Att sikta mot stjärnorna
Jag har alltid varit en sådan person som är allt eller inget. Som känner allt så väldigt intensivt, gör allt intensivt, vill allt intensivt. Jag har också, min beslutsångest till trots, alltid vetat vad jag vill. Om än bara för stunden. För jag tror verkligen att det är det man känner för stunden som man ska göra. Jag tror att det är det som är vägen till den där omtalade Lyckan. Jag tror helt enkelt att om man kämpar mot den dröm man idag hyser så kommer man hamna någonstans bra. Även om drömmen skiftar, förändras och tar nya former på vägen. Det spelar ingen roll. Att mitt mål idag inte är samma som när jag var 10 är knappast något förvånansvärt. Det är så det är. Så det fungerar.
Det är det man brinner för som man blir bra på. Det är det man kan prata om och läsa om och vända och vrida på i timmar som man ska arbeta med. Det är först när intresset är så starkt som man kommer kunna göra ett så bra jobb som möjligt under en längre tid.
Se på mig. Jag är, med risk för att låta självgod (ett drag jag absolut inte uppskattar) bra på det mesta jag tar för mig. Jag har haft mängder av arbeten, speciellt eftersom jag tagit vad som funnits. Och jag har varit bra, om inte bäst, på samtliga. När jag arbetade på restaurang ansåg ägaren att han kunde ersätta hela servisen med bara mig och en annan tjej. För vi var bäst. När jag arbetade i café blev jag snabbt caféansvarig. När jag började jobba som hästskötare blev jag ansvarig för hela stallet. För jag går in i allt, jag vill bli den bästa av vad jag arbetar som. Och jag slutar aldrig drömma.
Jag drömmer nu med. Intensivt.
Mitt mål är att få arbeta med barn och ungdomar. Och hundar. Och hästar. I kombination. Ridterapi är idag inget ovanligt. Men jag vill kombinera det. Kunna erbjuda de saker som gav mig min enda trygghet i tillvaron som barn. Min känsla av sammanhang. I stallet. Och med hundarna. Då spelade det ingen roll vad andra sade. Hur många gånger jag blev utslängd hemifrån. Hur många eländiga saker jag behövde bevittna. För i stallet stod grepen där den alltid stod. Och boxen behövde alltid mockas och hästen alltid ridas. Och hunden behövde alltid promeneras, och luften behövde alltid andas. Och så fanns där, mitt i allt mitt mörka kaos, en trygg punkt i mitt liv.
Något att hålla fast vid.
Och snart är det min tur att betala tillbaka. Snart är det min tur att förhindra stora står på tunna armar, meningslöshet, förtvivlan och känslor av att inte passa in.
Det bästa är att jag hittat nÃ¥gon som brinner. Förmodligen lika starkt som jag. Och det är sÃ¥ underbart. För det är just i det jag har känt mig sÃ¥ ensam. Som att folk alltid ler lite och tänker ”sÃ¥ja lilla gumman, drömma kan man ju alltid”. Som om det vore en omöjlighet. Som om jag inte kommer lyckas. Som om jag vore galen.
Men vi är inte galna, Maria och jag. Vi tror på det här. Hon med sin hästkunskap och drömmen om en ponnyridskola. Jag med min socionomutbildning och drömmen om att rädda världen.
Vi kommer kunna rädda många världar tror jag. För världen för en individ utgår alltid från denne själv. Räddar vi individen räddar vi dess värld. Och förmodligen fler med det.
Jag tror på oss. Jag kämpar mot mitt mål. Min dröm. Min frihet.
Vad gör du?
april 6th, 2010 at 12:49
Jag tror du har helt rätt, man måste älska det man gör för att orka göra nånting vettigt. Jag har varit vilsen i så många år i att försöka passa in i samhällsstrukturer och tygla min vilda personlighet att nöja sig med nåt vanligt, vettigt, säkert jobb. Men det har inte gått. Och det kommer aldrig gå heller.
SÃ¥ jag siktar ocksÃ¥ mot stjärnorna, och planerar och luskar och förändrar och fixar sÃ¥ sakteliga. Och än sÃ¥ länge drar allt Ã¥t rätt hÃ¥ll. Jag kommer fortsätta jobba för att allt ska gÃ¥ i lÃ¥s, för att ge upp är inte en option här. Jag har gett upp i frÃ¥ga om i stort sett allt i livet, för att jag inte orkat, mÃ¥nga mÃ¥nga gÃ¥nger, men i huvudsak har jag gett upp för att det inte varit nÃ¥t jag vill göra. Inte egentligen. Men nu satsar jag med allt jag har, fast jag har lärt mig att skynda lÃ¥ngsamt för att inte bränna ut alla min kraft direkt – för det här är vad jag vill.
Jag håller tummarna för oss bägge!
april 8th, 2010 at 12:06
Det låter så spännande! Hoppas vi ses snart så du får berätta mer, jag blir så nyfiken.
Men jag tror att det är så som du gjort som man måste göra. Inse att man är som man är och att man faktiskt inte behöver kämpa för att passa in i samhällsstrukturen. Hittar man sin sak så kan man göra den ändå. Jag kommer aldrig vara den som nöjer mig med ett okej jobb för att.. tja.. varför man nu gör det. Okej som tillfälliga arbeten för att man ju behöver dra in pengar. Men sådana saker har tagit knäcken av mig tidigare. Därför är jag extra mån om att arbeta mot mitt mål nu. För det är det jag vill göra, och det jag kommer orka göra under en längre tid. Det kommer ta tid och ork och jag kommer behöva lära mig massor innan det är möjligt, men det ska gå. Det ska verkligen gå! Jag hoppas att du når ditt mål med, och att du fortsätter känna inspiration inför det. 