Japp, allt gör det nu. Rullar fram. Vrooom. Mycket att göra, mycket att stå i. Jag jobbar, jobbar, badar hundar, pluggar en aning och jobbar lite till. Får en hel del återkommande deltagare på mina kurser jag håller på Kungliga Hundar, det ser jag som ett gott tecken! Och igår vidarebefordrade Tina ett mail där ett par var väldigt nöjda med mig och ville gå fortsättningskursen för mig med. Skönt att få svart på vitt ibland faktiskt. Lite egoboost så där.

Önskar jag hade lite mer tid att göra roliga saker på. Eller typ, kunde slappna av och så där. Men det är roligt att jobba också, som tur är. Och har man eget företag måste man verkligen arbeta dygnet runt för att ens på in några småslantar. Det är ingen myt, tyvärr.

Men allt rullar på, i rätt riktning och mot bra saker. Det är jag så himla glad över!

Den här sommaren har varit en konstig sommar. En rent ut sagt dålig sommar, på så många punkter och för så många som jag bryr mig om. Mina bästa. Men den har också fört något med sig, precis som alla andra årstider och perioder, veckor och dagar.

Jag har blivit påmind.

Jag har blivit påmind om att vi spelar ett spel. Inte på ett negativt, opålitligt sätt. Men ändå ett spel. Och det är med vår allra dyrbaraste gåva som insats. Vårt hjärta.

Vårt hjärta. Våra känslor. Vi ger dom till en, enda utvald person och där med blottar vi hela oss. Vissa ger allt på en gång. Vissa håller hårt i sig själva och ger bara en liten, liten glimt av deras vackra inre i taget. Jag själv visste nog inte riktigt om att det är vad jag har gjort, men när livet plötsligt ruskas om en del så påminns man. Man påminns om hur ont det kan göra.

Hur ont det gör.

Man skrapar ihop resterna av sig själv och räcker fram sitt trampade, trasiga hjärta. Duger det här?

Duger det här…

Kanske. Kanske inte. Men jag är medveten om att det är med hjärtat som insats som jag älskar.

Jag älskar tryggheten som jag känner. Den starka kroppen. Den starka personligheten. Den trygga människan. Armar som alltid fångas, som alltid skyddas. Ögon som alltid ser mig. Till och med när jag inte syns. När jag är gömd i skugglandet, det där mörka och dystra. Som en kvarglömd vante i en regnig mörkerskog. Även då syns jag. Blir upplockad av starkarmarna och vaggad till ro med skäggigt mummel och varma, omtänksamma ord som kämpar för att visa ljuset.

Och jag älskar det ljuset. Glädjen som jag får uppleva. Allt skratt jag får dela. Tillsammans. Inte åt, utan tillsammans.

Jag älskar så många saker. Till och med dom där lite störande sakerna. Som att han svarar på tilltal trots att han inte är vaken på riktigt, det som gör att information liksom försvinner ut i tomma intet.

Eller att han kan vara fullt upptagen och inte lyssna när jag talar, men ändå kan upprepa det senaste jag sagt när jag frågar. Trots att han egentligen inte har hört.

Eller att bli upplyft, omkullkastad, utstrypt och boxad på för att han skall träna något grepp helt plötsligt.

Jag älskar det där intensiva. Det som gör att han sitter uppe hela nätter och pillar och fnular med en enda liten sak. Ett datorspel, en plastgubbe som ska målas, en bok som ska läsas. Allt ska ske med en gång, och då hela tiden. Det är frustrerande ibland, men det är också det som gör honom så himla duktig på många saker.

Och det älskar jag också. Känslan av att vara stolt. Stolt över saker som för andra kanske saknar betydelse men som jag ser har betydelse för honom. Jag är stolt över den han är. Hur han bryr sig om sina vänner så som dom inte alltid bryr sig om honom. Hur han bryr sig om mina vänner som dom inte alltid bryr sig om honom. Eller mig för den delen. Jag är stolt över den person han är, principfast och knepig men ändå så.. enkel. Så trygg.

Trygghet. Det är viktigt för mig. Det märker man om man läser mina gamla inlägg från många år tillbaka. Det är viktigt på grund av min uppväxt. Min bakgrund. Min avsaknad av just trygghet. Men det är också viktigt för mig för att jag är människa. Precis som alla andra.

Och jag älskar att känna den känslan. Jag älskar att somna om kvällen och höra hans andetag och sömnmummel. Jag älskar att vakna på morgonen och veta att han finns där.

Jag älskar hur han kan hantera mig och alla mina eldiga känslor. Mina rädslor och mitt mörker. Min iver och min glädje. Och hur han klappar mig på huvudet och säger att allt blir bra de stunder som jag lamslås av skräck för att mitt konto är på minus, för att pappa har hört av sig eller bara för att jag är jag och jag får för mycket i min hjärna ibland. Och han förminskar inte. Bara när han är arg, och det har han ibland anledning att bli. Sådant är livet. Jag blir också arg ibland. Och så blir jag rädd. För kanske försvinner han om jag blir arg. Kanske håller jag för hårt. Kanske håller jag för löst. Hur skall man någonsin veta, förrän det är för sent?

Att älska är aldrig enkelt. Hjärtat är vår dyrbaraste ägodel och det sista vi vill sätta på spel. Men jag har vågat. Jag har vågat älska och nu vågar jag säga det också.

Jag älskar dig. Även när du inte kan höra mig så älskar jag dig.

Det är konstigt hur saker och ting kan vändas på sin ända bara så där. Ibland plötsligt. Ibland efter en lång tids tippande. Lite som en gungbräda som plötsligt inte längre finner mark utan fortsätter hela varvet runt. Oavsett vilket så är jag oförmögen att hantera det.

Jag har nu i åratal suttit i en stol riktad mot ett fönster och pratat. Mycket prat har varit om vardagen. Hur jag med bestämda steg har trampat fram för att jag vill att det ska vara bra, och hur det faktiskt har blivit det. Lite som att intala sig själv så pass mycket att man tillslut känner så. På ett positivt sätt. Jag tror inte att någonting kommer automatiskt. Jag tror att man måste jobba hårt. Och att de allra flesta lyckanden och framgångar som existerar, vare sig det gäller sportresultat, karriär eller hållbara förhållanden, så är det inte bara där per automatik. Man måste bestämma sig. Man måste kämpa. Först då kommer man någon vart.

Det sista jag sade till psykologen innan vi sade hej då på vår allra sista träff i juni var att det var så skönt, för det kändes som att det är först nu jag kan börja leva. Först nu som jag vågar tro på att jag är frisk och fri. Jag är inte längre fjättrad av min fars bojor. Jag är äntligen fri. Och, det ville jag att hon skulle veta, nu känns det som att jag överlever vad som än kan hända. Jag är stark nu, och jag litar på världen.

Tji fick jag. Nu sitter jag här med det stora svarta hålet i magen. Som om någon skjutit en kanonkula rakt igenom min kropp, och istället för att dö vandrar jag nu omkring med ett runt hål i min mage. Så där som på tecknad film. Fast mitt hål är svart. Det är mörkt och svart och ont. Och jag tappar ständigt fotfästet lite granna.

Jag ser mig omkring och finner gamla klasskamrater från förr. De har flera barn, flera hundar, stora hus, gigantiska båtar, utlandsresor och lyckliga statusar på Facebook. Jag har en vidrig uppväxt, 129 kr på kontot, obetalda räkningar och ett stort hål i magen.

Och det enda jag kan göra är att hoppas att det blir bättre. Att Makten lagar hålet och att jag inte hade fel som litade på världen. Och under tiden kokar jag ett ägg, fönar en hund och gråter en skvätt i duschen när ingen är hemma.

Jag pendlar mellan ytterlighet och ytterlighet. Precis som förr, fast lite mindre destruktivt. Ska jag elda upp mig som den rödhåriga eldsjäl jag är, eller ska jag ignorera som den svala, jordnära jag också är?

Människor gör mig besviken ibland. Det är skönt att det inte alls är på samma sätt som förr, så där svart och smutsigt och rått. Nu bara.. är.. det. Men det känns ändå. Som en sten i skon, ungefär. Det går liksom inte att ignorera, hur mycket jag än försöker.

Det är trist att vara del av en missunnsam värld där allt handlar om ens egna åsikter, inte om andras känslor. Är det okej att säga vad som helst trots att det sårar andra, bara för att man har rätt att ha egna åsikter? Ja, det är det kanske. Men varför? Jag kan inte hjälpa att jag undrar vad som drivit sådana människor till den bitterheten. Om det inte är på grund av någon bokstavsdiagnos då kanske, men dessa är oftast mer ödmjuka och lär sig våra sociala koder. Respekt, kallas det. Den positiva sorten.

Jag är en sådan som tar åt mig. Att jag inte längre skär, svälter, förfryser eller på annat sätt plågar betyder inte att jag inte fortfarande är mig själv. Att jag inte längre ligger sömnlös av oro om nätterna betyder inte att jag inte fortfarande tänker. Och jag är fortfarande samma person. Jag känner fortfarande allt och lite till. Ord bränner mig lika illa som solen gör nu på sommaren, och det gör lika ont om inte lite till.

Så varför måste folk förstöra annans lycka?

Och varför har folk så svårt att se när dom gör exakt precis så där som dom själva föraktat att andra gör och spenderat timmar med att älta?

Varför känner man sig alltid så ensam när man har som mest tankar att dela med andra?

Zoria blev BIM i helgen, men jag kan inte till fullo glädjas över det. Kanske på grund av de där sura, missunnsamma människorna som gärna gör en ledsen med sina kommentarer. Kanske för att jag levt ett liv på olika sätt kantat av missbruk och övergrepp, och hundutställningar där med inte hör till det största i mitt liv. (Att överleva däremot, det är ganska stort.) Kanske beror det på att jag ännu inte fått dela det med någon som faktiskt förstår vad det innebär? Som klappar mig på axeln (ärligt) och säger grattis (och faktiskt menar det).

Mest beror det nog på att jag är utarbetad och trött. Halsontet har suttit i i flera veckor och har nu fått sällskap av en rejäl, vidrig förkylning. En Stockholmstrip bara, sedan ska jag vila i Emils föräldrars villa i några dagar över midsommar.

Jag längtar.

Fast mest längtar jag efter människor med självinsikt. Som förstår när dom utsätter andra för det dom själva ogillar så starkt, och som inte utger sig för att vara kroniska martyrer.

Livet går vidare. Jag är ett levande bevis på det.

Nu har jag efter att ha ältat saken hos psykologen i en timme äntligen fått tummen ur och bokat en tid på vårdcentralen. Jag hatar att gå till läkaren. Det är en blandning av känslan av att ta upp en plats som någon annan behöver bättre, och av att inte bli tagen på allvar. Jag går i princip enbart till läkaren om jag har halsfluss. Då har jag oftast sett prickar i halsen så jag VET att jag har det innan jag går dit. Min psykolog log lite åt att jag tar på mig alla roller och sade att det ju faktiskt är läkarens jobb att göra. Att diagnosticera. Att ta mig på allvar. Mitt jobb är att gå dit och säga vad som är fel.

Till saken hör dock att jag många gånger har fått helt andra diagnoser. En sade per telefon ”jag förstår att det är jobbigt med det låter ju inte så farligt”. Nähä? En annan läkare skickade hem mig med alvedon och diklofenak, och ett konstaterande om att jag är ung och borde studera. Jag var 21 och nyinflyttad i Göteborg. Planen VAR att studera, men det hjälpte inte mig när jag i panik sökte för ryggsmärta.

Nåväl. Nu är jag less. Less på att inte kunna träna. Less på att var konstant trött och less på att knappt ens orka gå långisar med hundarna. Det började i höstas. Efter The Zone blev jag sjuk och var dängförkyld länge. När jag väl blev frisk lyckades jag vara det i några dagar, sedan var det dags igen. I julas mådde jag också bättre och lyckades träna några gånger för att sedan få ont i halsen. Igen. Vid terminsstart höll jag mig frisk i några veckor, och sedan blev det halsont igen. Och har haft sedan dess. Utöver halsontet är jag dängtrött. Jag kan med lätthet sova 10 timmar, något som inte är jag i vanliga fall. Och trots ordentlig sömn blir jag aldrig pigg. Jag är trött och matt och seg. På hundpromenaderna blir jag andfådd av minsta höjda tempot eller uppförsbacken.

Inte okej.

Och ja. Jag har mycket att göra. Jag har många bollar i luften. Men jag TRIVS ju med det, om jag bara kan få känna mig frisk och kry. Jag vet att jag inte måste må så här. Kanske är det bara järnbrist. Men då vill jag veta det så att jag kan göra något åt det.

Såå. Nu har jag bokat tid. Två veckors väntetid var det. Heja sjukvården. Men å andra sidan har jag ju gått i flera månader nu, så två veckor till gör väl ingen större skillnad.

(Till mina fina, Carmen, Cerberus, Zoria och Kali.)

Att ha hund är inte en rättighet. Att ha hund är ett privilegium. Jag brukar säga att om alla hade hund så skulle det inte finnas några krig. Människor skulle må mycket bättre och vara gladare. Men i verkligheten är det så att inte alla människor kan eller borde ha hund.

Vissa verkar tro att det är just det, en rättighet. Att ha en liten fyrbent vän som springer runt är ju trevligt. Gärna en lurvig sak, kanske en björnliknande. Eller en polarhund! Dom är ju så vackra. Kanske en maffig rottweiler, en schäfer som polisen eller varför inte en vacker, självständig afghanhund?

Om fler människor satte sig in i hundar, hundars behov och kanske framför allt vad olika raser behöver för att må bra så skulle nog fler också inse att en hund inte är vad dom egentligen behöver. En hund är inte till för att förnya något i ditt liv. En hund är inte till för att pigga upp i ett stagnerat förhållande eller för att barnen ska ha någon att tycka om. Den är inte heller ett substitut för din försvunna tonårstid, en machosymbol eller för att du skall slippa känna dig så vilsen i livet.

Du skall skaffa en hund för att DU har något att erbjuda DEN. Inte tvärtom. Allt annat är en bonus. För faktum är att det är sann lycka att ha fått dela en liten bit av sitt liv tillsammans med en hund. Det är en ära att ha fått lära känna en sådan fantastisk, ärlig och trogen vän som hunden. Och visst är det den faktiska kärnan. Att älska sin hund oavsett vad som sker. Oberoende av tävlingsframgångar och titlar. Ovillkorligt, så som hunden älskar oss.

Men faktum kvarstår att många hundar idag lever utan intresserade ägare. Många hundar förvaras. Och älskas, antagligen. Men än en gång, att ha en hund är inte en rättighet. Du skall kunna erbjuda hunden ett värdigt liv hela dess livslängd för att sedan ha modet att avsluta det i tid. Du skall kunna sätta din hund i främsta rummet, vad gäller både tid och ekonomi. En hund skall aldrig vara ensam mer än några timmar om dagen. Idag är det oändligt många som låter hunden vara ensam hela arbetsdagar, med en liten kisspaus på lunchen om man har tur. En hund är ett domesticerat flockdjur och bortsett från några få herdehundar i princip så vill de allra flesta hundarna leva med sin flock. Alltid. Arbetar man eller går i skola eller är hemifrån så får man ta ansvar och anlita hundvakt eller dagis. Ett ansvar som tyvärr inte är självklart för alla att ta.

Och du vet den där goa tröttheten som slår dig sent på kvällen? När du liksom degat framför tv eller dator en stund, och äntligen lyckats varva ned. Du vet känslan av att med trött hjärna och matt kropp kunna krypa ned i sängen, trött och nära till sömn? Glöm den. Då ska du ut med hunden, så att den kan sova gott den med. Ut i kylan eller regnet eller den fuktiga sommarkvällen. Alltid. Varje kväll i 10, 15 års tid.

Och när du är sjuk. Så där riktigt sjuk som när man var liten och mamma kom in med kallt vatten, nyponsoppa, kanske lite glass och senaste numret av Bamse? Sådana dagar då du förstår varför så många är för dödshjälp, då du hellre skulle dö än leva en oviss tid så sjuk, utan att kunna svälja, vända dig själv eller ens andas. Ja, då måste hunden ut. Flera gånger om dagen till och med. För hunden blir inte mindre hund för att du är sjuk. Och har du då en sådan där tjusig polarhund, eller kanske en snajdig schäfer, ja då räcker det inte med ett varv runt huset heller.

Och du vet den där jobbiga grannhunden som aldrig slutar skälla när du går förbi? Eller den där lilla, fjantiga chihuahuan som tror att den är tuff och ständigt gör utfall mot andra hundar? Eller kompisens border collie som biter dig i hälarna och alltid stressar kring dina ben? Det är inte hundarna det är fel på. Nej, det är ägarna som har felat. Det är alltid ägarna. Deras okunskap. Deras ignorans. För visst tar man väl reda på vad man ger sig in på INNAN man skaffar en hund? En gullig liten tuss från blocket kanske? Ojdå, växte ulltussen upp och blev ett primitivt flockdjur skapat för samarbete och diverse ändamål? Ojdå, var det visst både vall, vakt och jakt i den? Ja men ut med en annons till på blocket då. Och ojdå, blev grandisen och varghunden sååå stora? Och oj, vad konstigt att just min hund drar i kopplet, för dom jag har träffat innan gör ju inte det. Det måste vara något fel på just min hund? Och oj, blev den hårt hunsade staffen aggressiv? Bäst att ta i med hårdhandskarna lite till, det gör säkert saken bättre. Eller hur var det nu?

Hundar är avlade för olika ändamål. Till och med sällskapsraserna, som ju är ganska få, har haft tidigare arbetsområden som exempelvis larm. Varför tror du småhundar har lätt till skall? Varför tror du border collien naffsar dig i hälarna? För att dom SKA det. För att ingen har lärt dom NÄR dom ska det, dom bara vet att det så dom ska göra.

Alla hundar behöver göra det dom är avlade för. En vallhund behöver valla. En jakthund behöver jaga. En vinthund behöver spinga. Och det är vårt ansvar som människor, och som ägare, att se till så att dom får göra det. Och att se till så att hundarna lär sig vilka beteenden som är okej när. Det är också vårt ansvar att lära oss läsa våra hundar. Att förstå vad dom säger. När dom mår bra, när mår dåligt, när dom är trötta och när dom är rädda. Hundarna talar hela tiden med oss. Dom lär sig till och med känna igen ord som vi säger, även om vi låter bli att träna dom helt. Det är bara vi människor som är så ignoranta att vi inte gör detsamma för hunden.

Att ha en hund är ingen rättighet. Däremot är det vår skyldighet att inte skaffa raser för att dom är vackra eller tuffa eller söta. Det är vår skyldighet att inte skaffa hund enbart för att vi alltid drömt om det. Och det är vår skyldighet att ge dom det liv dom förtjänar.

En hund är ingen leksak. Det är en bästa vän.

”Du förtjänar hela himmelen.”

Knaper knaper tugg smask slisk knaper. Så låter det här nu. Alla fyra hundarna tuggar på varsitt smarrigt, fryst märgben. Det bästa som finns säger dom. Häromdagen fick dom höfknotor, det gick hem ännu mer. Kali försöker desperat ta de andras ben istället för att äta sitt eget, men efter några minuter brukar hon ge upp och äta sitt eget istället.

Jag skulle ha varit på The Zone nu men jag har så himla lite energi så jag stod över. Emil måste dit eftersom han är ”co-founder” eller vad det nu är till Orcbite, och Orcbite är en av huvudsponsorerna. Så jag har ensamhemmakväll med hundarna. Lillebror Mattias har varit på besök och sett film, och nu har jag några timmar för mig själv.

Skönt. Jag ska kika igenom lite bilder på hundarna från idag, och plugga lite. Måste läsa en hundbok som skulle tillbaka till biblioteket i veckan som var. Jag är kass på det där. Sedan måste jag läsa 10 ”papers” om tio sidor vardera inför ett seminarium i skolan på tisdag. Heja heja.

Läser instruktörsutbildning på Hundens Hus nu för tiden. Har inte bloggat på så länge så det är mycket som har hänt. Det är roligt och jag trivs i min klass. Det är synd bara att det inte krävs mer. Jag kommer på mig själv att jag ”somnar” ibland när tempot blir för långsamt eller för självklara saker tas upp. Samtidigt är det bra att få sätta ord på saker även om det är självklart. Det är mycket som ”sitter i märgen” på mig, det är svårt att lära ut då om man inte vet hur man bäst förklarar. Tränar lite hundar och ekipage nu med, och går på sidan som hjälpinstruktör på Kungliga Hundar. Det är förresten en helt egen historia som jag skall berätta mer om någon annan dag. Det vankas terapihundutbildning! =)

Nu ska jag äta några godisar, dricka thé och titta på bilder.

Trevlig kväll!

Ctrl-alt-delete.

Omstart.

Nya tag.

Var hos psykologen idag. Jag tror att jag snart är framme. Det kan bara jag bestämma säger hon. Ibland kan man behöva en paus också. När man har kommit så långt. Så kan man arbeta vidare när man har mer ork igen. Jag tror att jag ska försöka nå mitt mål. Som ett projekt, ungefär. Men jag har kommit så långt, och det är så lite kvar. I alla fall till att ha det paket som jag eftersträvat från början. Det som jag drömt om. Och hur många kan säga det?

Stora steg har jag gått. Långa kliv. Ibland har det vobblat lite på vägen. Blåst så hårt att jag har gått dubbelvikt. Många gånger har jag snubblat. Vrickat fötterna och behövt vila en stund. Det är konstigt det där. Hur man målar upp en bild av terapi som en rak väg. Man börjar i ena änden. Där är det mörkt och svart. Sedan sitter man i den där stolen och pratar och pratar. Om det mörka. Om alla gamla minnen. Och sedan blir det ljusare och ljusare. Och så plötsligt en dag så är det så ljust det kan bli och vips så är man framme. Man liksom, vet det.

Så fel man kan ha. Min väg var inte alls sådan. Det har gått upp och ned, kringligt och krokigt och skumpigt. Många saker ligger ännu orörda. Jag kan inte prata om det, ens med min psykolog som följt mig i så många år nu. Men kanske är det okej? Jag vet vart jag har det. Jag vet mina gränser. Och jag kan förhålla mig till det på ett helt annat sätt idag än vad jag kunde tidigare.

Nu kommer slutspurten för den här vandringen. För den här gången. Nedförsbacke tänker du. Det mörkaste mörker säger jag. Det ska ut nu. Det där sista som jag vet påverkar mig. Det jag dansat kring. Velat runt. Inte kunnat säga. Psykologen har lovat att vi kan fortsätta prata runt det, och konfrontera det från ett helt annat håll än vad man många gånger tror att man måste göra. Man kan fokusera på idag, utan att ta sig tillbaka till det som var då. Jobbigt, men inte lika farligt. Just nu gillar jag säkert. Tryggt. Det känns bra. Jag lär mig mycket också av min psykolog. Jag ser hur hon jobbar. Hon säger smarta saker också. Och jag speglar henne. Det tycker jag är lite lustigt. Ibland kommer jag på mig själv med att följa hennes kroppsspråk. Luta sig åt ena håller, huvudet mot armen. Luta sig åt andra hållet. Benen i kors. Men det ser jag som ett hälsotecken. Förut satt jag med armarna i kors och blicken i golvet. Och jag tvingade mig att möta hennes blick, för jag vet att så skall man göra. Idag såg jag fåglarna. Och fåglar bor inte i golvet. Dom flyger på himlen utanför.

När jag efteråt klev ut på gatan och hunnit gå bara några meter så såg jag en ung kille komma gående. Han var kanske 13-14 år gammal. Han hade coola jeans, en stor fluffig vinterjacka (oknäppt, förstås) och luva uppdragen. Bredvid honom gick en kvinna, förmodligen hans mamma. Jag hade musik i lurarna men jag såg att dom tjaffsade. Kanske lite så där som man gör i den åldern. Jag förstod vart dom skulle, för BUP ligger i samma hus som vuxenpsykiatrin och mitt där ute i Hisingens industriområde finns det inte så mycket annat att göra. Om han inte skulle köpa hundmat. Jag kände för honom. Jag liksom visste. Och jag såg framför mig hur jag stannade framför honom, lade händerna på hans axlar och såg honom i ögonen.

-Det blir bättre, sade jag. Jag lovar! Ge dom en chans. Och vet du, det är faktiskt himla bra att få prata med en psykolog också. Dom bryr sig på riktigt, även om det inte känns så.

Och han såg på mig med den där bistra tonårsblicken. Och han hörde.

Som i en film svävade tanken i form av en föreställning förbi i ett flimmer. Och jag gick där och dom gick där och vi möttes och fortsatte åt varsitt håll. Jag på väg hem till glada hundar och hemtenta, och dom på väg till BUP och kanske, med lite tur, hjälp och en ljusare framtid.

Nästa gång kanske jag vågar säga något.

Jag har gått och samlat på mig en hel del småsaker under en längre tid nu. Sådana där saker som gnager och stör. Uttalanden som irriterar mig. Inkonsekvent gnäll. Samhällsfaktorer som är helt åt h-te. Ni vet.. Det där vanliga egentligen. Jag brukar inte ge vika för det, eftersom gnäll är relativt jättetråkigt att läsa. Och eftersom jag inte ser någon vits med att gnälla om det, det kommer ändå inte förändra.

Nu har det dock blivit så pass påtagligt då det ibland påverkar mig mer eller mindre direkt. Vad är upp egentligen, när man inte törs ställa en fråga till en vän eller bekant för att man är rädd att det är fel av en att undra? Att bry sig? Hur ska man veta andras ”regler” för vad man får säga och inte säga? Varför kan man inte bara få vara sig själv?

Jag bryr mig mycket om andra människor, både vänner och mer eller mindre främmande personer. Det gör att jag gärna frågar hur det är (och menar det), eller vill visa att jag finns där om det skulle vara något. Vissa tycks dock ta det som något slags nedlåtande. Eller ett tvång att prata om saker. Eller som någon slags annan elak handling. Flera har uttalat sig om att man ska låta dessa vara. Att man ska låta dom vara som dom är, utan att fråga frågor eller liknande. Det dom tycks missa är ju att dom – genom att göra just en sådan begränsning (fråga inte hur det är/visa inte att du bryr dig) – faktiskt tvingar ANDRA att ändra sig. SÅ. Vad jag inte förstår är alltså: varför ska man följa just deras regler om hur man ska vara och bete sig gentemot dom med anledning av att dom vill få vara som dom är, men dom får med dessa regler reglera andras personligheter? Hur förmäten får man vara egentligen? Ser dom inte dubbelmoralen i det hela?

Jag tycker hur som helst att det hela är ganska.. barnsligt. På något vis. Eller jag vet inte riktigt om det är rätt ord. Men det gör mig lite illa till mods. Resultatet har iallafall blivit att jag helt enkelt slutar kommunicera med dessa. Jag kommenterar inte bloggar eller facebookstatusar och jag håller mig avvaktande på en armslängd avstånd. Om jag inte kan få vara mitt spontana själv utan att vara rädd att bryta mot någon konstruerad regel om vad som är trevligt och inte, och vad andra menar egentligen och inte… Då får det vara. Men det skrämmer mig lite. Jag tycker ju om vissa av personerna, och jag bryr mig på riktigt. Men hur förmedlar man det om man inte får säga det?

En annan sak jag grubblat på är vad grejen är med att alltid försvara sig? Gärna offentligt som på sin blogg. Typ ”jag fick en kommentar om det, nu skriver jag ett långt blogginlägg som förklarar hela tankebanan kring det hela.” Om någon frågar något, eller påstår något, räcker det väl att förklara för den personen. Eller inte förklara alls om man nu inte vill. Inte behöver man väl dementera eller förklara offentligt bara för att man blivit ifrågasatt av en enda person? Det känns lite.. barnsligt. Igen. Antagligen fel ord igen. Men det känns som att man gör så för att man inte riktigt kan ta det med just den personen, och istället lindar in det i ett allmänt blogginlägg. Lite så som jag skulle kunna ha gjort i detta. Fast så är inte fallet faktiskt. Nu är det så många som pysslar med dessa saker, och ingen jag egentligen behöver konfrontera. Det är liksom lite deras förlust, på någe vis.

Vad hände med folks social-skills liksom? Är väl kontentan. Helt enkelt.

Över till något roligt: Igår vann Emil sin match. Igen. Dessutom blev han korad till kvällens bästa fighter. Fast då hade vi åkt, så han missade tyvärr det. Men han fick något litet pris iallafall, bestående av 10 höghöjdsträningar.

Mera roligt: På lördag ska Cerberus göra MH. Håll alla tummar ni hittar för att han inte får värsta knäppen och beter sig helt annorlunda än annars. Fast vi har ju inte så mycket prestige i detta utan gör det mer med en klackspark. T.ex. lär han inte kampa, det är inte riiiktigt hans grej. Zoria däremot ÄLSKAR att kampa. Cerb naggar mest i leksaken och typ gör lekinviter och boxas och så, men han tar inte tag och drar emot. Men vi får väl se, som sagt. Ska bli himla kul!

Över till något helt annat.

Cerberus klarade sin terapihundcertifiering. Jag är så sjukt stolt över honom. Han var så himla, himla duktig. Så snäll och mild och fin är han, och han accepterar alla galenskaper jag hittar på. Eller i det här fallet, som främmande människor hittade på.

Min snälla fina älskade afghanhund. Sånt här fint täcke, eller tjänstetecken som det heter, fick han:

Jag och Zoria har varit och tränat på lite inofficiella utställningar med. Först var vi på Västkustvalpen som är till för hundar upp till 15 månader, och så några veteraner. Där blev hon BIS4 junior, inte helt illa. Kritiken hon fick var:

”Trevlig juniortik med elegant mejslat huvud, bra ögon, hals och överlinje. Välvinklad. Skulle önska lite mer förbröst. Rör sig parallellt fram och bak. Härlig drive från sidan. Välvisad.”

Igår var vi på en inoffare i Partille och Zoria skötte sig ännu bättre. Vi tränar på inoffare för att hon tyckt att folk är lite äckliga. Inte såna som vi möter på gatan som vill hälsa, men när hon själv inte får bestämma så backar hon undan. Igår var hon jätteduktig, domaren var snäll och taffsade på henne tills hon slutade bry sig. Och Zoria, som trist nog var ensam affe blev ju BIR automatiskt. Sedan blev hon BIG-1 och BIS 2. Även om det är en inoffare så är det skoj för hon är faktiskt bara nyss fyllda 12 månader och konkurrerade mot alla fina vuxna hundar, bland annat en championflatte som blev BIS förra året, och som Zoria slog i år. Med sin BIS 2-placering där så gick hon i Cerberus fotspår, han blev också BIS 2 där förra året.

Hur som helst så, vill man träna på en inoffare så är faktiskt Partille BHK´s utställning väl värt det. Den är välorganiserad och trevlig, till skillnad från t.ex. Västkustvalpen som var kaos.

Nåväl. Domaren Lisa Molin skrev så här om Zoria igår:

”Utmärkt typ o helhet. Feminin och elegant tik. Mkt välmejslat huvud. Mörka, välformade ögon, utmärkt bett och pigment. Välplacerade öron med fint behäng. Elegant topline. Välansatt svans. Utmärkt front. Lagom hull. Välvinklad. Vacker, välvårdad päls. Rör sig med härligt steg. Arrogant attityd. Utmärkt temperament. Välvisad.”

Vi hade sällskap av Malin och hennes lille pinschervalp Pixel. Pixel blev BIG-4 av typ 11 tjusiga valpar. Inte illa kan jag säga mtp att lilla Pixel tävlade mot valpar upp till 9 månaders ålder medan han själv är typ 4,5 månad. Jag tror det var för att han delade bur med superZoria. Dom hade nog lite taktikbus.. eh.. snack.. i buren.

Malin gled in och handlade fram en liten söt pinscher-tik med till BIG-1, alltså bäst i gruppen. Fast bland de vuxna. Inte helt illa!

För övrigt är det inte smart att ta bussen till inoffare. Iaf inte om man vinner så som Zoria gör. Båda gångerna har vi haft TUR, för vi har fått skjuts hem. Det är tungt att släpa bur och väska, och när man sedan vunnit 15 kg foder och en massa prylar så blir det faktiskt rätt knepigt att släpa sig till bussen. Så TACK snälla ni som skjutsat hem oss! Så himla snällt!