Jag har tänkt en del på det här med åsikter. Och historier. Folks egna historier.

Helena skriver i ett blogginlägg (här) om att hon faktiskt blir ledsen av att folk tar sig friheten att kommentera hennes viktuppgÃ¥ng. Jag har tänkt en del pÃ¥ det fenomenet, just att (vissa) människor tar pÃ¥ sig nÃ¥gon roll att säga saker som med största sannolikhet redan är uppenbara. Att man kan göra en blunder nÃ¥gon enstaka gÃ¥ng är en sak, men att om och om igen visa pÃ¥ ett behov att ”trycka ner” andra, säga saker som man – om man inte är helt socialt inkompetent – förstÃ¥r sÃ¥rar andra.

Jag har själv fått lite kritik för att ibland ta saker för svart eller vitt, och ibland låta hårdare än jag menar saker. Men då är det av den person som står mig allra närmast. I en relation där man har tid att reda ut vad som menas, man kan lära sig att tolka varandra o.s.v. Och jag skulle aldrig säga åt någon att personen gått upp i vikt. Eller har fula kläder. Eller är ful själv. Vad är anledningen att säga sådana saker?

Själv har jag mÃ¥nga gÃ¥nger fÃ¥tt kommentarer om mina hundar. ”Vilka hemskt fula hundar!”. Till och med det sÃ¥rar mig, och dÃ¥ är mina hundar inte jag. Sagt av barn är ju en sak, men av vuxna människor? Om sanningen ska fram är det mest tjejer i min egen Ã¥lder (typ, 20-30 Ã¥rs Ã¥lder dÃ¥) som säger sÃ¥dana kommentarer, och dÃ¥ gärna sÃ¥ där sÃ¥ att man av en händelse rÃ¥kar höra. Dom säger det alltsÃ¥ inte till mig, utan till sin kompis som sedan faller in i gapskratt. Och jag förstÃ¥r inte grejen. Jag är mycket väl medveten av att mina hundar ser lite tokiga ut. Jag är ocksÃ¥ medveten om att dom i MINA ögon är finast i hela världen medan andra mycket väl kan se nÃ¥got smutsigt och hÃ¥rigt och fult. Men SÄGER man det? Och varför? För att sÃ¥ra? Göra sig lustig pÃ¥ annans bekostnad? För att man har rätt att säga vad man vill? Och har man verkligen det?

Självklart fÃ¥r människor tycka att mina hundar är fula. Dom fÃ¥r tycka att jag är det fulaste dom sett ocksÃ¥. Men vad gör att vissa människor har ett sÃ¥nt behov av att dela med sig av sina Ã¥sikter? Varför säger dom till Helena att hon gÃ¥tt upp i vikt, som om hon skulle ha missat det själv? Varför säger dom att mina hundar är fula? Tänk om jag skulle säga till nÃ¥gon med ungar att ett av barnen är sÃ¥ galet fult, och sedan gapskrattande gÃ¥ där ifrÃ¥n? (Nej just det ja, man fÃ¥r inte göra jämförelsen barn – hund, för dÃ¥ är man per automatik en crazy lady som tror att hundarna är ens barn och som inte ser skillnaden.)

Jag undrar om folk är elaka med flit. Speciellt i grupp tenderar människan att bete sig tämligen dÃ¥ligt. Jag antar att det handlar om den där vi – dom-känslan o.s.v. Men borde inte vi vuxna människor ha kommit längre än sÃ¥? Jag tänker ofta att jag är sÃ¥ oerhört glad att jag inte är tonÃ¥ring längre. Att jag slipper alla de där konstiga reglerna om hur man ska vara, vad man ska gilla och hur man ska bete sig. Tills jag öppnar ögonen och märker… att människor fortfarande hÃ¥ller pÃ¥ sÃ¥. Även i vuxen Ã¥lder. Och jag förstÃ¥r inte vad problemet är. Tänk om fler satsade pÃ¥ att lära känna sig själva istället för att bry sig sÃ¥ sjukt mycket om vad andra hÃ¥ller pÃ¥ med. Jag har haft förmÃ¥nen att gÃ¥ i terapi i mÃ¥nga Ã¥r nu, men att hamna pÃ¥ akutpsyk och slussas runt hos psykologer kan ju omöjligt vara ett mÃ¥ste för att lära sig lite vanligt hyffs. Kan man ju tycka. Jag hade aldrig vÃ¥gat yttra mig och säga nÃ¥got elakt ens när jag var tonÃ¥ring. SÃ¥ oerhört respektlöst mot den andra individen, sÃ¥ jag blir nästan arg pÃ¥ riktigt.

Och appropÃ¥ det. Vad är det som gör att det fortfarande är sÃ¥ tabubelagt att fÃ¥ vara öppen om sin egen historia. Sin egen bakgrund? Jag själv känner av det ganska mycket och har ofta svÃ¥rt att hitta balansen. För att fÃ¥ jobb och verka trovärdig fÃ¥r man inte berätta för mycket – för dÃ¥ är det ett tecken pÃ¥ att man inte tagit sig vidare. Man fÃ¥r heller inte berätta för mycket för dÃ¥ är det risk att människor tror att man bara hittar pÃ¥, eller överdriver. Det är av nÃ¥gon anledning en stor skräck hos mig, samtidigt som jag är medveten om att dessa människor nog hör till de tidigare nämna personerna och där med inte förtjänar att jag bryr mig om deras Ã¥sikter. Om man skriver mycket om sin bakgrund, ja dÃ¥ ska man sättas pÃ¥ plats och fÃ¥ berättat för sig att det finns dom som haft det mycket värre. Och för allt i världen – skriv INTE en självbiografi! Världen svämmar över av sÃ¥dana och du ska inte tro att din kommer vara mer läsvärd än nÃ¥gon annan. Vilket trams! Skäplitteratur är det. Tacka vetja böcker om en kändis trasiga liv. Och du sjöng faktiskt aldrig i Joy Division. Och inte blev du skÃ¥dis. Eller provocerande artist med ett kvinnonamn och ett namn frÃ¥n en känd massmördare. Nej, kom igen när det gÃ¥tt riktigt utför helt enkelt. Först dÃ¥ är det du har att säga läsvärt.

Hur som helst så är jag högst medveten om att man ska vara försiktig. Man ska inte skriva öppet på Internet för då kan vem som helst läsa och använda sig av infon. Men vad sjutton spelar det för roll? Mina upplevelser ÄR ju mina upplevelser. Varför ska jag skämmas för dom? Och varför ska jag behöva stå till svars för dom?

För övrigt skriver jag aldrig om sådant som jag själv inte redan bearbetat och gått igenom. Där går min personliga gräns. Jajemensan, till och med jag har en sådan. En gräns. Och det borde vara fritt fram för var och en vart man vill lägga den.

Fy sjutton vad länge sedan det var jag skrev nu. Men det har mins sagt varit lite mycket nu. Snabb uppdatering då, ifall någon skulle ha missat vad som försiggår.

- Vi har flyttat tillbaka till Göteborg och bor nu inklämda i den lilla ettan. Det fungerar men kommer bli lite småkrig när jag börjar skolan. Jag är sån som måste sova ordentligt varje natt och går där med och lägger mig mellan kl 22 och 23. Emil brukar ju vara uppe till 12-01 nån gång, vilket gör att jag blir grinig för att jag inte kan sova. Men tja. Vi jobbar på att eventuellt kunna byta denna hyresrätten mot en större. Den som lever får se hur det går med det.

- Zorias syster Kali bor hos oss och har gjort det i 1,5 månad nu. Hon åker hem igen i början på september. Det är störtmysigt men emellanåt lite trångt. Det jobbigaste är att man inte får åka med tre hundar på vagnen och att det är långt till rastgård. Så som det är nu promenerar vi till rastgården vid blå stjärnan varannan dag ungefär. Hundarna som ju är vana att få springa minst en gång om dagen är inte så nöjda, men vad gör man liksom. Kompenserar med mer aktivitetspromenader och en massa socialträning på stan.

- Det var kulturkalaset i Gbg förra veckan. Skojigt! Träffade Karin, Martin och Dojz. Dojz umgicks jag med en massa förut men som med så många andra är jag kass på att hålla kontakten. Däremot är jag en hejare på att tänka och har många gånger tänkt att jag saknar just honom och hans knäppheter. Och se vem dök upp? Jo, just han. Tur att han och Karin hållit kontakt.

- Emil grejar med Orcbite. Typ en massa. Och med lite annat med. Och har börjat sitt nya jobb med, på Valentin & Byhr. (Tror det stavas så.) Och här kan man läsa lite om hans grejer han gör, när han har tid att uppdatera: http://www.rahzeal.com/

- Jag tränar Cerberus för fullt. Det är dock väldigt svÃ¥rt att träna när man inte har ”statister”. Han kommer ju pÃ¥ inkallning till mig, gör haka pÃ¥ mig, lämnar apport till mig osv. Men det är stor skillnad pÃ¥ att göra allt till just mig, eller Emil, eller andra han känner eller till en främmande person. Men jag tränar bäst det gÃ¥r och fungerar det inte fÃ¥r vi göra om certifieringen i maj.

- Jag hÃ¥ller pÃ¥ och startar mitt företag, Projekt Tassavtryck. Ska fixa FA-skattsedel och sÃ¥ där med, men tänkte se hur det gÃ¥r pÃ¥ certifieringen, mest för att se hur ”brÃ¥ttom” jag behöver ha. Spana in http://www.projekt-tassavtryck.se

eller gå med i min facebookgrupp.

- Nästa måndag börjar skolan igen och det är snart dags för C-uppsats. Jag längtar redan!

- PÃ¥ tisdag börjar jag läsa till hundinstruktör. Det ska bli väldigt spännande, och är ett steg mot att kunna ha lite kurser och sÃ¥ smÃ¥ningom även en terapihundkurs. Tänk vad skoj det skulle vara! Jag som är lite lagom självupptagen med och gillar att hÃ¥lla föredrag. Och dessutom att hjälpa andra. Och om jag fÃ¥r säga det själv är jag en ganska bra människomänniska – sÃ¥ länge jag mÃ¥r bra. Och det behövs, för mÃ¥nga instruktörer är hejare pÃ¥ hundar men kassa pÃ¥ att bemöta hundägarna. Jag satsar därför pÃ¥ en kombination. Har dessutom tänkt att försöka göra mig själv lite vinthundsinriktad, om det nu gÃ¥r.

Åh, jag får uppdatera mer en annan gång för nu ska pilla i mig en smörgås. Hej så länge!

Jag är visserligen extremt blödig, men shit vad fint! Och snyggt! Och duktigt! Jag blir helt rörd, och uppenbarligen flera i publiken med.

Gud, som haver barnen kär,
se till mig som liten är.
Vart jag mig i världen vänder,
står min lycka i Guds händer.
Lyckan kommer, lyckan går.
Den Gud älskar, lyckan får.

Han river i mina kläder. Hårda, starka händer. Så mycket starkare än mina. Varenda muskel i min kropp är spänd men jag kan inget göra. Inget annat än vänta. Blunda. Hoppas att det är över snart. En frän doft når mig. En doft av sprit och öl och cigaretter. En doft av desperation. En doft av tragik. Låt det vara över snabbt den här gången. Jag finns inte. Jag är luft.

Skydda, Gud, min barnasjäl
för allt ont, och göm mig väl
undan frestelse och fara.
Låt mig trygg hos dig få vara
medan dagens timmar gå,
och när natten faller på.

Sängen känns hård och kall och obekväm. Lakanen känns hårda som grus och skaver mot min avklädda hud. Inuti mig börjar paniken stiga. Maktlösheten. Varför handlar det alltid om just det? Makt? Jag har ingen makt. Jag är hälften så stor. Mina armar är så tunna och sköra och orden jag uttalas hörs inte. Tårarna jag gråter syns inte. Jag finns inte. Jag är luft.

Synd i gärningar och ord,
att din vilja ej blev gjord,
själviskhet i hjärtat inne,
att jag ej haft dig i minne —
all min skuld och all min brist
nu förlåt, o Jesus Krist.

Han håller fast mig nu. Hårda händer om mina smala handleder. Han tränger in i mig. Smällen som hörs när mina vingar bryts är öronbedövande. Det borde ha väckt hela huset. Men ingen reagerar. Inte ens han. Han juckar och juckar och jag blundar och stänger av. Hela systemet. Jag känner inte den fysiska smärtan. Mitt inre är nedstängt och frånkopplat. Jag orkar inte kämpa för ingenting jag gör hjälper. Jag finns inte. Jag är luft.

Alla blomsterfrön som gro,
fåglarna som bygga bo,
smultronblommorna i skogen,
åkerns säd, att den blir mogen —
gode Gud som allting ser,
hjälp att ingen skada sker.

Någonstans långt borta finns en värld. Den är välbesökt av mig vid det här laget. Där är gräset alltid grönt och daggstänkt men mina barfotafötter blir aldrig kalla. Mina älskade, saknade djur finns där. Gibson och Taj och Sebban och Farre. Alla finns där för där är regnbågen. Ljuset är varmt och inbjudande och tryggt, och det finns inga skuggor någonstans. Jag är naken där också, men ingen kan någonsin skada mig och mina stora vita vingar har gott om utrymme att bre ut sig. Jag finns där. Jag är inte bara luft.

Tack att ingen ensam går,
som din fadersarm ej når.
Tack att dina milda händer
sträckas över folk och länder.
Tack för att du hjälper visst.
Tack, vår Gud, för Jesus Krist.

Den otroliga smärtan som skär i mitt underliv sliter tag i mig och tar mig genast tillbaka till verkligheten. Jag tror att jag just dog på riktigt. Jag slets i stycken. Delades i två delar. Det värker och värker och tårarna rinner av smärta nu. Förnedringen har förvandlats till salt vätska från mina ögon och rött blod mellan mina ben. Min kropp är kall och jag mår illa. Det svartnar för mina ögon. Han ligger där bredvid mig. Nöjd över sin erövring. Nöjd över att ha smutsat ner mig. Nöjd över att ha knäckt mina vingar. Vita fjädrar segnar fortfarande ner över golvet. Jag vänder mig på mage. Blundar. Försvinner.
Jag finns inte.
Jag är död.

Gud, som haver barnen kär,
se till mig som liten är.
Vart jag mig i världen vänder,
står min lycka i Guds händer.
Lyckan kommer, lyckan går.
Den Gud älskar, lyckan får.

För övrigt börjar jag känna ett stort behov av nya bilder. Finns det ingen här uppe i Stockholm som gillar att fotografera snygga bilder med lite tanke bakom? Jag saknar att hitta på lite olika fotosessioner.

Jag tror jag har varit inne på det här förut. Men visst är det lite intressant hur olika personer ser på andra? Det är ju enkelt att säga att man ser folk för vad dom är. Men gör folk verkligen det?

Själv har jag för länge sedan insett att jag inte riktigt ser på världen och tänker på samma sätt som andra. Även fast jag ser det dom ser så blir det på något vis inte det väsentliga. Och jag vet inte ens varför. Det bara är så.

Två exempel:

Jag ska ivrigt berätta för Emil att jag mötte någon i trappan utanför som gillade hundarna väldigt mycket, och att jag träffat honom flera gånger nu. Det är roligt att inte alltid känna sig till besvär för att man har hundar. Emil frågar vem det var, och jag försöker beskriva. Han var typ.. inte så lång.. normalbyggt.. ljust, nästan rödlätt hår.. stort leende.. kanske nånstans mellan 35-50 år gammal. (vad vet jag liksom.) Jaha, sade Emil. Var det fastighetsskötaren kanske? Mjaa joo, jag vet inte. Kanske det. Jag har har ju ingen aning och jag frågade inte. Emil frågar då om han pratade kraftig skånska? Jag funderar.. Och jag vet faktiskt inte. Jag minns inte men jag tror inte det.. Vi släppte det eftersom vi inte visste.

Senare möter vi samma man. Och mycket riktigt, han pratar bred skånska. Emil undrade HUR jag kan missa en sådan sak. Och jag vet faktiskt inte. Det sorteras bort i min hjärna.

Scenario tvÃ¥ var häromdagen när jag var och jobbade. Vi pratade om United Sisters och jag skulle förklara för en tjej som arbetstränar vem Helena är. Inte jag alltsÃ¥, utan en annan. Jag vet att jag är kass pÃ¥ detta sÃ¥ jag anstränger mig.. ”Jo men du vet, Helena. Hon söta tjejen som sitter bakom mig. Hon är typ.. lite längre än mig kanske, lite större. Lite drygt 30 Ã¥r gammal men ser mycket yngre ut. Svart, lite kort-aktigt hÃ¥r.” Tjejen jag pratade med var osäker.. Jag ansträngde mig lite till. ”Hon har ofta typ svarta kläder, lite som jag fast ändÃ¥ inte.” (Folk brukar ändÃ¥ dra alla med svarta kläder över samma kam liksom.) Hon visste fortfarande inte riktigt sÃ¥ vi lade ner det för stunden. Jag var tyst en liten stund och sen kom jag pÃ¥! Tatueringar! Hon har ju tatueringar! Nöjd med mitt minne sÃ¥ kom jag ocksÃ¥ pÃ¥ att hon ju även har en del piercings och bodymods. Faktum är att hon nog sticker ut rätt rejält pÃ¥ grund av detta, och tjejen visste sÃ¥klart precis vem jag pratade om.

Men varför började jag då inte med att berätta att det är tjejen som är heltatuerad med piercings, kluven tunga och andra bodymodifications? Tja, än en gång. Jag vet inte. Jag SER ju att hon har allt det, men det är ändå inte vad jag ser. Det är inte det första och enda jag tänker på när jag tänker på henne.

När jag tänker pÃ¥ det sÃ¥ är det som att jag, när jag möter människor, läser av nÃ¥got helt annat än kläder, tatueringar och dialekter. Jag läser av energier. UtstrÃ¥lning. KroppssprÃ¥k. Jag läser av hur dom är, inte hur dom ser ut. Och jag vet inte hur eller varför. Jag bara gör det. Och givetvis ser jag allt det andra med, men det är fortfarande inte nÃ¥got som jag ens reflekterar över förrän jag ”tvingas” till det.

Och lite intressant tycker jag ändå att det är. Att så många ser på världen på ett sett, medan vissa ser något helt annat. Jag kan med stor säkerhet ge ett snurrigt, likgiltigt och ointresserat intryck för folk som inte känner mig. Men för mig behövs inte alltid ord. Jag måste inte alltid prata, fråga, få svar.. Underhållas och hålla låda. För mig kan en blick och ett leende säga så mycket mer.Det betyder inte att jag aldrig har roligt, eller att jag inte tycker det är kul med andra människor som har roligt. Jag är bara inte sådan själv.

Det förklarar dessutom mitt snudd pÃ¥ handikapp i ”gÃ¥-ut-och-festa-situationer”. Situationer som, i mÃ¥ngt och mycket, bygger pÃ¥ att roa varandra. Jag verkar nog vara en mycket trÃ¥kig och grÃ¥ människa hos folk som inte känner mig eller förstÃ¥r sig pÃ¥ mig. Men egentligen känner jag mig sÃ¥ levande att jag ibland tror att jag ska dö.

SÃ¥ det kan vara, helt enkelt.

Att dö men ändå överleva. Fortsätta leva. Vilja leva. Det är svårt. Att dö gör ont, nämligen. Och det är svårt att fortsätta leva efter att ha upplevt sådan smärta att man hellre hade just dött.

Smärre återfall. För mycket känslor på för kort tid. Jag ser allt men kan inte sortera. Istället packar jag allt i lika stora delar bak i ryggsäcken. Eller höghuset, som Winnerbäck sjunger. Ibland brister det. Med all rätt. Man skall inte fråntaga mig rätten att känna och bli besviken. När andra blir besvikna på mig är det mitt fel, för jag kan inte göra saker så som man ska. Jag har ett felaktigt inlärt beteende. Men när jag blir besviken, då är det också fel på mig.

Frustrerande. Jag ifrågasätter och undrar. Kan jag inte lita på mig själv?

Hatar återfall. Men ett litet räknas väl knappast? Det kanske snarare behövdes för att sedan fortsätta ta mig framåt?

Det satte sig en man bredvid mig på bussen igår. Han luktade så illa att jag knappt kunde andas. Jag funderade över vad som gav mig rätt att döma ut honom där och då. För det gjorde jag lite kvickt. Tills jag ändrade mig och bara dömde ut hans oförmåga att hålla sig ren.

Vi är snabba på att döma ibland.

Och appropå dom: I USA hittades ett helt gäng afghaner utsvultna och toviga för ett tag sedan. Jag undvek att se på bilderna men när en kompis direktlänkade så fick jag se ändå. Och det var det vidrigaste jag har sett. Och jag grät. Min älskade ras afghanhunden.

Jag vet att hundar ständigt far illa. Jag grät över vinthunden som hittats fastbunden i skogen, död. Det var i Sverige. Sjukt. Men det som gör det här fallet speciellt, bortsett från att det är just afghaner som ju är min älskade ras, är att det var en mer eller mindre känd afghanuppfödare som låg bakom det hela. Och det sägs att hon är domare också.

Saken är den att jag förstår att det bara är mycket sjuka människor som plågar djur. Som svälter dom till döds. Och även om jag instinktivt känner att mord vore en bra lösning, eller samma behandling tillbaka, så inser jag också att personen som sagt är sjuk. Det som jag förfasas över i det här fallet är att ingen har märkt något. Hur kan inte en enda människa ha förstått vad som pågick? Hur kan hennes man ha låtit det ske? Är han lika sjuk han? Lever dom helt utan grannar och kontakt med andra människor?

Oavsett vilket så svalt tre afghaner ihjäl. Övriga omhändertogs av privatpersoner, vilket nu tydligen försvårar situationen rent rättsmässigt. Och jag vill att hon ska ställas in för rätta. Ingen häxjakt. Men en rättegång. För de döda hundarnas skull, för de överlevande hundarnas skull och för djurrätten i stort.

Skriv gärna på här:

http://www.thepetitionsite.com/petition/893/401/332

Här finns mer info och bilder för den som klarar av att se:

http://s764.photobucket.com/albums/xx290/LisaBettis/Afghan%20Rescue/

Och hela historien om vad som hände, med ett svar från amerikanska afghanklubben:

http://www.ahpedigrees.com/modules/newbbex/viewtopic.php?topic_id=481&forum=15

Och, sist men inte minst.. Fina armband som man kan köpa och visa att man uppmärksammat händelsen:

http://www.afghansonline.com/indianaangelsad.html

Jag var ute med hundarna nyss. Precis här bredvid ligger Situation Sthlms kontor så det är alltid många människor här för att gå och skaffa nya tidningar. Jag är van vid det och hundarna med, eftersom dom ofta blir objekt för folks intresse. Och klappar.

Idag när jag passerade kom en kille fram till mig. Han var i min ålder. Kanske till och med yngre med tanke på att jag ju börjar bli till åren nu. (Okej, inte så men 30 är snart här och det känns helt galet.) Hur som helst såg han ut som vilken grabb som helst. Lång, lite egen stil, tuffsig, spretig frilla. Men när jag såg honom såg jag att han var lite mer sliten. Lite mer skitiga kläder (men inte så mycket) och tja.. såg ut att ha levt ett lite hårdare liv. Han frågade mig om jag hade 8 kronor, eller iallafall någon krona att bidra med. Det fattas bara 8 kr sade han. Jag skakade på huvudet och sade att jag tyvärr inte hade några. Och grejen var att jag kollade inte ens. Jag visste att jag för det första inte hade plånboken med mig, och att jag för tillfället är minst lika pank som han är eftersom jag i princip är arbetslös. Men det kändes så himla ignorant. Dels kanske jag hade några lösa mynt i väskan, jag kunde ju inte vetat säkert om jag inte tittade efter. Och dels måste han ha trott att jag bara sade så, precis som så många andra.

Sekundrar efteråt grävde jag i väskkan för att se, och jag hade verkligen inte ens en krona. I samma veva mötte han en man som skulle hämta Situation Sthlm, morsade och vände åt andra hållet. Han fick några kronor av en av vägarbetarna här utanför och gick med snabba kliv mot Situation Sthlms kontor.

Då slog det mig. Vad krävs för att få en ung kille att be en främmande person om några kronor på det viset? Att tigga, så att säga. Om jag blev hemlös precis i denna stund så skulle jag vara förtvivlad. Jag skulle antagligen skämmas. Och om jag behövde 8 kr skulle jag vilja sjunka genom jorden innan jag frågade en rätt söt grabb, eller tjej för den delen, om pengar. När når man den gränsen? Hur hamnar man där? Vad är man med om att för att svälja sin stolthet så? För jag tycker absolut inte att man skall skämmas. Det är snarare väldigt starkt gjort. Men jag förstår ändå att vi människor har en gräns. Jag har det, det vet jag. Och alla har  olika gränser. Det förstår jag också. Men någonstans har man en gräns, och jag undrar vad som tvingar en att gå över den.

Jag önskar att jag hade haft 8 kr att ge honom. Jag önskar att jag hade kunnat visa att det var okej.

Och att jag bryr mig.

I perioder har jag svårt att läsa krönikor, bloggar och dylikt eftersom jag knappt kan hantera folks dumhet. Och jisses vad det finns mycket korkat, enkelspårigt och bara patetiskt att läsa där ute. En del gånger är det nog författarnas skicklighet som gör det. Provocerar fram tankar med texter som med flit är skrivna förenklade eller från en viss synvinkel. Men de allra flesta tror jag tyvärr är idiotiska.

Den här krönikan som är anti begreppet ”hen” t.ex. Jag vrider mig av irritation när jag läser den. För att jag inte hÃ¥ller med om den förenkling som görs där. För att hon fÃ¥r det att lÃ¥ta som att ”han” och ”hon” kommer dö ut och alla plötsligt ska kallas för hen, henom och hens. Och visst, det finns säkert folk som helst skulle se att det blev sÃ¥. Som vill eliminera könen och se alla som lika varandra. Som drar allt till sin spets, helt enkelt.

Jag tror dock att de allra flesta bara vill ha ett alternativ. De allra flesta som är insatta i begreppen alltsÃ¥, inte de allra flesta människorna totalt sett. Där tror jag att de allra flesta är sjukt opÃ¥lästa, oinsatta, ignoranta och trÃ¥ngsynta. Hur som helst sÃ¥ tror jag att bland de som vill använda sig mer av begreppet ”hen” är sÃ¥dana som själva vill ha ett alternativ. Tänk sÃ¥ otroligt mÃ¥nga gÃ¥nger vi ska ange om vi är man eller kvinna. Hur mÃ¥nga gÃ¥nger spelar det verkligen roll? Det är skillnad pÃ¥ oss rent biologiskt. Men fortfarande, vad spelar det för roll? Och om man nu inte känner sig som antingen eller, om man känner sig som lite av bÃ¥da, varför kan man dÃ¥ inte fÃ¥ ha ett till alternativ? Vad skulle det förändra? Gör det att män som känner sig som män känner sig mindre manliga? Att kvinnor som känner sig som kvinnor är mindre kvinnliga? En man som känner sig som kvinna kan onekligen fylla i kvinna i ett formulär redan idag, men om det är obekvämt sÃ¥ kan ju ett till alternativ bara vara positivt. Och detsamma för kvinnor i samma situation.

Jag är långt ifrån någon radikal person som hela tiden tvångsmässigt måste analysera saker. Som jag skrev i förra inlägget så tycker jag att ett ständigt sönderanalyserande bara blir tröttsamt. Däremot tycker jag att en mer avslappnad inställning skulle vara trevligt. Jag bryr mig inte om huruvida en person anser sig vara en han, hon eller hen. Om personen ligger med en eller flera han, hon eller hen. Eller med ingen alls. Jag förutsätter heller aldrig att en person är heterosexuell, som så många andra gör, lika lite som jag förutsätter att barn jag jobbar med har en mamma och en pappa. Och nej, jag tycker inte att det är att analysera sönder. Att stå och pyssla och greja med ett gäng barn och ungdomar, och sedan säga att dom ska ta med sig saken hem till mamma/pappa utan att VETA att dom faktiskt har en mamma och pappa kan ju vara skitjobbigt för ett barn. Herregud, jag kan fortfarande bli påverkad av att folk förutsätter att JAG har en pappa. Vilket jag ju har men inte har kontakt med. Jag vet inte hur många som frågat mig om mamma och pappa också bor i Göteborg, eller som förutsatt att mina föräldrar lever tillsammans.

Jag tycker absolut att man ska frÃ¥ga saker. Att man inte ska tassa pÃ¥ tÃ¥. Det vore inte heller rätt. Eller särskilt trevligt. Däremot kan man väl bara sluta förutsätta saker. En kurskamrat sade till en annan ”nu vet jag ju iallafall att du inte är lesbisk, utan har en man, eftersom du har barn och är gravid”. Jag undrar hur kursaren tänkte dÃ¥. Varför skulle tjejen inte kunna bli inseminerad, eller ha sex med nÃ¥gon för att bli gravid, och sedan leva med en annan kvinna. Eller en hen. Inte vet jag och mig kvittar det. SÃ¥ varför förutsätta saker? När jag började prata med min coachtjej som jag är mentor Ã¥t via nätet sÃ¥ hade jag ingen aning om huruvida personen hon längtade efter var en han eller hon. Eller hen, nu igen dÃ¥. Men inte spelade det mig nÃ¥gon roll? Jag kan ju ändÃ¥ lyssna och ge rÃ¥d, vilket kön objektet för hennes känslor än har. Eller hur?

En annan gång var det en väldigt HBTQ-påläst person som själv klär sig väldigt könsneutralt som sade en sak jag reagerade på. Personens dotter ville ha rosa prinsesskläder på sig, och fick givetvis ha detta. Men när personen berättade om situationen så sade h*n också att h*n hade frågat dottern om hon inte ville ha dom coola haj-byxorna på sig istället. Och jag undrar. Varför är byxor med hajar på mer könsneutralt än rosa? Varför är de flesta färgerna könsneutrala utom rosa och möjligtvis rött? Vem bestämmer det? Eller är det så att om man har en pojke så ska han för att vara könsneutral bära rosa, och en tjej ska bära blått och coola hajar eller superhjältar? Och framför allt, vad spelar det för roll? Det är sjukt tråkigt att barn inte får bära vad dom själva vill. Se bara när min 12-åriga bror uptäckte japan-looken, bar nagellack och kajal, rosa kläder och svarta tighta byxor. Han blev mobbad. Med dunder och brak. Och varför? För att han var annorlunda. Ja. Men vem har lärt ungarna vad som är annorlunda? Föräldrar, dagispersonal, mor- och farföräldrar.. Alla vuxna runt omkring barn visar ju vad som är okej. Från att barn är små. Visst att barn är elaka. Men jag tror verkligen inte att dagisbarn är elaka mot någon för att den leker med dockor. Jag tror att det är för att det är annorlunda. Och för att vi vuxna har lärt dom vad som är just annorlunda.

Jag ska sluta pladdra på om saken nu. Avslutar med en krönika som jag tyckte betydligt bättre om, i vilken jag fann krönikan som jag länkade till här ovan.

Bra krönika som jag gillade.

Det går att vända och vrida på allt. Så är det. Jag blir ständigt så himla trött på allt analyserande och vändande och vridande och undrar varför saker inte bara kan få vara. Varför tvingas man ha en åsikt om allting, annars är man obildad, korkad, mindre intelligent? Jag ser så många som skulle behöva slappna av lite, någon enstaka gång så där.

Alltså, egentligen är analyserande skoj. Det är kul att vända och vrida på saker och se vad som sägs egentligen. Som när vi läste postkolonial teori för nån termin sedan och faktiskt hade i uppdrag att se kritiskt på allt allt allt. Men, ibland kanske saker inte har något mer värde? Ibland kanske ingen djupare mening finns? Ibland kanske någon bara har en åsikt, eller har gjort en film, tagit en bild eller vad som helst bara för att.

Varför är det så svårt att bara ta saker för vad dom är ibland? Varför är folk så skitnödiga att allt måste vara så himla speciellt?

Det är som det där med ”politiskt korrekta” som används som nÃ¥got slags skällsord numera. Men grejen är att idag är tamefan ALLA politiskt korrekta, vart dom än stÃ¥r. Jag har mött pÃ¥ väldigt fÃ¥ som ser det komplexa i det hela, mÃ¥nga bara orerar om deras egen sida/synvinkel. Om vad dom i princip har lärt sig och vad dom genom att vända och vrida utifrÃ¥n sin synvinkel har funnit. Men sanningen är ju den att söker man sÃ¥ finner man. Det spelar ingen roll om det handlar om att döma ut en film eller en politisk handling, letar man saker som stödjer ens Ã¥sikt sÃ¥ finner man just detta.

Jag har givetvis också många åsikter. Det är ganska självklart. Men jag har inte alltid lätt att säga att åsikten är svart eller vit, 1 eller 2, A eller B. Många gånger är den väldigt relativ och i förhållande till omständigheter. Ett slags mellanting, en kombination. För jag har svårt att säga att en sak bara är. Vad det än handlar om.

Och varför måste man egentligen komma med en slutgiltig åsikt? Varför kan man inte bara få vara? Än en gång, det är ju positivt att folk tänker. Att folk bildar sin egen uppfattning. Men det är så himla sällsynt att det faktiskt känns genuint. Att det är DEN personens åsikt och inte bekantskapskretsens/familjens/sambons/samhällets. Och ännu mer sällsynt är att det känns ödmjukt.

Jag gillar ödmjukhet.

SÃ¥ jag blir trött helt enkelt. Vare sig det handlar om ”A ship to Gaza”, att döma ut senaste Twilight-rullen eller Slussens ombyggnation.