Jag har funderat på varför jag ogillar så mycket att skriva dåliga inlägg här. Tråkiga om vardagen och ingentinget. Att skriva är att skapa för mig. Jag har så många kreativa sidor som idag inte får något vidare utlopp, och skriva är det sista jag har kvar. Det jag gillar mest. Det ingen kan ta ifrån mig. Inga svåra minnen kan svärta ner det för jag har alltid skrivit. Om jag inte skriver på ett tag så fullkomligt spottar min hjärna ur sig tankar i textformat, och om jag inte skriver ned det så får jag ingen ro. Jag måste skriva helt enkelt. Och dåligt skriva vardagstexter ger mig ingenting. Det ger inte utlopp för min kreativitet. Det ventilerar inte mina känslor. Det bara är. Tråkigt.

Men jag skall fortsätta försöka skriva sådant ibland ändå. För jag vet att jag har vänner och bekanta som läser det och som får sig en liten uppdatering. Och jag vet att jag är dålig på att ge det annars, speciellt som jag inte har så mycket ork och tid att träffa mina vänner i den utsträckning jag hade velat.

Idag dansar många tankar i mitt huvud. Men inte på mitt vanliga, självdestruktiva sätt. Det är mer accepterande tankar. Jag har pratat en del med en vän om hur det är att leva med känslan av att behöva ändra sig. Att inte duga. Att ha svårigheter och att alltid få höra att man ska släppa det eller tänka si eller så eller sö. Att man inte alls behöver ändra sig. Om jag nu har en svårighet med något som jag inte kommer vidare ur, då kanske det är bättre att acceptera att sådan är jag och det är vad jag har att jobba utifrån. Självklart ska man fortsätta sträva framåt, både i livet och sin egen utveckling. Men ibland behöver man känna att det är okej att vara som man är.

Jag är både kantstött, sprucken, hopknycklad och utknycklad igen. Ibland känner jag mig som en karaktär i en bok eller i en film, en sådan som levt i flera hundra år och som åldras mycket långsammare fysiskt men ändå har ålderns erfarenheter och tankar. Jag känner mig gammal helt enkelt, men ändå så väldigt ung. Jag vet om att jag erfarit mer än vad dom flesta behöver uppleva under hela livet. Kanske är det det som gör sitt. Samtidigt är jag inte redo att vara vuxen på det vis som så många andra redan är i min ålder, med barn och hus och vanligt svenssonliv. Jag vill framåt. Jag vill göra något av mina erfarenheter. Jag vill uträtta något. Jag vill åstadkomma något gott.

Därför roas jag inte heller alltid av saker som andra ser som självklara. Jag ser ingen poäng att ”festa”. Däremot har jag gärna roligt med folk. Jag ser ingen poäng i att hÃ¥lla en välpolerad yta. Däremot känner jag mig gärna fin och har fina kläder, det är bara inte det som värderas högst hos mig. Och sÃ¥ där hÃ¥ller det pÃ¥. Jag känner mig alienerad i förhÃ¥llande till i princip alla andra trots att jag vet att jag har sÃ¥ mÃ¥nga likheter med andra ocksÃ¥. Men jag passar liksom inte in. Och jag förstÃ¥r inte varför jag skall behöva kämpa för att göra det. Jag accepterar andra som dom är. I galenskap och förtvivlan och förvirring. Det finns alltid nÃ¥gon fint hos människor, vare sig det är en alkis vid hagabion, en kurskamrat i skolan eller min far som förstört dom som betyder mest för mig.

Kanske är jag för svår för er? Kanske är min själ alldeles för gammal för er? Kanske är jag för simpel? Inte tillräckligt spännande? Inte tillräckligt tuff? Inne? Rätt?

Ändå är det jag som läser er som öppna böcker. Ändå är det jag som ser vart ni är på väg innan ni ser det själva. Jag ser era motiv. Era tankar. Era handlingar. Små, små hintar. En blick. En hållning. Ett leende. En skugga i era ansikten. Jag uppfattar allt och jag minns det för lång framtid. Ni är så enkla att förstå.

Så oerhört enkla.