Jag pendlar mellan ytterlighet och ytterlighet. Precis som förr, fast lite mindre destruktivt. Ska jag elda upp mig som den rödhåriga eldsjäl jag är, eller ska jag ignorera som den svala, jordnära jag också är?

Människor gör mig besviken ibland. Det är skönt att det inte alls är på samma sätt som förr, så där svart och smutsigt och rått. Nu bara.. är.. det. Men det känns ändå. Som en sten i skon, ungefär. Det går liksom inte att ignorera, hur mycket jag än försöker.

Det är trist att vara del av en missunnsam värld där allt handlar om ens egna åsikter, inte om andras känslor. Är det okej att säga vad som helst trots att det sårar andra, bara för att man har rätt att ha egna åsikter? Ja, det är det kanske. Men varför? Jag kan inte hjälpa att jag undrar vad som drivit sådana människor till den bitterheten. Om det inte är på grund av någon bokstavsdiagnos då kanske, men dessa är oftast mer ödmjuka och lär sig våra sociala koder. Respekt, kallas det. Den positiva sorten.

Jag är en sådan som tar åt mig. Att jag inte längre skär, svälter, förfryser eller på annat sätt plågar betyder inte att jag inte fortfarande är mig själv. Att jag inte längre ligger sömnlös av oro om nätterna betyder inte att jag inte fortfarande tänker. Och jag är fortfarande samma person. Jag känner fortfarande allt och lite till. Ord bränner mig lika illa som solen gör nu på sommaren, och det gör lika ont om inte lite till.

Så varför måste folk förstöra annans lycka?

Och varför har folk så svårt att se när dom gör exakt precis så där som dom själva föraktat att andra gör och spenderat timmar med att älta?

Varför känner man sig alltid så ensam när man har som mest tankar att dela med andra?

Zoria blev BIM i helgen, men jag kan inte till fullo glädjas över det. Kanske på grund av de där sura, missunnsamma människorna som gärna gör en ledsen med sina kommentarer. Kanske för att jag levt ett liv på olika sätt kantat av missbruk och övergrepp, och hundutställningar där med inte hör till det största i mitt liv. (Att överleva däremot, det är ganska stort.) Kanske beror det på att jag ännu inte fått dela det med någon som faktiskt förstår vad det innebär? Som klappar mig på axeln (ärligt) och säger grattis (och faktiskt menar det).

Mest beror det nog på att jag är utarbetad och trött. Halsontet har suttit i i flera veckor och har nu fått sällskap av en rejäl, vidrig förkylning. En Stockholmstrip bara, sedan ska jag vila i Emils föräldrars villa i några dagar över midsommar.

Jag längtar.

Fast mest längtar jag efter människor med självinsikt. Som förstår när dom utsätter andra för det dom själva ogillar så starkt, och som inte utger sig för att vara kroniska martyrer.

Livet går vidare. Jag är ett levande bevis på det.