Vi är alla del av något större. Det är min tro. Om vi bara tog oss tid skulle vi tydligare märka vår samhörighet med naturen. Jorden. Vår planet. Andra varelser. Andra människor. Allt. Det är jag övertygad om.

Idag går allt bara snabbare och snabbare. Människor mår sämre och sämre. Vi hinner inte längre med. Många barn är överstimulerade och stressas runt mellan aktivitet och aktivitet istället för att sitta hemma och pyssla med föräldrarna. Många vuxna är stressad av alla miljoner måsten. Och många människor känner sig utanför. Ensamma. Som att ingen förstår.

Jag vet så många som känner så. Som att ingen förstår dom. Eller att ingen bryr sig. Eller att man är ensam, trots att man har mängder av vänner och bekanta. Jag själv, bland annat. Och visst är det lite tragiskt? Man tror sig veta så himla mycket istället för att faktiskt ta reda på det. Man tror att man är ensam om att känna en viss sak trots att det är många som känner samma sak. Ändå sitter man där. Ensam. Ledsen. Med en strävan efter något större och en längtan efter något mer.

Efter lugn.

Appropå att vara del av något stort så gör jag ju min praktik på United Sisters på Fryshuset. Sedan jag var där på studiebesök när jag var ideell ledare för en ungdomsklubb så har jag velat vara en del av allt det där. En del av allt det stora. Anders Carlberg är snudd på en idol för mig. Jag är på riktigt djupt imponerad över hur en enda människa kan ha startat något som blivit så himla stort. Givetvis hade han inte lyckats utan alla som har hjälpt honom. Allt från beslutsfattare till volontärer, anställda till ungdomar. Alla har såklart bidragit under årens lopp. Men när han startade det hela för 25 år sedan var det han som lade grunden. Imponerande, med tanke på vad det blivit.

Jag vet för övrigt inte ens om man kan förstÃ¥ hur stort det faktiskt är idag. Inte nog med att Fryshuset nu ligger i en 9 vÃ¥ningar hög, stor byggnad sÃ¥ engagerar det tusentals ungdomar och volontärer, utöver de ca 420 anställda som arbetar där. Det bestÃ¥r av en stor basketförening, en jättestor skateförening, drygt 30 replokaler, gym, café m.m. Sedan är det ett flertal sociala projekt som t.ex. United Sisters, Lugna Gatan, Exit, Ensamma mammor, Nätvandrarna osv. Nu för tiden finns även en gymnasieskola och en högstadieskola med ”passionerade intressen” som grund. Det är friskolor som arbetar efter problembaserat lärande och där man arbetar med sin passion, musik, basket skateboard, gamer m.m.

Dessutom finns Fryshuset nu mera i Göteborg och Malmö bland annat. Och mer ska det bli.

Jag tycker faktiskt att det är imponerande. Alla dessa människor som arbetar för att göra något bra. För att förändra. Komma någon vart. Alla dessa volontärer. Det finns något för alla verkligen. Hur grymt som helst. Jag trivs redan trots att jag bara varit där i tre dagar nu. Det märks att folk jobbar hårt där, men att alla brinner för det dom gör.

Och är det inte det man egentligen måste göra för att komma någon vart? Brinna, alltså. Hitta vad man verkligen vill och sedan bara göra. Sluta tänka så himla mycket. Sluta se hindrena. Bara göra.

Jag själv ska iallafall försöka.