mig lite.

Jag har många minnen, och de flesta av dom utspelar sig som filmklipp. Ibland väldigt korta sekvenser som blixtrar förbi och ibland är det längre scener med ljud eller musik till. När jag var barn älskade jag att se film och serier. Astrid Lindgren var helt klart en favorit, men jag älskade allt möjligt. Allt som fick mig att följa med in i en annan värld. Cirkus var också en sådan sak. Jag minns t.ex. hur jag en gång smög ner till nedervåningen i vårt nedsläckta hus för att jag så hemskt gärna ville se Cirkus Scott som skulle vara på tv. Jag älskade att se lindansare och akrobater och clowner. Och framför allt hästarna. Alla vackra fina hästar. Att pappa hade däckat utslagen av alkohol på en stol i köket brukade i vanliga fall vara nog så avskräckande. Men cirkus var viktigare. Klockan var inte mer än åtta på kvällen, och jag väntade tills det var tyst på riktigt. Då smög jag ner. Jag minns att det var kallt. Det var vinter. Jag satt i mörkret och hade så låg volym som möjligt men så man ändå kunde höra, och jag försökte hålla värmen genom att sitta ihopkurad och dra nattlinnet ned över knäna.

Min psykolog sade alltid att det var sunt av mig. Att det var sådana saker som antagligen fick mig att klara mig så pass bra. Att jag inte blev sjukare. Själv ville jag ju bara se på Cirkus.

Jag har många sådana minnen. Men jag har många bra också. Jag minns jullovsmorgon och julgranslukt. Barr som sticker mig i huvudet där jag ligger i soffan med en filt över mig. Jag minns Galenskaparnas program med Farbror Frej. Och Fångarna på Fortet. Dom programmen gjorde pappa på bra humör. Iallafall i början. Då såg vi på tv tillsammans. Som en riktig familj. Och åt jämnt fördelat lördagsgodis i en plastmugg. Eller popcorn ibland.

Jag har dock några favoriter som jag minns med särskild stor förtjusning.

Den finaste av dom alla är Allra käraste syster. Åh vad jag ville vara där. Och vad jag ville ha den vita ponnyn. Jag längtade så himla mycket.

En annan favorit, dock på helt andra sätt var såklart Trasselsudd. Eller What-a-mess som han heter på engelska. Serien om en alldeles jätteful och tokig afghanvalp.

Och Beppes godnattstund gillade jag som barn, men dockorna skrämmer mig nästan idag istället.

Något jag alltid gillat var otecknade serier för barn/unga. Jag minns särskilt hur det ofta var engelska/ameriganska/australiensiska sådana serier efter den tecknade delen på sommar- och jullovsmorgonen. Dom bästa av dom alla var The Secret Garden och Agnes Cecilia tyckte jag.
Men andra saker gick också hem.
Som Dårfinkar och Dönickar:

Och Ebba och Didrik:

Och Den vita stenen:

Saker jag fortfarande får ont i magen av, helt orelaterat min mindre bra uppväxt, är såklart Ika i rutan. Alltså, hade jag sett det idag hade jag gillat det. Men som barn. Barnprogram! Vad sjutton tänkte dom på? Jag är förstummad. Och fullkomligt livrädd.

En annan läskig var såklart Det susar i säven. Än en gång, hade jag sett den idag så hade jag säkert gillat den, men fy vilka läskiga gubbar. Kolla grodan i början liksom. Mardrömsframkallande om något.

Men. Den absolut hemskaste, mest vidriga, mest traumatiska och otäcka och fullkomligt sjukt obehagliga serien var helt klart Skrotnisse. Jag förstår verkligen inte vad man tänkte här, och jag var så otroligt rädd för dessa gubbar. Ändå tittade man. Usch. Och den här skulle jag antagligen tyckt vart obehaglig även nu. Helt galet läskig är den.

När jag var yngre och man skulle gå högstadiet och gymnasiet så fanns det inte alls ett särskilt stort utbud att välja på. Man kunde inte byta skola hur som helst, jag hade inga föräldrar som engagerade sig i det heller för den delen. Man kunde inte välja en gymnasieskola om det fanns en som låg närmre hemma med samma program. Och det fanns inte samma uppsjö av program att välja bland heller.

Jag tror att det är bra att det finns det idag. Men jag tror också att vi borde skräddarsy utbildningar mer. Att vi måste ta vara på varje individuellt barns kunskaper, erfarenheter, vilja och drömmar. Alla barn börjar som just barn. Det är spännande att lära sig nytt. Att lära sig bokstäver, att kunna sätta ihop dom, skriva, läsa, förstå. Fröken är så snäll och det är så roligt. Tills man en dag, förr eller senare, möter på patrull. Antingen från sig själv, eller från andra. Kanske får man aldrig koll på dom där bokstäverna, dom bara står och trängs och byter plötsligt plats. Kanske blir det en dag tråkigt, för det man läser när man väl har lärt sig just läsningen är om saker som är totalt ointressanta och utan poäng. Om olle som plockar bär eller lisa som kör bil. Ingen mening. Eller kanske är dom andra barnen taskiga, för något man inte kan rå på. För att man har fel kläder, eller bara är fel utan anledning.

Min ena bror är bland den smartaste jag känner. Han läste illustrerad vetenskap bland det första han läste. Jag som är lite äldre tvingade honom att lära sig läsa när han var 5 år gammal. Vi var bästisar då, fast med en storasysters stränga uppfostran. Läs nu! Du kan visst! Om man läser Illustrerad vetenskap innan man knappt ens börjat skolan är det nog svårt att hålla sig motiverad när man ska läsa om kalle och lisa och annat trams. Det hela slutade med två avhopp från gymnasiet, och sedan en mental krasch. Den mentala kraschen är ju precis som min av andra anledningar. Bara det att han blev sämre.

Jag tänker att om skolan hade lyckats fånga upp honom tidigare. Om någon hade sett hans potential. Då kanske han hade klarat sig lite bättre. Kanske hade han iaf tagit sig igenom gymnasiet så att han sedan kunde läsa vad han ville. Istället för som nu se ett enda stort hinder i form av grundämnen som är alldeles för enkla på komvux. I-landsproblem? Jo men visst. Men mår man dåligt, har ångest och svårt att ens ta sig ur sängen. Svårt att sova. Svårt att leva. Då känns det inte så roligt att gå och läsa saker som är tråkiga och omotiverande, bara för att.

Precis samma sätt torde det väl vara för alla? Tänk om vi kunde baka in ämnena till något nyttigt? Om man övade läsning och skrivning samtidigt som man fick lära sig historia och religion. Det är stor skillnad på att sätta sig och läsa ett stycke i en uppstolpad religionsbok, och att få det berättat för sig som en historia. Som något verkligt. Eller kanske göra en form av arbete om det, där man själv tar reda på faktan och skriver om det hela. Det var något som passade just mig som barn. Jag älskade att göra små fördjupningsarbeten. Att skriva häften om saker. Eller att få klippa och klistra upp rymden på ett stooort papper. Allt sådant minns jag. Men jag minns inte sådant man bara skulle läsa sig till och skriva prov om.

Idag pluggar jag ju vidare, och det jag fortfarande gillar bäst är uppsatsskrivandet. Att få djupdyka i ett intressant ämne, ta reda på fakta, teorier och annat, och diskutera det. Problematisera. Fundera. Jag ska bli forskare när jag blir stor. Jag tänker iallafall försöka. Trots att ingen såg mig. Ingen visste vad jag gillade. Ingen frågade ens. Trots det har jag lyckats fånga upp det själv.

Men alla andra då? Alla som knappt klarar grundskolan? Eller som har betydligt svårare för att ta till sig text? Jag själv glider igenom utbildningar med godkänt utan att ens vara där. För jag förstår lätt. Jag snappar upp det som är kontentan utan att anstränga mig. Men så är det inte för alla. Andra behöver motivation. Andra kanske behöver göra dom där arbetena, eller få saker lästa för sig eller vad som helst. Och när dom väl lärt sig är dom minst lika duktiga dom.

Varför finns det helt enkelt inte större bredd på möjligheterna att lära sig?

Det här var inspirerande:

http://www.ted.com/talks/sir_ken_robinson_bring_on_the_revolution.html

Jag vände bort blicken idag.

När jag passerade en man som antagligen kan klassas in i kategorin ”alkis” som satt ensam pÃ¥ en bänk idag sÃ¥ vände jag bort blicken. Han sÃ¥g pÃ¥ mig och jag sÃ¥g bort.

Sedan kom jag på vad jag gjorde. Att jag har blivit som alla andra. En sådan som inte orkar se. Som inte vill se. Inte vill bli störd. Det gjorde nästan ont i mig och jag lovade mig själv att inte göra om det. För när jag vände tillbaka blicken igen så såg jag inte en alkis längre. Jag såg en mycket ensam man med slitna kläder och stort bagage. Jag hade kunnat säga hej. Jag hade kunnat visa att jag såg honom. Att han inte var osynlig för mig.

Varför sade jag inte bara hej?

Nästa gÃ¥ng…

Det behövs fler glädjande och fina vardagshändelser i världen. Den här lilla överraskningen gör mig helt glad och tårögd när jag ser den. Det är så fint på något sätt:

När jag rör mig ute en helgkväll kan jag inte låta bli att häpnas över och slås av hur stor del alkohol tycks fylla i folks liv. Stackars Emil får höra mina tankar snudd på varje gång vi går hem från bion eller av någon annan anledning är ute sent. För trots att jag spenderat många timmar på klubbar eller annat, och trots att jag faktiskt jobbat inom branschen, så kan jag inte låta bli att både fascineras och avskräckas. Hur kan det vara så att människor samlas i varenda hörn på uteställen av diverse olika mått och karaktär för att.. tja.. supa? För att umgås? För att dricka? För att ha trevligt? Jo visst. Men varför spelar alkoholen så stor roll då för? Varför dricker inte åtminstone hälften något alkoholfritt? Varför känns det som att vissa är där mer för alkoholen än för något annat?

Att ta spårvagnen/tunnelbanan hem en sen kväll är snudd på surrealistiskt. Hur kommer det sig att det kan sitta folk och spy och äckla sig helt öppet på tunnelbanan eller vid en hållplats, när det tolv timmar senare skulle ses som helt galet eller som att det vore något fel på personen. I bästa fall skulle någon fråga om allt var okej, men förmodligen inte ens det. Det skulle bara vara vidrigt. Men klockan 23 en lördagkväll kan 35-åringar sitta och spy i kör, eller ligga avdäckade på en bänk utan att någon höjer på ögonbrynet. Är det inte bisarrt, så säg?

För att inte tala om alla störda relationsbråk, allt våld och all övrig dumhet som skapas av denna folkkära drog. Och ännu värre, familjer som förstörs, barn som far illa och människor som dör. Men det är en helt annan fråga och ett annat blogginlägg.

Idag håller jag mig till att storögt häpnas och förundras. För jag förstår faktiskt inte hur kontrasterna kan vara så stora. Hur så många kan falla för det hela så okritiskt. Och nej, jag menar inte att andra inte skall inmundiga någon form av alkohol bara för att jag själv valt att inte göra det. Jag önskar bara att fler valde att reflektera över det hela och göra ett medvetet val. Och slutade vara så sjukt pinsamma också, tack. För även om jag är anti alkohol i mångt och mycket så kan även jag se skillnaden på att ta ett glas vin med sin partner, eller några öl med gänget.

Men jag fascineras ändÃ¥ över fenomenet. Och över att om det inte fanns alkohol sÃ¥ skulle det vara nÃ¥gon annan drog. I andra kulturer där inte alkohol är lika ”stort” finns det ju andra former av droger som har liknande funktioner.Varför har vi ett sÃ¥ stort behov av sÃ¥nt? För att lugna oss? Slappna av? Fly verkligheten?

Och i sådana fall, varför är det inte fler som hittar andra vägar än just alkohol? Varför är det inte fler som inte väljer den enklaste vägen att vandra?

Jag har verkligen ingen aning. Jag har inga svar. Och jag är på intet sätt bättre än andra. Men jag funderar mycket. Och intressant fenomen är det i alla fall.