…med skräck, förtjusning eller skräckblandad förtjusning.

Youtube är roligt ibland. (Utom när Internet vägrar samarbeta så klippen hackar hela tiden. Då blir jag knäpp och mitt omtalade tålamod åker bergochdalbana.) Hur som helst så hittar man så mycket roligt där nu för tiden, så när jag snubblade över gamla barnprogram så kände jag att jag bara måste dela med mig lite.

Jag har många minnen, och de flesta av dom utspelar sig som filmklipp. Ibland väldigt korta sekvenser som blixtrar förbi och ibland är det längre scener med ljud eller musik till. När jag var barn älskade jag att se film och serier. Astrid Lindgren var helt klart en favorit, men jag älskade allt möjligt. Allt som fick mig att följa med in i en annan värld. Cirkus var också en sådan sak. Jag minns t.ex. hur jag en gång smög ner till nedervåningen i vårt nedsläckta hus för att jag så hemskt gärna ville se Cirkus Scott som skulle vara på tv. Jag älskade att se lindansare och akrobater och clowner. Och framför allt hästarna. Alla vackra fina hästar. Att pappa hade däckat utslagen av alkohol på en stol i köket brukade i vanliga fall vara nog så avskräckande. Men cirkus var viktigare. Klockan var inte mer än åtta på kvällen, och jag väntade tills det var tyst på riktigt. Då smög jag ner. Jag minns att det var kallt. Det var vinter. Jag satt i mörkret och hade så låg volym som möjligt men så man ändå kunde höra, och jag försökte hålla värmen genom att sitta ihopkurad och dra nattlinnet ned över knäna.

Min psykolog sade alltid att det var sunt av mig. Att det var sådana saker som antagligen fick mig att klara mig så pass bra. Att jag inte blev sjukare. Själv ville jag ju bara se på Cirkus.

Jag har många sådana minnen. Men jag har många bra också. Jag minns jullovsmorgon och julgranslukt. Barr som sticker mig i huvudet där jag ligger i soffan med en filt över mig. Jag minns Galenskaparnas program med Farbror Frej. Och Fångarna på Fortet. Dom programmen gjorde pappa på bra humör. Iallafall i början. Då såg vi på tv tillsammans. Som en riktig familj. Och åt jämnt fördelat lördagsgodis i en plastmugg. Eller popcorn ibland.

Jag har dock några favoriter som jag minns med särskild stor förtjusning.

Den finaste av dom alla är Allra käraste syster. Åh vad jag ville vara där. Och vad jag ville ha den vita ponnyn. Jag längtade så himla mycket.

En annan favorit, dock på helt andra sätt var såklart Trasselsudd. Eller What-a-mess som han heter på engelska. Serien om en alldeles jätteful och tokig afghanvalp.

Och Beppes godnattstund gillade jag som barn, men dockorna skrämmer mig nästan idag istället.

Något jag alltid gillat var otecknade serier för barn/unga. Jag minns särskilt hur det ofta var engelska/ameriganska/australiensiska sådana serier efter den tecknade delen på sommar- och jullovsmorgonen. Dom bästa av dom alla var The Secret Garden och Agnes Cecilia tyckte jag.
Men andra saker gick också hem.
Som Dårfinkar och Dönickar:

Och Ebba och Didrik:

Och Den vita stenen:

Saker jag fortfarande får ont i magen av, helt orelaterat min mindre bra uppväxt, är såklart Ika i rutan. Alltså, hade jag sett det idag hade jag gillat det. Men som barn. Barnprogram! Vad sjutton tänkte dom på? Jag är förstummad. Och fullkomligt livrädd.

En annan läskig var såklart Det susar i säven. Än en gång, hade jag sett den idag så hade jag säkert gillat den, men fy vilka läskiga gubbar. Kolla grodan i början liksom. Mardrömsframkallande om något.

Men. Den absolut hemskaste, mest vidriga, mest traumatiska och otäcka och fullkomligt sjukt obehagliga serien var helt klart Skrotnisse. Jag förstår verkligen inte vad man tänkte här, och jag var så otroligt rädd för dessa gubbar. Ändå tittade man. Usch. Och den här skulle jag antagligen tyckt vart obehaglig även nu. Helt galet läskig är den.