Läs läs läs!

http://cerberus.rahzeal.com

När matte hade sett att jag vågade springa så fint så fick jag och brorsan springa mot varandra. Då kunde dom lika gärna döma det, så brorsan fick springa sitt livs första licenslopp! Vi sprang som tokar! Jag är lite snabbare, antagligen för att jag är mer van att springa och har mer muskler, så jag kom först i mål. Men brorsan kämpade på jättebra och blev godkänd på loppet! Heja brorsan! Nu behöver han bara bli godkänd två gånger till, vilket inte kommer vara några problem. Sen behöver han bara lite mer muskler och kondis, så kan han med tävla LC! Träningsbanorna är mycket kortare än på tävling. På tävling kan banan vara mellan 600 och 1000 meter lång, och så springer man två gånger. Så då gäller det att ha bra kondis, annars kan man bli sjuk. Nu när jag visade att jag vågade springa så kanske jag ska få tävla i augusti igen. Vi får se.

Här kommer ännu fler bilder:

Neo är rätt skeptisk till allt tunnelbaneåkande. För att ta sig till LCn fick man åka tunnelbana lääänge, sen åkte vi lite buss och sen gick vi en bra bit.

Snygga brorsor va? Vi spanar efter luren och om det är vår tur snart.

Matte försökte fotografera när Neo sprang, men det var lite svårt för hon släpper ju honom, och springer till mål och så. Men lite suddbild blev det iallafall.

Neo i full rulle!

Hänger lite innan det var dags för Neos licenslopp. Neo iklädd tjusigt täcke och munkorg.

Grattis brorsan till ditt första licenslopp! Ska bli kul om vi kan tävla sen!

Förresten har brorsan börjat förstå att man kan gå upp i soffan här hemma. Han gillar inte att ligga där så länge för det blir ju rätt varmt, speciellt nu när det är så varmt ute. Men en dag när matte hade badat mig och kom ut i vardagsrummet så låg han där i soffan. Och sedan dess har han vågat sig upp ibland. Och ibland morgonmyser han lite med matte och husse i sängen. Fast oftast ligger ju jag där så då kommer han mest och lägger huvudet i sängen och vill bli pussad och gosad med.

En Neo i soffan!

En dag klev Neo upp och lade sig bredvid mig. :O Matte trodde jag skulle gå iväg, men det gjorde jag faktiskt inte.

Vad dillar du om matte? Klart jag inte går iväg när brorsan kommer? Det är ju brorsan ju, vi är värsta bästa polarna nu. Och för övrigt så kom Neo precis upp och lade sig här i soffan för att mysa lite. När man skriver om trollen, så att säga.

Här är några bilder på Zoria.

Zoria är nybadad. Värsta stora tjejen är hon nu.

Med värsta stora långa näsan!

Zoria har alltid lite storhetsvansinne. Bara det största och bästa ska hon ha.

Zoria hörde att Neos familj är på andra sidan jorden. Bäst att kolla om det är sant.

”Hallå? Neos familj? Är ni där?

Här kommer såklart lite bilder från den dagen. Vi var ute i flera timmar och var så där härligt trötta när vi kom hem. Matte blev lite orolig dock för när hon kom hem så var ingen hemma, och husse är sällan ute med oss så länge helt själv. Men vi hade ju liksom lite hussekvalitetstid bara.

Bildbomb!

Neo kikar ut och undrar nog vart vi är på väg.

Där fick vi gå med husses jobbarkompisar.

Neo på prommis.

Väl framme så hängde vi i skuggan och hejade på husse.

För husse och dom andra var galna, dom gjorde sånt här.

Och sånt här.

Nån snubbe tror han är snyggar än mig. Jag bara gäspar.

Jag och brorsan på väg hem.

Vi åkte inte tunnelbana hem utan promenerade. Här spanar Zoria ut över havet.

Dumdidumdidum. Matte önskar att vi alltid gick så här. Förstår inte alls varför.

Nuu är vi snart hemma!

Och så här såg det ut när vi väl var hemma. Trött Neo.

Trött Zoria.

Trött husse?

Trötta hundar. Vi sov gott resten av kvällen kan jag lova.

Det är värsta sommaren här nu. Varmt och sol om dagarna, och vi är i rastgården och myser varje kväll. Det är roligt tycker vi hundar, och matte och husse springer och leker med oss och kastar pinnar och bollar och ibland bara sitter dom där och tittar medan vi hundar springer.

På midsommarafton fick Neo bada. Matte tycker att alla vi tre hundar är såna backstabbers, för när hon gör i ordning för bad då försvinner vi alla tre. Eller är väääldigt upptagna av att sova tungt någonstans. Och sen när en av oss blivit tvångskommenderade in i badkaret, då kommer de andra två av oss fram och går runt och kikar och retas och är nöjda med att vi sluppit. Tyvärr måste vi ju bada allihopa då och då. Bara att Neo får bada lite oftare eftersom han haft så tovig päls. Hur som helst fick Neo bada på midsommarafton, sen gick vi ut i parken och grillade, lekte i rastgården och hängde lite med afghantjejerna Haley, Katrin och Smilla. Neo blev trimmad med så nu ser man att han har en hals. Jättesnygg blev han!

Här kommer en hel drös med bilder från en av alla kvällarna i rastgården.

Zoria och Neo busar.

Jag och Zoria busar.

Vi busar alla tre!

Zoria och Neo busar massor.

Zoria vilar efter en massa bus.

Neo vilar också. Det här var innan han fick en hals.

Jag står och är snygg.

Zoria och Neo busar ännu mer.

Jag tittar på.

Hejdåååå.

Som ni såg så var vi på kapplöpningsträning i helgen. Och i onsdags var vi i sandtaget igen. Jag vågade inte riktigt springa hela backen, men sprang som sjutton när det var plan mark. Då hade den läskiga hunden gått hem, och många andra med för den delen. Min kompis Wahida (som luktar sååå gott) var också där och sprang, och hennes matte fotade lite. Vi har lånat bilder av den matten, som heter Ninni Österholm.

Här är en tjusig bild på brossan. Hihi!

Här fångar Wahida luren.

Och här kommer supersnabba sötzoria i full rulle!

Ninni fotograf var inte kvar när jag sprang mitt braiga ”lopp” tyvärr. Men jag får visa henne en annan gång att jag visst kan. Zoria sprang som sjutton som vanligt, fast inte lika långt som vi andra. Och inte i backen, bara på plan mark. Hon ska alltid mörda luren, så jag gjorde också det den här gången.

I övrigt går allt bra. Neo har lite svårt att fatta att grannarna inte är dumma så han voffar en del och morrar. Matte och husse säger åt honom då, för grannarna kan bli sura. Och jag och Zoria flyger upp och undrar vad som händer. Men han förstår nog så småningom.

Vi går till rastgården varje kväll med och busar. Idag hade det regnat, så vi tog med oss lite sand hem till storarummet. Slipa golvet är väl bra? På morgonarna går vi runt tantolunden och tittar lite på vattnet och så. Matte tränar mig massor nu på att stå bra. Jag tycker det är trist och står hellre och hänger och slappar lite, men ibland gör jag som hon vill så hon blir glad. Brorsan står och gnäller vid ett träd medan vi tränar sånt, men han har lärt sig nu att man måste vara stilla ibland med. För typ första dagen så stannade några oss och ville fråga om vägen, och då ställde sig brorsan och skrek. Oartigt sade matte, så nu får han öva på att bara stå still ibland trots att det är tråkigt.

Jag och Zoria har lärt honom allt vi kan med. Som att man kan stå i fönstret och titta ut. Och att det är godare med färskfoder än med torrisar. Och att om man ser söt ut så får man smaka när matte och husse har ätit. Han har inte riktigt greppat att man kan sova i soffan, men han morgonmyste lite i sängen med mig och matte en morgon. Han tycker nog att det är lite konstigt här för det är många saker man inte får göra. Typ voffa på grannarna, stå och lukta på ett träd för länge eller studsa och skälla på hundar. Men man får ligga i soffan och mysa i sängen. Men man tar ju seden som den kommer som man brukar säga, och vi hundar förstår ju också skillnad på hemma och borta och så där. Och det är tur.

Matte har borstat ur hela Neos päls med. Den var full med tovor, så han har fått bada flera gånger och legat på trimbordet i en massa timmar. Men nu är tovfri och springer lika snabbt som jag nästan. Själv blir man numera torr och genomborstad på 45 minuter. Ibland är det praktiskt att vara halvflintis och inte få tovor längre. Hihi!

Vi började med att köra släphare på en raksträcka bara. Zoria som är ung får inte springa på fasta haren ännu så hon fick springa två rakor istället. Jag fick hjälp att släppa henne så jag kunde ta emot henne på andra änden, och jisses vad hon springer. När man ser afghaner springa på det viset så ser det ganska lojt ut, i jämförelse med t.ex. en greyhound. Men det är rätt starka krafter i dom ändå, och snabbt går det. Zoria tycker det är sååå kul! Hon ska döda döda döda trasan. Vi joggade tillbaka och släppte henne en gång till. Och hon sprang för kung och fosterland igen. Efter det fick hon nöja sig att vara åskådare.

Neo fick också prova. Först på släpharen. Jag visste inte alls hur han skulle reagera eftersom han aldrig sprungit förut, så vi försökte leka lite med trasan för att fånga hans intresse. Han brydde sig inte alls. Men så fort trasan började åka så hajade han grejen och sprang som en tok. Roligt att se!

Cerberus då. Han som stannade förra gången, och varit osäker. Den här gången var det inte antydan till osäkerhet. Han skrek och gapade på plats, och tog i för fullt när han sprang på släpharen. Så fullt att han missade när den stannade och fortsatte en bit till för att sedan vända tillbaka och faktiskt ta sikte på trasan igen. Roligt att se! Den borzoi som han tycker är läskig fortfarande var där den här gången med, och Cebbe sänder tydliga lugnande signaler när han ser den men är lite modigare nu. Han står kvar och smackar och viftar försiktigt på svansen istället för att försöka slänga sig åt andra hållet. Bra va?

Efter en paus var det så dags för varvet. Dom springer på fast harmaskin, en maskin som åker på ett räcke på innervarvet och håller ut en lina med trasa i. Den låter rätt mycket så först undrade hundarna vad det var för något. Men snart förstod dom och ville gärna springa.

Cerberus var först ut. Han startade fint och for iväg med kraft, men det såg lite lojt ut på håll efter det. Jag funderade på om han var avvaktande av osäkerhet, eller för att han väntar på att luren ska svänga som i LC, eller om det var för att det var tråkigt när haren åkte så förutsägbart. Men sprang gjorde han och i mål kom han. Sedan förstod jag varför det sett så lojt ut:

Foto: Sanna Rogersdotter

Maskinen åkte så långsamt så han sprang bredvid trasan istället för efter. Klart han undrar vad sjutton som händer då. Haha! Hoppas piloten gasar på lite nästa gång, för det där är ju inte så skoj för hunden. Tur att han inte dök på den eller trampade på den, då kan dom ju skada sig.

Foto: Sanna Rogersdotter

Här syns det också att den går långsamt. Han springer ju i höjd med maskinen. Och till och med tittar lite på publiken och hundarna som stod och skällde, för haren försvann ju liksom ingenstans.

Sedan var det Neos tur. Han sprang också men redan efter knappt hälften började det gå långsamt. Han kämpade dock på bra in i det längsta och när han kom upp på sista raksträckan så tvärstannade han. I sann afghananda. Orkar man inte så måste man inte. Det lustiga var att dom som stannar brukar stanna och iaf gå runt lite, gå till publiken eller vad som helst men Mr Neo bara tvärstannade och sedan stod han blick stilla. När jag kom springande fick jag lite svanssnurr och sen gick vi av banan. Kanske fick han mjölksyra eller så, han är ju inte lika van att springa som mina är. Hur som helst så tyckte han att det var roligt.

(två sekunder senare så tvärstannade han. ) Foto: Sanna Rogersdotter

Jag är iallafall väldigt glad att Cerberus springer igen, med glädje. Det känns bra för all träning vi gör, vare sig det handlar om LC/kapp eller för terapihundcrtifieringen. Glad hund med självförtroende vill jag gärna ha, och han tycks vara tillbaka. Nu återstår det att se om det ändras när man kommer till LC-fält. En kapplöpningsbana är ju mer avskild och en annan typ av miljö.

Väl hemma på kvällen hade jag tre trötta, nöjda och hungriga hundar. Helt klart bland det bästa som finns!

Vi kämpar på med apporten. Cerberus håller den nästan nu. Inte så länge, men han sätter inte bara tänderna om den utan tar ett ordentligt tag. Det går framåt. Långsamt, men ändå.

I onsdags var vi på släphareträning i Jordbro. Det är som LC ungefär, fast inte en bana. Istället springer dom bara rakt fram. Först uppför i ett sandtag. Man själv drar ju ut luren  och går sedan tillbaka, det tar på benen kan jag lova. Jobbigt att gå i sand, så hundarna får jobba rätt bra för att ta sig upp. Sedan springer dom en raksträcka i sand också, på plan mark. Cerberus älskar det. Och Zoria har också fått prova nu, en kort sträcka på den plana marken. Första gången tog jag en jättekort sträcka bara för att se om hon ens skulle förstå grejen. Jag underskattade henne dock för iväg for hon och luren försökte hon döda. Munkorgen brydde hon sig inte ett dyft om. I onsdags fick hon springa en lite längre bit. Kanske 50 meter. Ingenting i jämförelse med en LC-bana som ju kan vara uppåt 1000 meter nästan. Men det får hon inte börja med ännu på ett tag. Det var iallafall roligt att se henne sträcka ut så i full fart och sedan kasta sig över luren för att döda den. Inte vill hon släppa den heller utan försöker hålla fast den med tassarna. Sötzoria. Hon blir nog snabb när hon är vuxen.

Idag hände det tråkigheter dock. Jag har ju under ganska lång tid jobbat med att försöka stärka Cerberus självförtroende. Jag har peppat honom, lekt lekar, gjort balansövningar, överöst honom med beröm och sett till så att han inte träffat några dumma hundar. Han har ju sedan han var ung råkat ut för än den ena än den andra hunden som gett sig på honom. Han har aldrig skadats, men hans självförtroende har fått sig rejäla törnar.

Det är så tråkigt att se, för han har alltid varit väldigt språksäker egentligen. Det började med hundar som gav sig på honom, och som inte gav sig trots att han låg och skrek på marken. Alltså som vi ägare fått släpa bort ifrån honom. Flera gånger reste han sig upp, skakade av sig och ville fram till hunden som varit stygg och visade sig underlägsen. Det såg ut som om han ville förklara missförstånden och inte ville vara osams ungefär.

Hur som helst så hade det hänt både när han lekt lös och när folk tappat kopplade hundar, haft hundar lösa som sprungit fram till oss osv. Vid lek har det ofta skett genom att dom lekt, Cerberus har velat sluta eller vara ifred och stannar, vänder sig bort och morrar lite samtidigt som han försöker gå iväg åt andra hållet. Dessa hundar har vägrat acceptera det utan istället gett sig på honom.

Jag har som ägare gått in och vid minsta tveksamhet inte låtit honom komma nära större hundar. Vi har hittat på annat. Jag har berömt honom när han gjort rätt och sagt till och gått undan. Jag har helt enkelt lagt ner mycket energi i att få honom tryggare igen. Två gånger har han sagt åt hundar som inte lyssnat på honom, där det slutat i att han jagar dom, trycker till dom och står över dom och svär högt. Det låter lika illa som när det är bråk på riktigt, men han skadar dom inte. Han har bara ledsnat, och lärt sig att det uppenbarligen inte räcker att bara säga till på respektfullt sätt. Dessutom svarar han nu för tiden upp när andra hundar ger sig på honom, från att förut ha försökt springa ifrån eller lägga sig på rygg och ge sig.

Däremot startar han aldrig något. Han går aldrig in i en rastgård t.ex. och söker upp en hane att bråka med. Om hanarna är tydliga med på vilken nivå dom ligger så går han bara undan och grejar med sitt.

Idag gick vi dock till rastgården i vanlig ordning. Där är några jag känner igen sedan tidigare. Den ena hunden är större än Cerberus och jag vet att den har ett rykte om sig. Den har dock munkorg på sig, och ägaren – som jag ser som en vettig hundägare – bedyrar att han inte gör något med den på. Att han är så låg då. Jag förklarar i min tur att Cerberus är osäker och kan svara upp om den ens morrar, men ägaren menar att det absolut inte är någon fara.

Jag är dum och provar.

Cerberus går in, går i en båge och luktar försiktigt hunden i baken. Sedan går han bort till andra änden och skrotar runt i vanlig ordning. Zoria får lekryck och tillsammans springer dom ett glädjevarv. När dom kommer till oss flyger den stora hunden på Cerberus. Med munkorgen på så ”ingenting” händer ju. Men Cerberus svarar upp. Dom tumlar runt och Cerberus hamnar på backen med hunden över sig. Jag försöker ”sparka” bort hunden och slå med kopplet över den så att den ska väckas ur sin aggressivitet, vilket är lönlöst. Tillslut får ägaren tag i den, Cerberus kommer upp på benen och gömmer sig bakom mig.

Efter det går han inte en meter ifrån mina ben. Båda är såklart andfådda, och den andra hunden har korgen kvar så det var aldrig någon fysisk fara. Cerberus låter bara och skadar inte den andra heller. Men samtidigt vet jag hur mycket som kan förstöras bara av en sån här sak. Jag vet att alla månader av arbete kan vara som bortflugna. Att jag får börja om. Att det kan vara en gång för mycket och att hunden sedan kan få nog och bli hanhundsaggressiv.

Samtidigt vet jag att Cerberus är trygg med mig. Att han är trygg i sig själv. Att han trots sin osäkerhet ändå inte blivit dum mot andra.

Men jag blev så arg och besviken. Mest på mig själv för att jag är naiv och lyssnade. För att jag som ägare borde ha låtit bli. Och för att vi kanske får börja om. För att det är tävling nästa helg och Cerberus precis hade börjat följa luren fint igen och våga ta själva luren i slutet. Vi har haft mycket otur på banan med, med hund som gett sig på honom istället för luren i slutet, hund som rammat honom, hund som vänt upp mot honom och försökt leka, lina som dragits fel och fastnat i hans päls vilket resulterat i vurpa osv. Hans osäkerhet för hanar är inte till någon hjälp där heller.

Och det är så himla tråkigt.

Men gjort är gjort och nu är det bara att se. Jag försökte iaf leka som vanligt och inte göra någon grej av det hela. Jag visste ju att han inte kunnat bli direkt skadad, så jag kunde istället börja röra på mig istället för att känna igen kroppen direkt. Han ville dock inte leka med Zoria heller, ens när dom andra hade gått.

Men vi ska gå tillbaka dit och se om det finns någon snäll hund som vi känner där som han kan träffa. Så att det inte blir så laddat helt enkelt.

På vägen hem mötte vi dessutom tre sheltihanar, och dom ville han hemskt gärna busa med. Då hade han väl skakat av sig rädslan och gjorde lekinviter. Dom är ju dock rätt små, och det är stora hanar som gett sig på honom. Så problemet ligger inte riktigt där. Dock var det såklart skönt att han ändå släppt händelsen och kunde göra lekinviter och så så snart efter att det hade hänt. Så hoppet dog inte helt iallafall.

Vi ska bara fortsätta träna och köra på som vanligt så hoppas vi att det inte blev några större men. Det är bara så tråkigt när det händer dumheter. Och när ägare inte inser att konsekvensen för andra hundar kan vara stora även om dom inte blir söndertrasade och måste sys.

Hur som helst var det en jättetrevlig utställning. Allt flöt på snabbt och smidigt och med trevliga funktionärer, ringsekreterare och allt sånt. Och trevliga priser till typ alla, i form av godis och mat och sånt. Lite trist väder för afghanpälsar eftersom det var allmänt blött, typ svagt duggregn. Så jag blev inte så där fin i pälsen som jag kan vara. Men men. Så är det ju ibland.

Zoria var ensam affevalp så hon blev BIR-valp utan vidare ansträngning. Domaren, som heter Lena Niklasson och föder upp varghundar, sade så här om henne:

Ljuvligt huvud. Bra bett. Mkt bra skuldra, överarm och förbröst. Mkt bra över och underlinje. Bra svans och ansättning. Härliga vinklar. Korrekta rörelser.

Zoria var sååå duktig och stod still framför domaren.

Direkt efter var det min tur. Jag hade konkurrens av en söt veterantik, men hon blev BIM och jag BIR. Så här sade domaren om mig:

Härligt huvud och uttryck. Vacker hals, manke, skuldra, överarm och förbröst. Vacker överlinje. Mkt bra svans och ansättning. Härliga vinklar. Härligt afghansteg!

Snyggot jag.

Innan BIS-finalerna så skulle mattes lillebror Mattias få prova på att ställa mig i ”ungdom med hund”. Han blir så stressad när han ska göra saker så han glömmer bort allt han lär sig, men han kom ihåg att hålla i kopplet på mig iallafall. Hihi! Och att springa och så.

Jag och Mattias i ringen.

När jag hade varit inne med Mattias var det Zorias tur i BIS-ringen. Det var maaassor med valpar och det tog lång tid för domaren att gå igenom alla. Tillslut fick Zoria ligga ner och vänta, trots att det duggregnade och var blött i gräset. Domaren gallrade bort ett gäng. Zoria var kvar. Sedan gallrade hon bort ett till gäng. Zoria var kvar. Tillslut var det sju valpar kvar och alla dom fick placera sig för domaren kunde inte riktigt bestämma sig.

Och vår lilla fröken Zoria. Hon! Hon placerade sig på andra plats och blev alltså BIS-2 valp. Heja heja!

Så hääär fin var hon!

Sedan var det min tur. Det var inga gruppfinaler den här gången så det var ännu fler vuxna hundar som skulle trängas i ringen. Säkert typ 40 stycken eller nåt. Jag stod nästan längst fram eftersom jag travar så fort, så sedan blev det lång väntan på att domaren skulle klämma och känna och titta på alla hundarna. Hon gjorde flera gallringar och jag var klar in i det längsta. Och tills dom sista. Och sedan helt plötsligt så var det bara jag och en flatte som var kvar. Tror nästan det var samma flatte som blev BIS när vi var på Partille brukshundklubbs inofficiella förra året. Vi fick springa runt igen, och sedan.. VANN jag!

Snyggaste BIS-hunden liksom!

Inte så snygg bild (jag hade ledsnat på att stå still vid det här laget) men bara för att visa. BIS! Moahaha! Är man schnygg eller är man schnygg?

Hela bilen var full av saker när vi åkte hem. Vi vann maaassa hundmat, en agilitytunnel, människoshampoo, hundgodis, rabatt på Göteborgs GG, försäkring i ett år på Folksam, koppel, en glasafghan och tja.. lite allt möjligt helt enkelt. Det är lite skillnad det mot dom officiella tävlingarna där man får köpa sin egen rosett om man vill ha nån.

Såå. Rätt nöjd med dagen blev jag väl. Och sov rätt gott när jag kom hem. Nästa gång blir det en officiell utställning och då är Zoria junior. Huu vad tiden går fort.

Dagen efter gick vi upp ganska tidigt. Tvåbeningarna gick och svullade i sig frukost på nåt ställe och jag fick ett paket skinka till frulle. Matte vet att jag inte äter för tidigt på morgonen, men skinka går alltid ner. Eftersom man inte får äta för nära springtiden så är det bättre med skinka än tom mage säger matte.

Och appropå springa så var det alltså dags för LC-prov igen! Den här gången i Söderhamn alltså.

Första loppet fick jag springa mot söta Alizia. Det var bra för jag tycker inte hon är läskig alls. Hon är ju tjej liksom. Så vi sprang. Och sprang. Jag var i lite bättre kondis än hon, men så har jag ju tävlat två gånger redan i år. Hon har å andra sidan redan tagit ett cert och är suuupersnabb när hon vill.

Efter första loppet låg jag på delad andraplats tillsammans med champinjonen Atmaca. Min bästa brorsa Dixon ledde som vanligt. Det var låååång väntat inför lopp två. När andra loppen så småningom började så gick linan av en massa, och en del saker strulade. Så vi affar fick inte springa förns jättesent. Då sprang jag mot en kille som jag tror heter Akir. Alphavilles Im Your Man. Han hade gått runt en del under dagen med sin matte, och gjort lekinviter och så till mig. Så han var inte heller läskig. Så vi sprang! Akir låg lite före mig en hel del, men sen blev han lite trött medan jag höll samma fart hela loppet. Och vet ni! Jag vågade till och med ta trasan den här gången!

Vill ni veta hur det slutade?

Tredjeplacering och CERT såklart!

Matte blev helt superglad! Mitt första cert. =) Jag fick 81,5 poäng. Etta kom min bästa kullbror Dixon, och han är ju redan champion. Tvåa kom en som heter Atmaca som också är champion. Fyra kom Alizia och hon fick också cert! Femma kom Sesam. Grattis till oss alla!

Vad är du så glad för matte? Kan vi åka hem nu?

Kan lova vi var trötta efteråt. Både vi hundar och mattarna. Klockan var nästa nio när vi väl kunde åka hem. Men med både certen med oss hem i vår bil så var vi rätt nöjda ändå. Alizia behöver bara ett cert till och eftersom hon tog ett förra säsongen så blir hon champion när hon får sitt nästa cert. Själv måste jag få två cert till varav minst ett nästa år, först då blir man champion. Men det ska jag nog allt lyckas med ändå.